Konsten att beskriva en diktatur

Det finns tillfällen när verkligheten är för hemsk för att vara sann. Man försöker hålla det hemska ifrån sig, intalar sig att det är lång borta och det berör inte mig. Det blir nästan lite fiction av verkligheten.
när han
Så bestämmer sig en författare att lyfta in den hemska verkligheten i sin fiction. Det som man har sett som fiktion blir fiktion på riktigt. För att man sen ska inse att nej, det är inte alls fiktion. Det är på riktigt. I Nordkorea har folk avrättats med hjälp av hundar. Där dödar man även barnen till de som har misslyckats i sitt uppdrag gentemot den store ledaren.

Fiktionen fastnar i halsen som den sanning den faktiskt är.
Samtidigt är det någonting som hela tiden vill säga att Nej, ingen människa är så här grym, författaren överdriver bara, han hittar på och han har en alldeles för vild fantasi.
Men nej.

För tillfället är jag i slutfasen av den senaste Tom Clancy-romanen Döden som diktator. Författaren Mark Greaney som åtagit sig att ta över den stafettpinne Tom Clancy lämnade efter sig när han dog för ett par år sedan, ger sig på det stora konsttycket att skildra diktaturens hemska baksidor. På ett sätt känns det nästan lite suicidalt, jag vill hävda att det inte går. Det är så långt ifrån vår värld för att passa in i en roman med verklighetsanspråk, och samtidigt så är det i vår värld. Det blir en balansgång av att inte överdriva, även om det känns överdrivet, att inte få det till satir samtidigt som det inte går att göra verkligheten rättvisa, och framför allt är det hemskt. Jag kan inte smälta att det på andra sidan jorden finns ett land så verklighetsfrånvänt som Nordkorea är. Greaneys påminnelse blir nästan plågsam men ändå vacker i sina försök att stå kvar med fötterna på jorden, att få med både själ och hjärta. Han gör den berömda gränsen mellan fiktion och verklighet väldigt, väldigt tunn. Och väldigt, väldigt spännande.

O captain! My captain!

Robin Williams tillhör de skådespelare som det ändå måste vara mer eller mindre omöjligt att tycka illa om. Förvisso så har man aldrig vetat speciellt mycket om honom, mer än att han framstod som väldigt givmild och snäll. En människa som man absolut inte trodde skulle avsluta sitt liv så drastiskt.

Behovet av att förstå finns hos fler än bara de närmaste, trots allt var Williams en världskändis, en skådis och komiker som berört många. En biografi över hans för korta liv är ett bra steg på väg för förståelse för oss som hörde till publiken. När skratten har tystnat av Emily Herbert är en ganska kort biografi över Williams, på endast 280 sidor har hon försökt sammanfatta hela Robin Williams liv och avtryck i underhållningsbranschen. Tyvärr någonting som hon inte lyckas speciellt bra med.

Inledningen av biografin är starkast. Den svenska versionen har fått ett förord skrivet av Babben Larsson, en mer passande svensk komiker för detta uppdrag är väl svårt att finna? Hon har döpt förordet till "En av oss", och ändå är det väl lite så vi alla har sett honom? En helt vanlig människa som begåvats med den stora konsten att kunna underhålla andra i tid och otid. En man som höll på med stand up för att han trivdes med det, som gjorde spontaninhopp på olika klubbar och uppträdde, helt utan att ta betalt.

Men samtidigt var han inte en av oss. I biografin radas filmer upp en efter en, med sammanfattningar både av storyn och av kritikernas utlåtanden. Han rörde sig i toppskikten i den amerikanska filmvärlden, en värld långt från oss andras. Utan att hyckla eller vika för sanningen berättar Herbert om både med- och motgångar inom underhållningsbranschen, pratar om drog- och alkoholproblem och om sorgen efter bäste vännen Christopher Reeves hemska ridolycka och för tidiga bortgång. I förbigående talas det om Williams saknad av moderns uppmärksamhet, någonting hon återkommer till gång på gång genom biografin. Vad hon grundar denna psykologiska slutsats på får vi aldrig veta, det fastslås tidigt i biografin, lite på samma sätt som om hon hade påstått att jorden är platt.

Efter ett tag märker man att detta inte är den enda lucka som finns i biografin. I själva verket finns det väldigt många luckor, om inte till och med stora svarta hål. Biografin bygger enbart på den offentliga Robin Williams, den bygger på citat, intervjuer och artiklar. Innan jag började läsa insåg jag att jag inte visste mycket om Williams, och efteråt vet jag inte om jag vet så väldigt mycket mer. Eller visst, jag är för ung för att ha hängt med i skvallret då han gick på droger och jag hade ingen aning om att han var mer eller mindre beroende av både cykling och datorspel. Men i övrigt är det mest om en odyssé genom olika filmtitlar och hur de olika filmerna och rollerna valts ut. Det dyker upp många titlar som jag inte känt till, och många där jag omedvetet börjar dra på smilbanden när jag tänker på dem. Än i dag blir jag glädjefylld men samtidigt lite ledsamt beklämd när jag tänker på Döda poeters sällskap, kan inte låta bli att skratta när jag tänker på anden i Aladdin eller bara lite smånöjd när Good Will Hunting kommer på tal. Filmen som slutligen gav honom en välförtjänt Oscar.
Många var de som ville jobba med Williams. Sarah Michelle Gellar hävdar själv att hon mer eller mindre förföljde honom för att få chansen att spela hans dotter i TV-serien "The Crazy Ones", den sista produktion Williams var med i. Så populär var han ända in till slutet.
Depressionen ligger som en grå skugga över både biografi och liv. Vilka monster det var han slogs mot får vi inte riktigt veta, och frågan är om det egentligen spelar någon som helst roll. Det var inga dåliga monster, det var riktiga demoner. Och här måste man ge Larsson rätt: han var verkligen en av oss. Precis som oss andra så kunde även han drabbas av dessa förskräckliga demoner.

En stor del av behållningen av biografin går tyvärr i stöpet på grund av en till viss del undermålig översättning, med ofullständiga meningar och faktiskt till och med stavfel. Visst, det kanske inte är någonting att haka upp sig på alldeles för mycket, men tyvärr, jag stör mig alldeles för mycket på såna saker, jag vill inte behöva läsa om en och samma mening två, tre och fyra gånger för att förstå vad det står. Framför allt inte i denna typ av text, där författaren mer hyllar enkelhet och smidighet, där flytet i språket ger Williams rättvisa: lättsmält men eftertänksamt. För man får absolut inte glömma här att han inte var enbart en komiker, utan en klassisk skolad skådespelare som gått på Juilliard av alla ställen. En person som kunde spela Shakespeare ena dan och dra fulla hus på någon arena med sin stand up-show dan efter.

