måndag 18 maj 2015

Kampen mot det nemeiska lejonet

Jag vill bara springa in till sonens rum, slita upp honom ur spjälsängen och krama honom länge och hårt. Även om jag vet att han ligger där inne och sover som sötast, så skriker hela kroppen efter det fysiska beviset på detta. Jag vill, jag måste, få krama honom, få viska att världen inte är så hemsk.

Det händer inte ofta, det får jag tillstå. Men den här gången, så. Helt förlorad i fantasin.



Jag var och lyssnade på Mons Kallentoft och Markus Lutteman på Akademibokhandeln för nån vecka sedan då de pratade om sin nya bok, Leon, andra delen i vad de kallar för Herkulesserien. Bland annat talade de om att de tagit åt sig av kritiken efter första delen, Zack, och därför bantat ned våldet, någonting jag själv var väldigt glad för. Det blev lite för mycket, det blev lite för rått till och med för mig. Till denna bok har även deras språk landat. De har funnit en bra balans mellan Kallentofts poetiska berättande, för att citera Lutteman, och den senares mer verklighetsbeskrivande, journalistiska sida. Och det fungerar. Oj, så bra det fungerar. Tempusbyten, ändringar i berättarpositioner, de sitter nu. De stör inte längre, det blir vackra övergångar som medför en extra nyans i texten.

Visst hade de dragit ned på våldet, tack gode gud. Men det som jag möttes av däremot, det var absolut ingenting som jag räknade med att mötas av i en modern deckare, framför allt inte i en svensk sådan. Invaggad i falsk, svensk trygghet och Läckberg, Lang etc, tror man medelvägen kommer vara den bästa vägen även här. De hävdar att de inriktat sig på en målgrupp som idag inte läser i någon större utsträckning: killar i tonåren. Jag är inte helt med på hur de tänker, vad i denna romanserie som skulle locka denna svårflörtade läsarkategori. Kanske det är just denna avsaknad av trygghet och medelväg, på gränsen till hårdkokt deckare, som ska locka dessa läsare? Jag vet inte, jag känner mig skeptisk till detta. Men jag håller med, får de en person att börja läsa så har de lyckats.

Det börjar med en omgång rysk roulette. Sen fortsätter det i hög hastighet, det går inte att lägga ifrån sig boken. Ett mördat ensamkommande flyktingbarn, handel med små barn och slutligen ett kidnappat barn placerad i en bur, filmad dygnet runt. En film som sedan streamas, öppen för alla att se. Klockan tickar långsamt nedåt, ned till T-0, då barnet kommer dödas. Obönhörligen inför kamerorna.

Mitt hjärta kramas ihop. Jag vrider mig i plågor och det är inte långt ifrån att tårarna börjar rinna. Jag vill springa in till barnrummet och återigen försäkra mig om att min lilla ettåring fortfarande sover sött, ovetande om den hemska världen där utanför.

Barnet i buren är livrädd. Han vankar fram och tillbaka, gråter och försöker ropa efter mamma. Klockan tickar nedåt, det är en kamp mot tiden Zack och hans kollegor för. För Zack blir det också en kamp mot drogerna, mot känslorna, för det som är viktigt.

Som tur är går det fort. Det går inte att lägga ifrån sig boken. Så oerhört har den fångat mig och mitt hjärta. Det var länge sen en bok kunde binda mig emotionellt på detta sätt. Det blir nästan en plåga att läsa vidare. För varje sida man läser desto verkligare blir berättelser, desto djupare dras man ned. Man vill bara komma till slutet, hoppas att de räddar den lille pojken, att man får slå ihop boken och hoppas att fantasin överträffar verkligheten.

För i spjälsängen inne i sitt rum sover min parvel sött. Långt från den hemska verklighet som Kallentoft och Lutteman beskriver så ingående.

torsdag 9 april 2015

Olika världar, samma könsroller

Kristin Cashores trilogi med Graceling som inledande del kändes lovande redan vid första anblicken. Fantasy med tuffa, starka kvinnor i huvudrollerna. Lite av en känsla av en mer fåfäng Hermione Granger i tajta kläder i huvudrollen. Och i ärlighetens namn, så bortskämda är vi inte med kvinnliga huvudroller i fantasy och sci fi-genren, som man ändå kunde tycka att vi borde kunna vara. Det är ju ändå två genrer som inte lyder under verklighetens lagar, där författarna själva kan välja hur världarna ska byggas upp, långt från vardagens bekymmer, könsroller och ekonomiska situationer.

