Happy happy?

Som skilsmässobarn så har jag verkligen dragit mig för att läsa den omtalade Happy Happy: en bok om skilsmässa av Maria Sveland, Katarina Wennstam m fl. För mig är det svårt att se någonting positivt med skilsmässor. Eller i alla fall inte vägen fram till själva skilsmässan, orsakerna till att detta livsavgörande beslut tas.

Men så kom då den dagen. Den dagen då jag faktiskt bestämde mig för att öppna boken och se vad de har för någonting att säga och delge omvärlden om just skilsmässor. Och vad som gör att man väljer att sätta titeln Happy Happy på någonting som kan vara så tragiskt.

Och i ärlighetens namn så blev jag mest irriterad. För inte mötte jag i någon större utsträckning glada skilsmässokvinnor i denna bok, utan mest bittra sådana. Kvinnor som verkar bittra över att de överhuvudtaget hade gift sig.

För ingen talade om kärleken. Den kärlek som ledde fram till själva äktenskapet. Allt fokus ligger på befrielsen och självförverkligandet som kommer med skilsmässan. Om all tid man får över till att göra saker för sig själv. Som om man inte kan förverkliga sig själv i ett äktenskap. Som att skaffa barn är det värsta du kan göra som kvinna, eftersom du då omedelbart måste utplåna dig själv och din vilja och din glädje. Har man barn, har man ingen fri tid eller frihet. Punkt slut på den diskussionen.

I "One good day (you can see the end from here)" talar Maria Sveland om skilsmässan som det mest grundläggande för jämlikhet mellan män och kvinnor. För henne verkar skilsmässan vara det enda som krävs, för att hon (äntligen?) ska inse att hon faktiskt kan borra och montera ihop IKEA-möbler helt själv, helt utan hjälp från maken. Eller någon annan man, för den delen.


Katarina Wennstam följer på i samma jämställda tes. Hon frågar sig om man som kvinna har råd att skilja sig, att tryggheten i äktenskapet är förrädisk. Hon ser förvisso inte skilsmässan i sig som avgörande för jämställdheten, utan snarare särbeskattningen. Att var kvinna är skyldig sina förfäder att ta hand om sin egen privatekonomi, någonting som är svårt att argumentera om.
Samtidigt som den ekonomiska frågan färgar Wennstam i avgörandet kring huruvida hon ska skilja sig eller inte, så talar hon om barnen. Att hålla ihop ett sprucket äktenskap äktenskap enbart för barnens skull, är att lägga alldeles för stort ansvar på barnen, som inte har någonting att säga till om. Samtidigt som hon är rädd för att bli själv, för allt som hon måste göra helt själv om hon skiljer sig. För som Mian Lodalen påpekar i "Har du skiljt dig - grattis": man förlorar inte enbart en kärleksrelation om man skiljer sig, man riskerar även att förlora en vän för livet.

Lodalens text är det enda lesbiska inslaget i samlingen. Inte för att lesbiska i sig har någon betydelse, för i grund och botten är ett förhållande ett förhållande: oavsett könstillhörighet eller sexuell läggning. Kärleken och uppbrottet står i fokus hos en kvinna som är uppbunden kring tanken att "den som aldrig går är den som förr eller senare blir lämnad". En tragisk inställning, om ni frågar mig. "I nöd och lust till döden skiljer oss åt" är kanske lite överskattat och gammalmodigt i dagens moderna samhälle, men ändå - vill man inte leva på den drömmen närman går in i ett förhållande?

Lite glad blir jag över Gudrun Schymans fastslagande av att en skilsmässa inte är ett misslyckande.

Men vad är det egentligen?

Efter att ha läst hela novellsamlingen så får jag en känsla av att skilsmässan är en dörr till någonting nytt, till någonting bättre. Till frihet, till fri tid, till möjlighet att klara av saker själv, att få tid över. Eftersom man och barn tar bort allt från kvinnan.

Och visst, ser man det så, så är väl skilsmässan någonting positivt. Men jag har svårt att tro det. Orsakerna till äktenskapet i sig lyser med sin frånvaro, och det saknas alldeles för mycket självdistans till den egna rollen i äktenskapet. Liksom hur barnen har mått av skilsmässan. Som dotter till någon av dessa författareskulle jag bli väldigt ledsen att få veta att min tillkomst bidragit till självutplånande av mamman, att hon inte kunde finna sig själv förrän hon lämnade min pappa. Är det någonting man verkligen vill lägga på sina barns axlar?

För mig blir inte den stora frågan huruvida skilsmässa är av godo eller inte, utan varför man ingår äktenskap, och varför det verkar vara ett drag bland (i alla fall bland dessa) kvinnor att utplåna sig själv i äktenskapet? Varför de inte finner utrymme för självförverkligande eller nöjen i äktenskapet? Äktenskapet är ju ändå en tvåsamhet, två personer är inblandade, det är två personers ansvar. Ansvar att trivas och njuta av livet inom äktenskapets ramar.

Happy happy? Borde man inte se till att man är det I äktenskapet, inte EFTERÅT?

Inte ens bokförlaget verkar ha tagit boken på speciellt stort allvar. Det känns lite som att de bara velat bli av med boken, inte vilja lägga onödiga resurser på den.Och då framför allt inte korrekturläsning. Stavfelen och skumma särskrivningar präglar texterna. En absolut favorit är "gickomk ring." Vilken är den känsla och det intryck denna bok lämnar på mig.