Herbert har valt att börja biografin med utvalda hyllningsord från kända och okända som skickades runt jorden efter hans bortgång. Det är den perfekta inledningen, för När skratten har tystnat är inte så mycket en biografi som det är en ren hyllningsbok till en underbar och kärleksfull människa och skådespelare. Den avslutas med "20 fantastiska Robin Williams-vitsar", för det är väl ändå så vi vill minnas honom: han som alltid fick oss att skratta. Han som fick oss att tänka själva, fick oss att fånga dagen, att ställa oss på våra skolbänkar och vråla "O captain! my captain!" Alltid älskad, alltid saknad, aldrig glömd.

En rövardotters liv

Lars-Inge Svartenbrandt, numera Lars Ferm, brukar kallas för Sveriges farligaste brottsling, ett epitet som jag personligen inte alltid förstått mig på. För mig kommer han alltid att vara mannen som lagom berusad fick för sig att efter ett genomfört rån fly per cykel. Ett påhitt som ledde till ytterligare ett fängelsestraff. Han har tillbringat större delen av sitt liv inlåst, så speciellt farlig känns han väl inte?

Men efter att ha läst hans dotter Jackie Ferms självbiografi Rövardotter så börjar man förstå varför han kallas för Sveriges farligaste brottsling, även om det inte är denna del av Svartenbrandts liv som pressens rubrikmakare haft i åtanke. För sin egen familj, här med dottern i fokus, är han verkligen livsfarlig.

Med en far som till största delen sitter bakom lås och bom och med en mor som är alkoholist och missbrukare, blir Jackie och hennes två yngre bröder fall för myndigheterna. Vid 11 års ålder är det Jackie som beskyddar och tar hand om sina bröder, då de till slut blir fosterhemsplacerade var och en på sitt håll, som om de blir straffade för brott som de själva aldrig har begått. Mest skrämmande är nog dock att en kvinna på enbart 23 år kan skriva en självbiografi på hela 380 sidor.

Jackie berättar öppenhjärtligt och med nästan förvånansvärd sund syn på sin uppväxt vid olika fosterhem och institut. Berättelsen börjar med vistelsen på behandlingshemmet Rosenkullen, där både psykisk och fysisk misshandel och sexuella trakasserier var en del av vardagen. Det är berättelser som får Jan Guillous Ondskan att mest framstå som rika människor ilandsproblem. För utlämnad av myndigheterna till ledningen på Rosenkullen finns det ingenting Jackie och de övriga inlåsta tjejerna kan göra för att förbättra situationen eller ens förmedla för omgivningen om missförhållandena de tvingas leva med.

Berättelsen sträcker sig från misshandel och missbruk i hemmet som liten flicka, fram till den vuxna Jackie som försöker återhämta sig i efterdyningarna efter sitt medverkande i skandaldokusåpan Paradise Hotel. Hon berättar om sitt behov av att få ta hand om andra människor, om hennes överreaktioner och dramatiska sida, om sin svartsjuka och hämndaktioner, om den äldsta broderns död, om lögner och om mindre smickrande beteenden. Faderns kärleksfulla brev följer som en röd tråd genom berättelsen, för att slutligen helt försvinna, då hans svek mot dottern blir för stora. Jakten efter att höra hemma någonstans, att få tillhöra en familj och en gemenskap är Jackies stora drivkraft, som inte går att kombinera med faderns ständiga svek.

Det är en verklighet som ligger lika långt från min som Guillous Ondskan, men trots detta delar jag och Jackie sorgen och förtvivlan över den ständiga tron att en vacker dag så kommer vår far stå där, som en räddande ängel, eller i alla fall som den närvarande och kärleksfulla far som vi hoppas på. Man kan tycka att en faders kärlek borde vara given för vart barn, men tyvärr är verkligheten inte sån. Själv har jag alltid haft en närvarande mor, någonting som Jackie inte heller har haft. Hon började livet vilsen och fortsatte på den vägen. Den är skrämmande, tårfylld och samtidigt väldigt tonårsupprorig där sympatin lyser med sin frånvaro. Vacker och utlämnande hemsk samtidigt.
För henne blir boken som en bearbetning av ett tidigare liv som hon inte vill tillbaka till, för mig blir boken som en lång lista på löften på saker som jag aldrig någonsin ska utsätta min nyfödda son för.

Strindsbergs Siri

Som Strindberg-fan var det med stor nyfikenhet och höga förväntningar som jag kastade mig över Lena Einhorns biografi över August Strindbergs första hustru, Siri. Äntligen så skulle jag få veta mer om denna kvinna som alltid stått i Strindbergs skugga, denna kvinna som verkar vara av det starkare och tåligare virket, och framför allt: förhoppningsvis så skulle jag få veta mer om den påstådda otrohetsaffären som hon sägs ha haft med en kvinnlig väninna. Men först och främst: jag skulle få veta mer om en av dessa kvinnor som stått bakom Strindberg genom alla hans nycker och galenskaper.

Vi får lära känna Siri i det att hon träffar Strindberg. Vi får ta avsked av henne i och med att skilsmässan gått igenom och hennes liv går vidare.

Genom 341 sidor förblir hon enbart Strindbergs Siri. Strindbergs första hustru. Hon får aldrig eget liv, hon får aldrig flyga iväg på egna vingar. Hon står ständigt i Strindbergs skugga, varje skiftning, varje inslag på hennes livsväg är alla beroende av Strindberg. De är aldrig  beroende av henne själv. Det är alltid Strindbergs skugga som faller över allt hon gör och upplever.

Det blir så tragiskt så det nästan gör ont. Bokens titel blir så genomfalsk. Hon går från att vara Siri von Essen till Siri Strindberg tillbaka till Siri Von Essen igen. Hon blir aldrig någonsin enbart Siri genom romanen. Inte på en sida eller genom en anekdot lyckas Einhorn skaka av Strindbergs skugga. Vi får aldrig lära känna Siri, veta vad hon vill och tycker - om det inte står i kontrast till Strindbergs vilja och tycke.

Siris vackra profil blir som frusen i tiden, fast som Strindbergs första hustru. Vad hon kan tänkas ha för påverkan på honom får vi inte veta. Hon blir som en pappdocka som enbart kan iklädas attribut hänvisade till Strindberg. Aldrig tvärtom. Hon lämnar inga avtryck, hon åstadkommer ingenting själv. Hon är bara den första hustrun till en av Sveriges största författare genom tiderna. Vare sig mer eller mindre. Einhorn gör henne vacker till utseendet, intetsägande till personligheten. Strindbergs påstådda kvinnohat återspeglas i Einhorns text och blir där till kvinnoförakt, negligerande av verkligheten och återför kvinnan till sin rätta plats: enbart som ett
kuttersmycke.

Om den påstådda otrohetsaffären med den kvinnliga väninnan? Jodå, där utgår Einhorn för att det är sanningen.

168 tips att få ligga

Det är när man ger sig på att läsa böcker som Alla får ligga av Henrik Fexeus som jag inte kan komma ifrån vad skönt det är att leva i ett fast förhållande. Alla dessa oskrivna regler, hela detta spel som alldeles för lätt blir en alldeles för stor del av vår vardag. Detta spel som egentligen endast har ett enda mål: att få någon i säng. Och därefter kanske även ett livslångt förhållande.