Nu talar jag inte om att jag vill ha kvinnliga huvudroller utifrån ett feministiskt perspektiv, utan enbart utifrån variationens skull. Variation förnöjer, som ni väl vet, och det ger ju även en hel del nya uppslag och spännande ingångar.

Men tyvärr. Att man har en stark kvinna i huvudrollen i en fantasyroman innebär absolut inte att man kommer i från vardagens bekymmer, könsroller och ekonomiska situationer. Tvärtom. Någonting som andr delen, Fire, är ett levande exempel på. En helt ny värld, men exakt samma, gamla invanda könsroller. Patriarkatet överlevde till och med i Cashores fantasi.

På framsidan av boken står en vacker, rödhårig kvinna i en knallröd lång klänning som blåser kring benen. I handen håller hon en spänd pilbåge, beredd att avfyra en pil.
Inte för att hon gör det i boken, men ändå.
Överst på baksidan av boken, med fet stil, kan man läsa:

"Her beauty is a weapon - and Fire is going to use it."

Okej, visst använder hon sig av sitt utseende. Och visst, hennes skönhet är ett vapen. Som dotter till ett monster är hon ofattbart vacker, så vacker så ingen man kan kontrollera sig i sin närhet. Detta gäller framför allt hennes långa, röda hår, som hon alltid måste hålla dolt under en slöja.

Taliban-varning, någon?

Männen i denna roman verkar inte kunna kontrollera sig, oavsett om kvinnorna är oslagbart sköna eller inte. De sätter på allt och alla och ansvaret för att inte bli gravid ligger enbart på kvinnan. För det är ju hon som får dras med skammen att vara en ogift mamma..

Återigen, det är inte ur ett feministiskt perspektiv som jag hade hoppats på att Cashore hade brutit med könsrollerna, utan enbart utifrån fantasin, utifrån variationen.

Tro inte att Cashore gör någon poäng av detta med könsrollerna. En enda poäng på denna nivå återfinns inte i hela romanen. Det är enbart en romantisk roman förtäckt som fantasy genom att de infört monster och en parallell dimension, som omnämns under ungefär två sidor.

Och på tal om poäng. Det vete gudarna vad hon vill uppnå med romanen överhuvudtaget. I vanliga fall brukar ju en roman ha en början, en mitten och ett slut. Det känns som om den här romanen bygger på början, slut, början, slut, början, slut i närmare 400 sidor.

Den tredje delen i romanserien står i bokhyllan. Misstänker att jag kommer läsa den trots att jag inte är speciellt förtjust i de två första delarna. Trots allt är det ingen sammanhängande berättelse genom triologin, utan var bok handlar om en kvinna och hennes historia. Så slutet för Fire har jag redan läst. Men, min nyfikenhet kommer nog göra att den tredje också blir läst. Vem vet, en poäng kanske återfinns där?

torsdag 19 mars 2015

Från början, genom helvetet till slutet

Spoilervarning för Släktet-triologin av Guillermo del Toro och Chuck Hogan, tillika TV-serien "The Strain"

Jag har tidigare skrivit om min förtjusning över nya vampyrromaner som inte handlar om de snälla och romantiskt lagda vampyrerna, utan har de onda i fokus. Att vi får dras med mer romantiska och framför allt sexiga vampyrer är ju Anne Rices fel, och i ärlighetens namn, här ska vi inte låta någon skugga falla över Vampire Chronicles, så låt oss släppa det ämnet omedelbart.

För jo då, nu har jag äntligen läst ut Gullermo del Toro och Chuck Hogans Släktet-triologi, vilket inte var en dag för sent, med hänsyn till att TV-serien som grundar sig på denna triologi nu går på TV på fredagarna. Och jo, jag tillhör ju de människorna som gärna vill hinna läsa böckerna innan jag ser adaptionerna. Fråga mig inte varför, det liksom bara är så...


