Ja du, Zlatan

"Man kan ta en kille från Rosengård, men man kan inte ta Rosengård från killen"

Citatet kommer onekligen från Zlatan, och att det idag pryder en av broarna som är placerad precis vid infarten till området Rosengård i Malmö, där Zlatan är uppväxt, känns bara helt rätt.

För visst finns Rosengård kvar i Zlatan, den saken står helt klar om man läser fotbollsproffsets egen självbiografi Jag är Zlatan Ibrahimovic - min historia.

Sportintresserad eller inte, Zlatan går ingen svensk förbi. Hans rappa repliker som inte alltid tagits emot med välvilja, hans aggressivitet på spelplanen och hans unika spelstil. Alla har vi åsikter om det.

Själv vet jag inte riktigt vad jag tycker om Zlatan. Duktig fotbollsspelare - absolut. Jag gillar honom verkligen för att han vågar.

Så många nyheter framkommer inte i boken, det är inte som Glenn Hyséns eller Camilla Henemarks självbiografier. Man får inte ta del av några större hemligheter eller snaskigheter. Zlatan redogör sakligt och hur han själv har tyckt och tänkt i många av de situationer som uppstått genom åren. Allt från hur han kände det när han som barn spelade juniorfotboll och de andra barnens föräldrar gjorde insamlingslistor för att få bort honom ur laget: han trixade helt klart för mycket, till kriget som utbröt mot Aftonbladet och varför han bojkottade dem.

I mina ögon växer han. Han vågar vara sig själv, och det är få förunnat att hålla kvar integriteten och inte falla för grupptrycket. Kärleken till Helena, hans sambo och deras gemensamma barn, det ger den där sista biten av mänsklighet som gör detta fotbollsproffs till en hel människa. Hjärta, hjärna och teknik i en vacker kombination.

Hans personlighet lyser igenom, i varje pass, i varje skott på mål som han redogör för. Hans talspråk har fått leva kvar i det skrivna ordet, det talspråk som gör denna berättelse helt till hans egen. Hans egen, en framgångssaga som ingen kan ta ifrån honom. Som ingen ska få ta ifrån honom.

Samtidigt kan jag inte låta bli att förundras. Att han älskat fotbollen sen han var barn står tydligt. Hur han har kämpat för att hela tiden bli bättre. Minns varenda pass, varenda mål på skott. Troligtvis, förhoppningsvis, med hjälp av youtube och annat filmat material, får man hoppas. Men vad som är viktigt står så klart. Vad han lever för. Och det är inte fotbollen. Det är passionen. Passionen som gjort honom till den han är idag, som har lett honom dit, som lett honom till Helena och barnen. Ett liv med full passion, som han verkligen är väl förunnat. Ingen välordnad, väluppfostrad pojke som ställer in sig i ledet, tvärtom. Men det är så vi vill ha honom.

Det enda tråkiga. Självbiografin stannar innan flytten till Paris. Man vill ju så gärna veta vad som rörde sig i hans huvud även då.