Men det är en väldigt kul och intressant bok att läsa. För även om målgruppen är folk som vill bli bättre på att få napp på sitt flirtande, så handlar allting i slutändan enbart om den sociala kompetensen. Att kunna föra sig bland andra okända människor, att lära sig att läsa av andra människor, veta när den andra är intresserad eller inte, och hur man själv visar detsamma, utan att bli för påträngande.

Med andra ord en bok som vi alla känner minst en person som behöver läsa och lära sig någonting utav.

Under mottot "endast modiga personer får ligga" leds vi igenom den snåriga djungel av kroppens omedvetna kommunikation, signaler i rörelser och ord och vikten av att alltid verka ha kul och därmed vara en rolig människa. En människa som man vill prata med.

Förutom att det är en lärorik bok i hur man ska bete sig mot andra människor och hur man gör för att få andra människor intresserade av en, så är den även väldigt underhållande med alla små snabba kommentarer och replikförslag. Själv fastnade jag stenhårt för:

"När jag ser dig känner jag att jag bara vill äta upp dig. Du är som en väldigt het marshmallow"

Vem skulle inte smälta om någon sa så till en?

Evas Stieg - inte Millenniums Stieg

Att läsa Eva Gabrielssons minnen om ett liv med Stieg Larsson och ett liv efter honom, är lite som att se på Titanic: man tar sig hela tiden närmare undergången, närmare det oundvikliga. Han kommer att dö. Hans liv kommer övergå i ett smutsigt krig där far och bror gör allt för att få alla pengar.

Millennium, Stieg och jag är en promenad utmed minnenas väg. Det är en kärleksfull promenad, fylld med värme, omtanke, kämparvilja och framförallt: integritet.

Enda sedan Stieg Larssons alltför tidiga bortgång har hans sambo sen 30 år tillbaka kämpat för en sak: Stiegs integritet. Och det gör hon även häri. Hon lämnar inte ut honom, hon säljer inte ut honom på samma sätt som hans far och bror har gjort efter hans bortgång. Han blir aldrig naken eller utlämnad, han förblir en del av henne, den enda del av honom som hon kan värna om numera. Precis som hon skriver inledningsvis har Millennium lett till en Stieg-industri, den enda Stieg Larsson som finns kvar är Millennium-Stieg, den Stieg som alla vill ha del av. Eller i alla fall hans pengar.

Det är inte heller en hämnd på hans far och bror som gjort allt för att hon inte ska få ha några som helst rättigheter till hans verk och knappt heller till den lägenhet de ägde och bodde ihop i. Hon väver ihop detaljer, platser och personer i Millennium-triologin med verkligheten, med delar ur deras liv, både det gemensamma och det de hade innan de träffade varann. För oss som förstått hur nära de stod varann och som litat på att Eva slagits av kärlek och den respekt hon känner för Stiegs arbete blir det ett fundament att stå för, de som tvekade om hennes motiv gör inte det efter den här boken.

För egentligen framkommer det nog inte så mycket mer än vad man kunnat läsa sig till i olika medier. Förutom kärleken och respekten. Den som följt dem genom deras gemensamma liv. Den man själv vill uppnå. Hur de har kämpat både för varann, för världen och mot högerextremismen. Allt de försökt göra för andra människor samtidigt som de utsatt sig själva för ordentliga risker och hot mot deras liv.

Att se hur en sådan livsgärning slutar i ren girighet och ekonomiskt krig gör mig bara mer ledsen. Mer ledsen för Eva, som blir fråntagen all rätt, rätten till den man hon älskade och levde ihop med. Och än mer frågar jag mig hur man kan göra så mot en annan människa. Allt för pengarnas skull.

För Stieg var så mycket mer än endast Millennium. Och tidningen Expo med för den delen. Och det är den resan Eva tar oss med på. Från de norrländska skogarna till ekonomiskt krig i Stockholm. En påminnelse om hur luftslott byggs av de som inte kände honom, vad girighet kan göra med folk.

Jag hoppas innerligt, för allas skull, att den verkliga Stieg Larsson, den Stieg Larsson som Eva Gabrielsson tecknar, är den som kommer gå till historien. Att allt försonas. Att all den stöttning som visas Eva efter bortgången kommer ge mer resultat i längden. Att hennes nid bär frukt och att de goda segrar.

Jag rekommenderar, om inte att ni donerar pengar, så i alla fall besöker den supportsida några norrmän startade: Support Eva Gabrielsson.

Så fick han prinsessan och halva kungariken

Det är verkligen som en saga, att läsa Expressens hovreporter Johan T Lindwalls biografi Victoria: prinsessa och mamma. Det är som taget ur en av de bröderna Grimm-sagor som prins Daniel talade om i sitt berömda tal på bröllopet.

Trots att jag inte är det minsta rojalist så kan jag inte komma ifrån att jag på något sätt tycker att det hela är väldigt gulligt. Och bröllopet, ja, det är svårt att inte tycka om vårt kungahus när man får se sådana underbara och gulliga saker.

Att få följa prinsessan på så nära håll som Lindwall låter oss göra, gör att min respekt för henne verkligen ökar. Det är en bild som man sällan ser i media: den starka, levnadsglada flickan som bara vill gott. Och få leva ihop med den man hon är kär i. Vilket var någonting hon fick slåss med ordentligt, då det inte togs emot med blida ögon hemma på Drottningholm. Att en "vanlig" person som Daniel skulle kunna bli prins och make till vår blivande drottning, är väl någonting som många av oss inte har kunnat tro på. Hur förtjusta vi än är i honom så har vi väl ändå alla förstått att det inte varit lätt att acceptera inom en så konservativ konstellation som kungahuset ändå är.

Och gulligt, jovisst. Okej, de har inte alltid haft det lätt, nej visst, men det känns lite som rika och privilegierade personers problem. De som inte behöver slåss med att få ihop tillräckligt mycket pengar för att kunna betala både hyra och mat för nästa månad. De som inte tror att de ska kunna bli bedragna. Och summa summarum så är det ju bara att konstatera att de ändå har det väldigt bra. Som Madeleine som inte hade några ekonomiska problem när hon ville fly Sverige efter att hon blev bedragen.

Men nu ligger inte fokus där. Oavsett hur man försöker sammanfatta Victorias liv så landar allt bara på en sak: den oerhörda saga som hennes förhållande med Daniel är. En saga som inte slutade vid bröllopet, utan en saga som just nu gjort en konstpaus vid Estelles födelse. För härifrån kommer det fortsätta, och efter att ha läst en så här varm bok om Victoria och Daniel så kan man inte göra annat än att önska dem all lycka i livet. Dom är ju ändå så söta! Framgång däremot, lär man inte behöva önska dem.