Denna triologi är väldigt intressant ur fler perspektiv än just att den inte handlar om snygga och romantiska vampyrer, utan även att första delen är inledningen av själva katastrofen, den andra under själva katastrofen och den sista delen är post-apokalyptisk. I ärlighetens namn så kan jag inte komma på någon roman eller romanserie som på detta sätt sträcker sig över en apokalyps på detta vis. Vanligtvis så brukar man få läsa om en av delarna; hur hjältarna försöker förhindra katastrofen (exempelvis Dracula av Bram Stoker, om vi ska hålla oss kvar på vampyrtemat), under själva katastrofen (typ där alla mer romantiska vampyrromaner i princip håller sig, sen omd et är en katastrof eller inte när vampyrerna börjar ta plats... tja...) eller som rent post-apokalyptisk (I am Legend av Richard Matheson)

Okej, jag måste erkänna att jag aldrig tänkt på detta innan, att man aldrig får följa hela katastrofen. Läser man en postapokalyptisk roman så är den just postapokalyptisk. Vad som föranlett apokalypsen i fråga får man oftast veta i tillbakablickar.

Men just detta ger så mycket mer. Man får ta del av allt; hopp och förtvivlan då man går från det normala, in i kaoset och slutligen ut i det nya normala. Framför allt så år man mer förståelse för varför det nya normala ser ut som det gör. Här förekommer inget fuskande från författarens håll, inga svarta hål som föranlett vissa fenomen eller strukturer i det nya normala.

Jag gillar det. Jag gillar det verkligen, Jag hoppas få se mer av denna typ av grundliga författande i framtiden. Det fuskas alldeles för mycket och det återfinns alldeles för ofta glapp i historien i dagens romaner Detta däremot. Grundligt och bra.

Sen ska vi inte heller glömma författarnas egna filosoferande över hur dessa vampyrer har uppstått. Många teorier har förespråkats genom åren, men just denna teori är ny. Dock tycker jag den har en liten nackdel. Utan att säga alldeles för mycket på denna punkt, så precis som så många andra teorier så grundar den sig i kristendomen. Börjar bli lite uttjatat, ärligt talat.

Men ändå. Det är en väldigt bra och läsvärd trilogi. Och framför allt skrämmande. Inga romantiska vampyrer här inte. Människan mot vampyren. En kamp på liv och död även efter apokalypsen. 

onsdag 25 februari 2015

O captain! My captain!

Robin Williams tillhör de skådespelare som det ändå måste vara mer eller mindre omöjligt att tycka illa om. Förvisso så har man aldrig vetat speciellt mycket om honom, mer än att han framstod som väldigt givmild och snäll. En människa som man absolut inte trodde skulle avsluta sitt liv så drastiskt.

Behovet av att förstå finns hos fler än bara de närmaste, trots allt var Williams en världskändis, en skådis och komiker som berört många. En biografi över hans för korta liv är ett bra steg på väg för förståelse för oss som hörde till publiken. När skratten har tystnat av Emily Herbert är en ganska kort biografi över Williams, på endast 280 sidor har hon försökt sammanfatta hela Robin Williams liv och avtryck i underhållningsbranschen. Tyvärr någonting som hon inte lyckas speciellt bra med.

Inledningen av biografin är starkast. Den svenska versionen har fått ett förord skrivet av Babben Larsson, en mer passande svensk komiker för detta uppdrag är väl svårt att finna? Hon har döpt förordet till "En av oss", och ändå är det väl lite så vi alla har sett honom? En helt vanlig människa som begåvats med den stora konsten att kunna underhålla andra i tid och otid. En man som höll på med stand up för att han trivdes med det, som gjorde spontaninhopp på olika klubbar och uppträdde, helt utan att ta betalt.

Men samtidigt var han inte en av oss. I biografin radas filmer upp en efter en, med sammanfattningar både av storyn och av kritikernas utlåtanden. Han rörde sig i toppskikten i den amerikanska filmvärlden, en värld långt från oss andras. Utan att hyckla eller vika för sanningen berättar Herbert om både med- och motgångar inom underhållningsbranschen, pratar om drog- och alkoholproblem och om sorgen efter bäste vännen Christopher Reeves hemska ridolycka och för tidiga bortgång. I förbigående talas det om Williams saknad av moderns uppmärksamhet, någonting hon återkommer till gång på gång genom biografin. Vad hon grundar denna psykologiska slutsats på får vi aldrig veta, det fastslås tidigt i biografin, lite på samma sätt som om hon hade påstått att jorden är platt.