Dock är det en stor sak som jag hakar upp mig på i boken. Detta återkommande "jag". Detta "jag var först", "jag var den ende"... En Johan T Lindwall som vill påpeka för hela världen att han var först med alla nyheter om Victoria och hennes familj. Att han visste allt först, att han kom på alla scoop först och konkurrenterna som ligger efter. All hänsyn han påpekar att han alltid visar Victoria (det är bara att hoppas att det är sant) och hur han är nästan jag-och-du med Victoria och Daniel. För, handlar boken om Victoria eller om hur duktig Lindwall är på att luska reda på allt som händer runtomkring henne? Och i ärlighetens namn: finns det något egenvärde i det?

Hur definierar egentligen Augustpriset facklitteratur?

I ärlighetens namn så kan det väl inte endast vara jag som satte kaffet i halsen när nomineringarna till årets Augustpris tillkännagavs. Och då inte över faktumet att Zlatan kan tänkas få Augustpriset, det i sig är väl inte så konstigt, han har ju trots allt släppt en självbiografi.

Men över att Augustpriset tydligen definierar självbiografier som facklitteratur. 

Det är där mitt kaffe fastnar i halsen och nästan sprutar ut över skrivbordet. Och jag ser även framför mig hur alldeles för många litteraturvetare, med flera av mina gamla lärare i spetsen, gör exakt samma sak. Dock med största sannolikhet inte över nätupplagan, utan av pappersversionen av tidningen. Lite fördomar jag har: litteraturvetenskapliga lärare läser tidningar på det enda korrekta sättet: i pappersformat till frukosten. Så förstör inte den illusionen för mig, nu.

Jag har suttit på alldeles för många föreläsningar som har behandlat just ämnet hur sanningshalten i en självbiografi egentligen ska bedömas. Hur man faktiskt ska se på en biografi. Var man ska placera in biografin någonstans.

För alla har vi vår egen sanning. Och allas sanningar ser inte likadana ut. Och i princip så är ju inte någonting sanning och fastslaget förrän det finns tillräckligt många bevis för dessa slutsatser. Se bara på alla debatter kring kungen och hans påstådda skandaler: än så länge har inga bevis uppvisats, hur kan vi då säga att det är sant?

En biografi blir ju helt sonika en skönlitterär bok, en skönlitterär bok som bygger på verkliga händelser, så som till exempel Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar. Verkliga händelser så som berättaren minns dem, som binds ihop till en text som blir som en roman. Inte som någon som helst form utav facklitteratur. 

Väl?

Men tydligen är det så som Augustpriset ser biografier som - en absolut sanning, som ren fakta och ingenting annat. En biografi är facklitteratur. Punkt slut.

Men visst, man kanske inte ska bli så förvånad. 2012 är ju ändå året då EU får Nobels fredspris.

Ja du, Zlatan

"Man kan ta en kille från Rosengård, men man kan inte ta Rosengård från killen"

Citatet kommer onekligen från Zlatan, och att det idag pryder en av broarna som är placerad precis vid infarten till området Rosengård i Malmö, där Zlatan är uppväxt, känns bara helt rätt.

För visst finns Rosengård kvar i Zlatan, den saken står helt klar om man läser fotbollsproffsets egen självbiografi Jag är Zlatan Ibrahimovic - min historia.

Sportintresserad eller inte, Zlatan går ingen svensk förbi. Hans rappa repliker som inte alltid tagits emot med välvilja, hans aggressivitet på spelplanen och hans unika spelstil. Alla har vi åsikter om det.

Själv vet jag inte riktigt vad jag tycker om Zlatan. Duktig fotbollsspelare - absolut. Jag gillar honom verkligen för att han vågar.

Så många nyheter framkommer inte i boken, det är inte som Glenn Hyséns eller Camilla Henemarks självbiografier. Man får inte ta del av några större hemligheter eller snaskigheter. Zlatan redogör sakligt och hur han själv har tyckt och tänkt i många av de situationer som uppstått genom åren. Allt från hur han kände det när han som barn spelade juniorfotboll och de andra barnens föräldrar gjorde insamlingslistor för att få bort honom ur laget: han trixade helt klart för mycket, till kriget som utbröt mot Aftonbladet och varför han bojkottade dem.

I mina ögon växer han. Han vågar vara sig själv, och det är få förunnat att hålla kvar integriteten och inte falla för grupptrycket. Kärleken till Helena, hans sambo och deras gemensamma barn, det ger den där sista biten av mänsklighet som gör detta fotbollsproffs till en hel människa. Hjärta, hjärna och teknik i en vacker kombination.

Hans personlighet lyser igenom, i varje pass, i varje skott på mål som han redogör för. Hans talspråk har fått leva kvar i det skrivna ordet, det talspråk som gör denna berättelse helt till hans egen. Hans egen, en framgångssaga som ingen kan ta ifrån honom. Som ingen ska få ta ifrån honom.

Samtidigt kan jag inte låta bli att förundras. Att han älskat fotbollen sen han var barn står tydligt. Hur han har kämpat för att hela tiden bli bättre. Minns varenda pass, varenda mål på skott. Troligtvis, förhoppningsvis, med hjälp av youtube och annat filmat material, får man hoppas. Men vad som är viktigt står så klart. Vad han lever för. Och det är inte fotbollen. Det är passionen. Passionen som gjort honom till den han är idag, som har lett honom dit, som lett honom till Helena och barnen. Ett liv med full passion, som han verkligen är väl förunnat. Ingen välordnad, väluppfostrad pojke som ställer in sig i ledet, tvärtom. Men det är så vi vill ha honom.

Det enda tråkiga. Självbiografin stannar innan flytten till Paris. Man vill ju så gärna veta vad som rörde sig i hans huvud även då.

Happy happy?

Som skilsmässobarn så har jag verkligen dragit mig för att läsa den omtalade Happy Happy: en bok om skilsmässa av Maria Sveland, Katarina Wennstam m fl. För mig är det svårt att se någonting positivt med skilsmässor. Eller i alla fall inte vägen fram till själva skilsmässan, orsakerna till att detta livsavgörande beslut tas.

Men så kom då den dagen. Den dagen då jag faktiskt bestämde mig för att öppna boken och se vad de har för någonting att säga och delge omvärlden om just skilsmässor. Och vad som gör att man väljer att sätta titeln Happy Happy på någonting som kan vara så tragiskt.

Och i ärlighetens namn så blev jag mest irriterad. För inte mötte jag i någon större utsträckning glada skilsmässokvinnor i denna bok, utan mest bittra sådana. Kvinnor som verkar bittra över att de överhuvudtaget hade gift sig.

För ingen talade om kärleken. Den kärlek som ledde fram till själva äktenskapet. Allt fokus ligger på befrielsen och självförverkligandet som kommer med skilsmässan. Om all tid man får över till att göra saker för sig själv. Som om man inte kan förverkliga sig själv i ett äktenskap. Som att skaffa barn är det värsta du kan göra som kvinna, eftersom du då omedelbart måste utplåna dig själv och din vilja och din glädje. Har man barn, har man ingen fri tid eller frihet. Punkt slut på den diskussionen.

I "One good day (you can see the end from here)" talar Maria Sveland om skilsmässan som det mest grundläggande för jämlikhet mellan män och kvinnor. För henne verkar skilsmässan vara det enda som krävs, för att hon (äntligen?) ska inse att hon faktiskt kan borra och montera ihop IKEA-möbler helt själv, helt utan hjälp från maken. Eller någon annan man, för den delen.


Katarina Wennstam följer på i samma jämställda tes. Hon frågar sig om man som kvinna har råd att skilja sig, att tryggheten i äktenskapet är förrädisk. Hon ser förvisso inte skilsmässan i sig som avgörande för jämställdheten, utan snarare särbeskattningen. Att var kvinna är skyldig sina förfäder att ta hand om sin egen privatekonomi, någonting som är svårt att argumentera om.
Samtidigt som den ekonomiska frågan färgar Wennstam i avgörandet kring huruvida hon ska skilja sig eller inte, så talar hon om barnen. Att hålla ihop ett sprucket äktenskap äktenskap enbart för barnens skull, är att lägga alldeles för stort ansvar på barnen, som inte har någonting att säga till om. Samtidigt som hon är rädd för att bli själv, för allt som hon måste göra helt själv om hon skiljer sig. För som Mian Lodalen påpekar i "Har du skiljt dig - grattis": man förlorar inte enbart en kärleksrelation om man skiljer sig, man riskerar även att förlora en vän för livet.

Lodalens text är det enda lesbiska inslaget i samlingen. Inte för att lesbiska i sig har någon betydelse, för i grund och botten är ett förhållande ett förhållande: oavsett könstillhörighet eller sexuell läggning. Kärleken och uppbrottet står i fokus hos en kvinna som är uppbunden kring tanken att "den som aldrig går är den som förr eller senare blir lämnad". En tragisk inställning, om ni frågar mig. "I nöd och lust till döden skiljer oss åt" är kanske lite överskattat och gammalmodigt i dagens moderna samhälle, men ändå - vill man inte leva på den drömmen närman går in i ett förhållande?

Lite glad blir jag över Gudrun Schymans fastslagande av att en skilsmässa inte är ett misslyckande.

Men vad är det egentligen?

Efter att ha läst hela novellsamlingen så får jag en känsla av att skilsmässan är en dörr till någonting nytt, till någonting bättre. Till frihet, till fri tid, till möjlighet att klara av saker själv, att få tid över. Eftersom man och barn tar bort allt från kvinnan.

Och visst, ser man det så, så är väl skilsmässan någonting positivt. Men jag har svårt att tro det. Orsakerna till äktenskapet i sig lyser med sin frånvaro, och det saknas alldeles för mycket självdistans till den egna rollen i äktenskapet. Liksom hur barnen har mått av skilsmässan. Som dotter till någon av dessa författareskulle jag bli väldigt ledsen att få veta att min tillkomst bidragit till självutplånande av mamman, att hon inte kunde finna sig själv förrän hon lämnade min pappa. Är det någonting man verkligen vill lägga på sina barns axlar?

För mig blir inte den stora frågan huruvida skilsmässa är av godo eller inte, utan varför man ingår äktenskap, och varför det verkar vara ett drag bland (i alla fall bland dessa) kvinnor att utplåna sig själv i äktenskapet? Varför de inte finner utrymme för självförverkligande eller nöjen i äktenskapet? Äktenskapet är ju ändå en tvåsamhet, två personer är inblandade, det är två personers ansvar. Ansvar att trivas och njuta av livet inom äktenskapets ramar.

Happy happy? Borde man inte se till att man är det I äktenskapet, inte EFTERÅT?

Inte ens bokförlaget verkar ha tagit boken på speciellt stort allvar. Det känns lite som att de bara velat bli av med boken, inte vilja lägga onödiga resurser på den.Och då framför allt inte korrekturläsning. Stavfelen och skumma särskrivningar präglar texterna. En absolut favorit är "gickomk ring." Vilken är den känsla och det intryck denna bok lämnar på mig.

Maria Sveland och jag lever inte i samma verklighet

så har jag då äntligen lyckats ta mig igenom hela Maria Svelands Bitterfittan. Det var ingen lätt match, den saken är klar. Att jag valde att ta mig igenom detta kraftprov med hjälp av ljudbok var en fördel, vet jag inte. Inte mer än att den gav mig en massa extra energi på träningen. Trampandet på crosstrainern eller motionscykeln ökade drastiskt medan jag lyssnade på denna bok.

Och okej, boken har ju ändå titeln "Bitterfittan", men ändå. Hur bitter får man egentligen bli? Och framför allt, borde det inte finnas någon gräns, då man stannar upp och frågar sig om det verkligen finns någon poäng med att vara så här bitter? En gräns där man stannar upp och ifrågasätter sin egen bitterhet och om det inte går att göra någonting åt den.
För det måste ju ändå vara väldigt svårt att vara lycklig, samtidigt som man är så bitter som Maria Sveland verkar vara. Det finns ju ingen tid över till att le eller njuta av livets små mirakel om man ständigt hittar fel och brister hos männen, konstant lyckas hitta nya exempel på hur männen maktimproviserar med hjälp av patriarkatet och konstant förtrycker kvinnor. För att inte tala om att kvinnor även verkar vilja det.
Allt om man får tro Maria Sveland.

Själv känner jag inte igen det samhälle Sveland beskriver. Jag känner inte igen landet eller människorna. Jag vet inte ens vad som är fiktion och vad som kan ses som samhällsreportage i boken. Jag vet inte ens om de undersökningar och avhandlingar som hon hänvisar till existerar på riktigt eller ej. Vilket förvisso kanske inte spelar så stor roll, eftersom källhänvisningarna är så knappa så jag hellre letar efter en nål i en höstack. Det lär i alla fall bära mer frukt.
Liksom Simone de Beauvoire så ger och tar Sveland hej vilt mellan olika faktorer för att få fram sin poäng, helt utan vidare reflektioner som sträcker sig utanför hennes egna bittra tankegång. Och ger man och tar utav det man vill, ja, då borde man väl ändå lyckas få fram en poäng?


På en charterresa ned till Medelhavet börjar hon reflektera över omgivningen. Över hur alla kvinnor på chartern konstant passar upp på sina män och tar hand om barnen medan männen dricker öl. Hur man kan se på par om de har ett kärleksförhållande eller inte: om de har det så pratar de inte med varann. Mannen sitter halvt bortvänd från sitt sällskap. Och framför allt: hur alla (Tja, några undantag tar hon inte upp) kvinnor hämtar kaffe åt sina män, och hur männen verkar förutsätta detta.
Män som tar hand om barnen på semestern och skalar deras frukt är även lika ovanligt som män som har med sig matlåda till jobbet.

Enligt min statistiska undersökning på de två mansdominerade arbetsplatser jag rör mig mellan för tillfället (är man konsult, så är man ;) ): alltså majoriteten av alla män. Typ 75% av alla män tar hand om barnen och skalar deras frukt. För så många män har med sig matlåda i min omgivning.