Efter ett tag märker man att detta inte är den enda lucka som finns i biografin. I själva verket finns det väldigt många luckor, om inte till och med stora svarta hål. Biografin bygger enbart på den offentliga Robin Williams, den bygger på citat, intervjuer och artiklar. Innan jag började läsa insåg jag att jag inte visste mycket om Williams, och efteråt vet jag inte om jag vet så väldigt mycket mer. Eller visst, jag är för ung för att ha hängt med i skvallret då han gick på droger och jag hade ingen aning om att han var mer eller mindre beroende av både cykling och datorspel. Men i övrigt är det mest om en odyssé genom olika filmtitlar och hur de olika filmerna och rollerna valts ut. Det dyker upp många titlar som jag inte känt till, och många där jag omedvetet börjar dra på smilbanden när jag tänker på dem. Än i dag blir jag glädjefylld men samtidigt lite ledsamt beklämd när jag tänker på Döda poeters sällskap, kan inte låta bli att skratta när jag tänker på anden i Aladdin eller bara lite smånöjd när Good Will Hunting kommer på tal. Filmen som slutligen gav honom en välförtjänt Oscar.
Många var de som ville jobba med Williams. Sarah Michelle Gellar hävdar själv att hon mer eller mindre förföljde honom för att få chansen att spela hans dotter i TV-serien "The Crazy Ones", den sista produktion Williams var med i. Så populär var han ända in till slutet.
Depressionen ligger som en grå skugga över både biografi och liv. Vilka monster det var han slogs mot får vi inte riktigt veta, och frågan är om det egentligen spelar någon som helst roll. Det var inga dåliga monster, det var riktiga demoner. Och här måste man ge Larsson rätt: han var verkligen en av oss. Precis som oss andra så kunde även han drabbas av dessa förskräckliga demoner.

En stor del av behållningen av biografin går tyvärr i stöpet på grund av en till viss del undermålig översättning, med ofullständiga meningar och faktiskt till och med stavfel. Visst, det kanske inte är någonting att haka upp sig på alldeles för mycket, men tyvärr, jag stör mig alldeles för mycket på såna saker, jag vill inte behöva läsa om en och samma mening två, tre och fyra gånger för att förstå vad det står. Framför allt inte i denna typ av text, där författaren mer hyllar enkelhet och smidighet, där flytet i språket ger Williams rättvisa: lättsmält men eftertänksamt. För man får absolut inte glömma här att han inte var enbart en komiker, utan en klassisk skolad skådespelare som gått på Juilliard av alla ställen. En person som kunde spela Shakespeare ena dan och dra fulla hus på någon arena med sin stand up-show dan efter.

Herbert har valt att börja biografin med utvalda hyllningsord från kända och okända som skickades runt jorden efter hans bortgång. Det är den perfekta inledningen, för När skratten har tystnat är inte så mycket en biografi som det är en ren hyllningsbok till en underbar och kärleksfull människa och skådespelare. Den avslutas med "20 fantastiska Robin Williams-vitsar", för det är väl ändå så vi vill minnas honom: han som alltid fick oss att skratta. Han som fick oss att tänka själva, fick oss att fånga dagen, att ställa oss på våra skolbänkar och vråla "O captain! my captain!" Alltid älskad, alltid saknad, aldrig glömd.

måndag 9 februari 2015

Att chockstressläsa

Att kombinera livet som mammaledig med idogt läsande är verkligen inte så enkelt som man kan tro. Just i uttrycket "mammaledig" så betyder inte "ledig" att man är ledig och därmed har en massa tid över. Tvärtom. Jag tror nog aldrig jag har haft så lite tid över till mig själv som jag har haft under denna tid av mammaledighet.

Men nu har rutinerna äntligen börjat sätta sig, och det finns lite utrymme för nöje så som läsning för en stackars mamma. Men mer avancerat än så blir det inte, mer ork än så finns inte. Några sidor då och då helt enkelt. Det gäller att passa på och sno åt sig de minuter som finns, få ägna dem enbart åt sig själv. Och självklart åt litteraturens underbara värld!