Men sen så känner jag ju heller inte igen mig i Maria Svelands samhällsskildring.
Jag kan inte på något sätt försöka få alla motgångar till att de beror på könsdiskriminering. Att jag konstant är nedtryckt både i förhållandet och i arbetslivet just för att jag är kvinna. Och då jobbar jag inte bara som konsult, utan som civilingenjör.
Fast jag har också svårt att ta Svelands bittra reflektioner på fullt allvar. Om nu SVT är så diskriminerande gentemot kvinnor som Sveland vill ha det till, så är det väldigt konstigt att det företaget ännu inte blivit anmält till eller av DO. Och lite fler rubriker kring detta fenomen borde även ha skapats. Det är helt klart lättare att tro att det är Svelands egen inkompetens (och bitterhet?) som gör att hennes yrkesmässiga framgångar på företaget inte har gått som hon vill. I alla fall så är det en frågeställning som hon borde ställa sig själv.
Men icke. Det ligger inte Sveland för att ifrågasätta sig själv. Här ifrågasätts endast omgivningen mer och mer bittert, och då framför allt männen. Dessa könsdiskrimenerande fötryckande partariakter som verkar finnas överallt, utan undantag. Inte ens det där lilla undantaget som Bridget Jones upprepade återfinns: "Alla män är svin utom Tom, för han är bög".

Sveland ifrågasätter hur vi ska kunna uppnå jämställdhet i samhället om vi inte ens kan vara jämställda med den vi älskar. Och aldrig tidigare har jag refleterar så mycket över det förhållande jag lever i och dess eventuella jämställdhet, endast för att komma fram till att jag inte kan förstå poängen med att granska jämställdheten i ett förhållande: det viktiga är väl ändå att jag och min sambo är lyckliga, att vi lever ett liv där vi delat upp hushållsuppgifterna efter vårt eget tycke och smak, och inte efter något jämställdhetstänk. Herregud, han är bra mycket bättre på att laga bilen än jag, då är det väl ändå bättre att han gör det?! Ska jag köra i 110 km/h med bilen så anser jag det vara viktigare att den är bra lagad än att den är lagad utifrån ett jämställdhetsperspektiv: dvs utav mig.

Mest energi i träningen fick jag absolut när Sveland kom fram till slutsatsen att bli gravid och skaffa barn är den största kvinnofällan av dem alla. Punkt slut. En kvinnofälla och ytterligare en sak att bli bitter över.

Om poängen gick fram?
Var den att aldrig någonsin bli bitter, så ja då, då gick den fram.
För nej, jag känner mig inte det minsta ledsen eller besviken över att jag inte lever i samma verklighet som Maria Sveland.
Tvärtom.
Jag är väldigt glad för det.

Däremot så undrar jag starkt över vilken typ av nyans "kukrosa" är, och om det är en förolämpning att få sina kläder beskrivna med den färgen.

Äntligen lite nytta av hen

Jag tillhör de här människorna som så där i största allmänhet inte förstår mig på denna debatt om ordet "hen". På något sätt så känns det varje gång som den debatten drar igång som att jag måste skämmas över att jag är stolt över att vara kvinna. Att jag inte får vara kvinna med bröst, höfter och absolut ingenting som är i vägen och dinglar mellan benen. (Ja, jag uppfattar det faktiskt lite så, i alla fall till vardags och i slakt tillstånd ;) )

Men som en kollega påpekade igår, det finns ett område där hen är helt underbart och som en skänk från ovan. Och då inte inom skönlitteraturen, utan inom mitt verksamhetsområde: inom instruktionernas värld. Att slippa skriva han/hon om den person som utför någonting. Att man inte längre per automatik definierar en tekniker som en han. Utan det är hen som ska utföra vissa uppgifter.

Så äntligen ser jag nyttan av ordet.Men det var väl inte riktigt så debattörerna tänkte sig det, va?

En egoboost helt utan perspektiv

Okej, jag fick ett ryck, jag får stå för det. Ett ryck att läsa någonting som jag aldrig trodde att jag skulle läsa. Blondinbellas Egoboost, en bok som fått underrubriken Blondinbellas överlevnadsguide för unga tjejer. Exakt varför jag fick för mig att läsa den vet jag inte, jag är inte förtjust i Blondinbella utan utgår alldeles för ofta ifrån att unga tjejer skulle få ett mindre kravfyllt liv om hon inte börjat med sin blogg. Så det var lite med den inställningen som jag började läsa boken: att jag verkligen inte skulle uppskatta den och mest tycka att Blondinbella är mer irriterande än vad jag trodde. Med en sådan inställning så kan man väl inte bli annat än positivt överraskad, eller?

Men nej, tyvärr. Jag blev inte det minsta överraskad, vare sig positivt eller negativt. Att överhuvudtaget kalla det för en guide är ju överskattat, snarare ren kökspsykologi, svartvit kökspsykologi utan något som helst perspektiv på verkligheten.

Men visst, boken börjar ju bra, hon listar de typiska exemplena på de krav och föreställningar som tjejer har på sig,oavsett om vi är unga eller gamla. Som att ha den perfekta kroppen, att ha många vänner att ha framtidsplaner. Dock kan jag inte låta bli att haka upp mig på punkten:

"Ha en vrålsnygg pojkvän som gärna är lite äldre"

För det är precis där hel boken landar. Den vrålsnygga och perfekta pojkvännen, det är han som ska ge våra liv en poäng, en mening. Utan honom är vi ingenting värda, utan honom kan vi inte klara oss eller ha bra självförtroende. (Sen att jag personligen hakar upp mig väldigt mycket på delen "lite äldre". Jag längtar verkligen efter att Blondinbella ska växa till sig och inse att åldern inte har någonting med saken att göra. Vilket hon i och för sig borde veta redan nu, med tanke på att hon grundar många av kraven på tv-serier...)

En stor del av boken går åt till att komma över sina egna komplex, att vara nöjd med sig själv. Och som det mesta i boken så håller jag med henne i grunden, men absolut inte i metoden. Som när hon talar om sina komplex för sin acne, någonting hon inte blev av med förrän hennes pojkvän sa att hon var fin trots acnen, att han tycker om henne i alla fall.
Och det är ganska så exakt här som jag spårar ur helt. Varför haka upp sig på vad pojkvännen tycker? Måste man verkligen ha en pojkvän för att komma över sina komplex, för att vara lycklig, för att tycka om sig själv? Och när man fortsätter läsa, så inser man helt klart att hennes svar på den frågan är ett högt och rungande "JA!"
Så skönt att hon försöker få unga tjejer att slappna av i sig själva, att tycka om sig själva, genom att återigen lägga ett av de största kraven på tjejerna: att skaffa den perfekta pojkvännen. Även om hon själv skriver att det är svårt att finna Prince Charming, så ställer hon hela tiden det kravet på de unga tjejerna hon vänder sig till: ni måste finna Prince Charming. För med hjälp av honom kan ni komma över alla problem. Kan inte han ställa upp, så kan hans föräldrar göra det. Gång på gång. Om och om igen. Får man problem i Italien så ringer man självklart pojkvännens pappa. Bryter man med vänner man inte vill umgås med längre, så söker man tröst hos pojkvännen.
Och här är det dags att påminna Blondinbella själv om det råd hon ger i inledningen: "Gör skillnad på tv-serier och verklighet." För hon lever ju själv på något sätt i en tv-serie. Där två-förhållandet är det viktigaste, där den perfekta pojkvännen som alltid ställer upp finns.