Min läsning fick sig dock en ordentligt skjuts här för ett par veckor sen. TV-serien "The Strain" gjord utifrån Guillermo del Toro och Chuck Hogans triologi som börjar med Släktet började gå på TV för några veckor sen. Och för mig som har läst de två första delarna, och enbart har den sista, Evig natt kvar, så blir såna här faktum väldigt stressande. Trots allt så vill jag ju hinna läsa ut den sista delen innan de kommer dit i TV-serien. Nu lär det förvisso ta en stund innan de kommer till sista delen, men i alla fall. Här hemma sträckläses det numera.

Lite skumt att läsa slutet på en TV-serie man samtidigt följer.

Men, det är en bra bokserie, och som det känns i alla fall hittills, en väldigt bra TV-adaption.

Och framförallt: inte en sexig vampyr så långt ögat når!

fredag 5 december 2014

Vinn en bibliotekarie

Alltså, det här är ju bara för kul. Att vinna en bibliotekarie som kommer hem till en och ordnar ens bokhylla i två timmar.

Nog för att jag skulle behöva få ordning på mina böcker. Men två timmar lär inte räcka. Och framför allt så behöver jag inte en bibliotekarie till det. Jag behöver fler bokhyllor...

lördag 29 november 2014

Sjukdomarnas domina

Det händer ytterst sällan, det måste jag då ändå tillstå, alldeles för sällan till och med, att jag numera läser serier. Det är egentligen ingenting jag har tänkt så mycket på, mer än att jag med jämna mellanrum funderar lite på om jag ska ta och läsa serien Walking Dead. Zombiehistorier måste ju ändå göra sig bra mycket bättre, om det är illustrerat, eller hur?

Detta gäller i alla fall om man vill få fram lite mer krypande, mörk historia. Mater Morbi är historien om hur mardrömsdetektiven Dylan Dog får uppleva en av sina egna största mardörmmar: att ligga sjuk och bortglömd på sjukhuset och få möta Mater Morbi: alla sjukdomars moder. En sexig svarthårig kvinna, iklädd endast läderunderkläder, högklackade skor och en mantel.


Med en piska som enda accessoar.

Hela hennes uppenbarelse blir en symbol för sjukdomens lidanden, dess plågande och dess obarmhärtighet. Enligt extramaterialet som återfinns i slutet av magasinet skall hennes förförande sida symbolisera just sjukdomens förförande sida. Här känner jag att upphovsmännen helt har tappat mig. Har sjukdomen en förförande sida?

Hela serien är så underbart mörk. Skuggorna förföljer läsaren både genom bilderna som genom själva berättelsen. Allt från Dylans kamp med sjukhusets personal om vem han är och vem som är hans läkare, fram till den lille pojkens kamp med Mater Morbi. Även om bilderna är svartvita, så framgår det så tydligt att ingenting är svartvitt i världen. Den enes död kan helt klart vara den andres bröd. Livet mer som en gråskala på väg mot någon form av dystopi. Den inre kampen vars skuggor syns i bilderna.

Historien är Dylan Dogs kamp mot sjukdomen och Mater Morbi. Den blir ett intressant inlägg i debatten kring dödshjälp. En frisk fläkt i debatten om rätten till dödshjälp med fokus på det lidande själva sjukdomsförloppet fram mot det oåterkalleliga.

Jag har aldrig tidigare läst någonting om Dylan Dog, men känner efter detta första möte att jag mycket väl kan tänka mig fördjupa denna bekantskap. Bara faktumet att Dylan Dogs är en ren kopia av Groucho Marx, och till råga på allt heter Groucho - snacka om tillfällighet, va ;) - gör ju att man gärna vill läsa bra mycket mer. Oavsett om övriga album är så här seriösa eller inte. I övrigt var bekantskapen enkel att göra, med hänsyn till det extramaterial som återfinns i slutet av magasinet. Jag är lite av en sucker för extramaterial, så även i detta fall. Kul att få veta hur de tänkt i utformandet av exempelvis Mater Morbi, hur författaren Robert Recchioni tagit sig an berättelsen om Dylan Dog och Mater Morbi tillsammans med tecknaren Massimo Carnevale. För att inte tala om den enorma uppståndelse albumet gjorde då det gavs ut 2009 i Italien.

Tänk så mycket liv en liten serie kan skapa.

Det är sånt som får en att behålla tron på kulturen som ett viktigt uttrycksmedel.