Handlar det inte om pojkvänner så handlar det om att vara attraktiv. Förvisso två teman som går hand i hand. Hon talar om hur viktigt det är att uppfatta sig själv som snyggast av alla tjejer i ett rum: "Ingen konkurrens här inte". Och om det kommer in en snyggare tjej ska man inte nedslås av detta.

En av hennes egna, personliga största egoboostar är att se sig själv på tidningsomslag. Japp, det har vi förstått. Ett tidningsomslag som visar upp just denna yta som hon konstant genom boken försöker tala emot och samtidigt höja till skyarna: att vara snyggast, att känna sig snyggast. Men samtidigt inte ha några komplex. Hon har lyft ut sig själv från tv-serien och gjort tv-seriens kvinnoideal till en del av unga tjejers ideal idag.

Nej, om jag hade en dotter i tonåren skulle jag absolut inte vilja att hon läser denna bok. SCUM-manifestet känns på något sätt mer lämpligt för en ung tjej med för mycket komplex och dåligt självförtroende. Förvisso kan nog Blondinbella ges ett par poänger när hon kommer till bullimi och mobbning, det kan jag ge henne. Men samtidigt så har jag svårt att tycka synd om en tjej som blir dumpad vid 16 års ålder. Okej, det är självklart synd om folk som blir dumpade, men sånt är livet. Men det är inte det jag stör mig på, utan hennes självklarhet över att alla som är 16 haft ett 1.5 år långt förhållande.
Tvåsamheten är så viktig i den åldern. Att finna en pojkvän är något av det viktigaste, och alldeles för många får dåligt självförtroende för att de inte finner någon pojkvän. Till den som blir dumpad vid 16 års ålder känner jag mest ett behov av att få säga "Grattis, du har precis fått ett smakprov på det riktiga livet. Det som många inte fått prova på ännu. Att få vara älskad och veta hur det känns att somna i någon annans armar." Det är få förunnat vid den åldern.

Men som Blondinbella skriver om och om igen genom boken: "Ni förstår vad jag menar", "Ni känner igen situationen". Nej, det gör vi inte. Vi känner inte igen oss i den priviligerade värld som hon lever i. Vi har aldrig varit där. Invandrartjejerna i Rinkeby eller arbetarklassdöttrarna vet inte hur det känns att inte våga dansa på någon inneklubb eller hur det är att vid 18 års ålder jobba 10-12 timmar per dag. Alla är inte förunnade att ha ett jobb vid den åldern. Och nej, alla är vi inte svartsjuka. För hur mycket Blondinbella försöker intala sig själv att hon är precis som alla andra så ser inte verkligheten ut så som den gör i hennes bubbla.

Men en vacker dag kanske hon också vaknar till och ser verkligheten i andra färger än svart och vitt. En dag då hon upptäcker att man faktiskt kan skryta med att man legat hemma och tittat på repriser av någon dålig såpa en hel helg och ätit rester. För det är ett underbart sätt att spendera en hel helg. Och det är ungefär det jag tar med mig från den boken: att jag är så sanslöst glad över att jag inte är Blondinbella, eller någonsin har varit.

Evolutionen och jag kommer inte överens

Evolutionen och medvetandet har delat vårdnad om Fredrik Lindström. Evolutionen tar hand om honom på helgen och medvetandet i veckan, då man vill få ut någonting av sin tid på jorden. För det är ju då man vill få valuta för det mirakel att man har fötts här och nu.

Evolutionen och Fredrik Lindström vill inte samma saker. Evolutionen tycker Lindström har gjort mitt när han har fortplantat sig.
Men om man tycker om sig själv då?
Om man tycker om sin egen kropp trots alla dess skavanker?
Om man inte vill lägga sig ned och dö när man fått barn?
Om man vill utvecklas, förverkliga sig själv?
Den moderna människan vill väl mer än evolutionen?

Evolutionen får alltid sista ordet.

Evolutionen och jag kommer inte överens är en samling med funderingar och bekännelser kring livet och evolutionen.
Varför just jag? Varför blev just jag till?
Svaret: Jag blev till för att grubbla över varför jag blev till. För det finns ingen tanke bakom evolutionen, tanken finns i oss, oss som söker efter tanken bakom.

Det är inte bara det att Lindström och evolutionen inte kommer överens, de har långtråkigt ihop, de har ingenting att prata om. Men alkohol kan allt som ingen annan kan. Desto mer Lindström dricker, desto bättre förstår han evolutionen. Han släpper på hämningar, går tillbaka i revolutionen och kommer överens. De mänskliga basbehoven är samma då. Varje öl tar en tillbaka en si så där 10 000 år av utvecklingen. Viljorna blir förenliga, man talar utan sociala filter.

Han funderar kring varför människan är det enda djuret som bestämmer i världen. Varför bestämmer till exempel inte näbbmusen? Människan som är det enda djuret som har en defekt i sitt ljud - språket. Han skriver om årstider som inte känner till varann, som bara avlöser varann, om den freudianska felhörningen som ett av de senaste stegen inom evolutionen, om ljuset som är det enda som inte åldras i universum och om människans förkärlek för att bada och att säga "Jag älskar dig" till varann.

För vad betyder det egentligen när en människa säger "jag älskar dig" till en annan?

Jag vill inte veta vem jag skulle vara om jag inte hade dig?
Du tänker väl inte lämna mig idag?
Jag önskar vi inte vore fast i det här... Men man vet ju vad man har men inte vad man får, så det kanske är bäst att vara rädd om det som vi har, det som vi kämpat för?
"Jag behöver nån, jag behöver just dig. Du duger, du är bra, fast det finns säkert många andra därute som är minst lika bra?

Man blir så glad av att läsa hans bekännelser, man har ett leende på läpparna, man njuter lite extra av livet. Man vill att alla ska ta del av hans funderingar, av hans osämja med evolutionen. Och man kan inte annat än hålla med honom om att man hellre vill bo i en fransk film än i en högt belägen fyra med takterass. För denna lägenhet kan inte lova ett lyckligt slut, men den har nya stammar.

Förflutenhetens landskap

Det finns någonting charmigt, någonting nästan romantiskt, över Peter Englunds sätt att berätta om det förflutna. Ståendes på platsen för fältslaget vid Poltava, den plats där Karl XII gick en stor förlust till mötes, berättar han om Förflutenhetens landskap, inte bara om slaget utan även om så mycket annat runtomkring. Om hur slaget, som är det största i svensk historia, var en seger för ryssarna men en förlust för ukrainarna. historiska essäer om landskapets betydelse då och nu.

Han blir en 280 år försenad krigskorrespondent, berättar om det kända slaget och samtidigt sväva ut i historier kring första världskriget. Han drar paralleller, berättar anekdoter och ger sig in på korta snedsprång, för att återkomma till platsen för fältslaget, som idag är en åker. En plats som de boende än idag finner förlupna kulor och andra rester från fältslaget.

Det är inte bara Karl XII som hamnar under luppen i denna essä, även om en stor förkärlek för denna krigsherre gör sig påmind. Men han talar om sexualiteten under 1600-talet, symboliken i tavlan av en ung flicka som äter ostron och om kyrkans inställning under denna sexuellt frisläppta tid. En tid då kvinnans sexualitet ansågs vara större än mannens, och kvinnans njutning var en självklarhet.

Visst, det är ingen lättläst läsning, ingenting man tar tag i när man känner för att krypa ihop under filten en kall vinterkväll. Men perfekt den dag man känner för lite extra allmänbildning, och har energi över för att ta itu med det ytterst informationsrika språk som utmärker Peter Englund. Det är inte en berättelse om slaget i sig, en sådan som man kan återfinna i vilken historiebok som helst, nej, Englund hänför sig mer åt detaljer, mer åt effekter och anekdoter.
Man slukar inte boken, man läser den långsamt, man läser om, för att förstå vändningarna. Men intressant läsning är den, framför allt med tanke på att han ger ryssarna och framför allt ukrainarna en möjlighet att komma till tas och berättar delar av historien ur deras perspektiv.

Pojken som kallades Det

Björn Afzelius skrev en gång: "Som barn tar man kärleken för givet/Allt annat är emot ens natur". Och det är väl ändå så det borde vara? Alla barn borde ha rättigheten att vara älskade av sina föräldrar.

Men från och till drabbas man av den hemska insikten att världen inte är i närheten av så vacker som vi vill få den till. Att verkligheten kan vara så hemsk, så vedervärdig och så grym. Att alla föräldrar inte älskar sina barn, att alla föräldrar inte tar hand om sina barn.

På något sätt så försöker man ihärdigt intala sig att de barn som drabbats av världens hemskheter och sina föräldrars grymhet är ytterst få, att de är undantag och att det egentligen inte hör till vår civilisation. Det hör hemma någon annanstans, i böckernas och fantasins värld. Att sådana som Fritzl bara återföds typ en gång per var miljonte år.

Men med böcker som David Pelzers självbiografi Pojken som kallades Det och dess uppföljare, blir man som läsare påtagligt påmind om världens hemskheter, och man upphör aldrig att förvånas av föräldrars inneboende ilska och grymhet som de medvetet låter gå ut över sina egna barn.

Genom historia efter historia från en barndom som man inte med sin vildaste fantasi kan förstå, rinner tårarna nedför kinderna. Genom berättelserna om en mor som ständigt finner nya sätt att plåga och osynliggöra sin egen som, gråter jag. Med den stora förvissningen om att allt måste bli bra, för det måste det ju, det är ju en självbiografi och Pelzer har ju själv lyckats skriva boken, så läser man vidare. Man måste få veta att det ska bli bra. Snart. Så fort sidorna tar slut. Då är det över, då är det förbi. Då har den lilla pojken det bra. För han tillhör ju böckernas värld. Så man lägger inte ifrån sig boken, det går inte, då måste man ju själv hantera det man läst.

Men ständigt vet man att det är en verklig berättelse. Och det är endast med insikten om att det är en självbiografi som man orkar läsa vidare, sida efter sida, grymhet efter grymhet. För det måste ju bevisligen bli bra.

Även om man frågar sig gång på gång hur detta stackars lilla barn någonsin kommer kunna anpassas till verkligheten och någonsin få känna och hysa kärlek och tillit till en annan människa.

För om man inte är älskad av den mor man bor hos, kan man då någonsin känna sig älskad och älska ett eget barn någon gång i framtiden?

Det är skönt att Pelzer inte avslutade historien då sidorna i Pojken som kallades Det tar slut. Att han skrev uppföljare. För man vill ju veta, man hoppas ju, att denna pojke är lycklig idag. Att han kanske själv idag har barn som kan ta kärleken för given.

När verkligheten överträffar dikten

Böckernas värld brukar stå för det där allt kan hända. Där ingenting är otroligt. Men det finns verkliga berättelser som överträffar dikten. Det judiska paret som flyr undan nazisterna och hotet om utrotning, som gömmer sig, som föder barn, som skiljs åt, men på något otroligt sätt ändå får varandra i slutändan, när kriget är till ända.

Det korta man kan läsa om dem i DN:s båda artiklar (unikt dokument från Förintelsens Polen och Fem dagar) räcker för att ögonen ska tåras.

Och det är en berättelse jag gärna skulle vilja få ta del av i dess helhet. Få tomutrymmena mellan de fem dagarna och tillika historien före och efter återberättad i sin helhet. Så gott det går att få ihop dess helhet.

För det är en historia som är väl värd att berätta. En historia som överträffar den berömda dikten. Och framför allt är det en historia som berör och kan få oss att inte glömma.

Terrorister, diktatorer och onda människor

Jag kan inte riktigt rå för det, men på något sätt så tycker jag det är lite osmakligt med böcker som behandlar terrordåd, folkmord och massmord eller dylikt. Som om de inte har någonting med kulturen att göra, och därför inte heller bör bli ett ämne för kulturen.

Men samtidigt så har kulturen genom alla tider varit ett utlopp för yttrande- och åsiktsfriheten. Många författare och journalister har blivit satta i fängelse och blir än i dag, med eller utan rättegång, för det som de uttryckt i skrift. Böcker har bränts på bål för att de skrivits av "fel" författare eller författare som tillhört "fel" religion eller tror på "fel" gud. Men med hjälp av subgenrer och andra stilgrepp har samhällskritiken kunnat fortsätta föras ut genom litteraturen, där till exempel cyberpunken och satiren bör nämnas. Kritiserandet av samhället kunde fortsätta, allt bakom en dimridå av robotar och datorer eller som ren och skär satir. För slaget för yttrande- och åsiktsfriheten ska inte förloras så lätt.

Så visst kan böcker som behandlar terrordåd, folkmord och massmord mycket väl passa in och vara en del av kulturen. Oavsett om man kan tycka att det är osmakligt eller inte. Sen att det blir mer osmakligt desto tidigare efter att händelsen inträffade som boken utkommer, det är svårt att komma ifrån. Och det kanske är för tidigt för en bok om terrordåden i Oslo och Utöya i somras, kanske inte. För det viktigaste är ju ändå att terroristen inte får tyst på omvärlden. Att omvärlden inte tystnar, försöker sopa det under mattan eller försöker agera som att det aldrig har hänt och att det i slutändan faller helt i glömska. För det är helt klart det farligaste som kan hända.

Så i princip kan det nog inte skrivas för många böcker om terrordåd, diktatorer och onda människor. Kulturen kommer alltid att ha utrymme för terrordåd, folkmord och massmord. Kulturen kommer alltid vara en av de viktigaste källorna för samhällskritik och som botemedel mot glömska.