söndag 17 juni 2018

Viljan att ändra historien

Jag måste erkänna att jag var lite skeptisk när jag slog upp Robert Harris senaste spänningsroman Munchen. En roman som utspelar sig under högst verkliga och välkända händelser, men där historien skrivs om. Just det där sista: "historien skrivs om", är orsaken till min stora skepticism. Det går emot så mycket av det jag tror på.

Men min skepticism släppte efter ett tag, då jag äntligen insåg hur jag skulle tackla boken, hur jag skulle läsa den och uppfatta den.

Som en roman som pekar på de små sakerna, på hur enkelt historien hade kunnat förändras. Att andra världskrigets uppgång och fall låg kanske inte enbart i de stora krigsherrarnas händer. Det är en historisk återblick med många träffande detaljer och tänkvärda faktorer.

Harris tar oss tillbaka till Munchen september 1938; till då Munchenöverenskommelsen ingick. Två tidigare studiekamrater som nu står på varsin sida i kriget; en som sekreterare på den brittiska premiärministern, en som tolk på tyska sidan. Ingen av dem vill att Hitler ska få kriga eller skaffa sig mer makt. Men kan de hindra historiens gång?

Egentligen hade det kunnat vara så enkelt. En vanlig person, dock beväpnad, som råkar befinna sig ensam med Hitler. Ett skott och så mycket tragik som inte hade behövt inträffa. En brittisk premiärminister med skriftliga bevis för hur Hitler planerar att ta över Europa och därmed skulle kunna välja att inte ingå muchenöverenskommelsen.

Även om det kunde vara enkelt är också frågan vad man är beredd att riskera. Och vem man kan lita på. Och vad som faktiskt är det rätta att göra.

Visst, med facit i hand är det lätt att fantisera sig bort i vad man skulle göra om man helt plötsligt fick tillgång till en tidsmaskin. Men personerna i Harris roman har inte den vetskapen.

Det blir väldigt, väldigt spännande. Och man vet ju hur man vill att det ska gå. Hur man vill att det ska sluta. Man vill så väldigt, väldigt gärna. För så många oskyldiga offers skull, vet man precis hur man vill att Harris ska låta historien forma sig till.

måndag 28 maj 2018

En praktisk handbok i att dejta?

Okej, den är rosa. Den har en aubergin i silver på baksidan. Den heter Fuckboys. Den har udnerrubriken En praktisk handbok i att dejta. Visst låter det som någonting man ska läsa? Kanske mest om man är singel, men kanske även om man inte är det?

Nej, snälla, gör det inte. Verkligen inte.

Det är inte en handbok. Än mindre en praktiskt handbok.

Det är enbart en samling anekdoter och tankar kring nätdejtandet skriven av Cecilia Salamon, en kvinna som är singel.

Jajamen, En praktisk handbok i att dejta är skriven av en kvinna som är singel. En singelkvinna som anser sig ha en massa goda råd i hur man gör för att dejta och för att undvika fuckboys. Redan här kommer mitt första inlägg mot denna bok. Författaren listar en lång lista för hur man känner igen en fuckboy. Själv är jag nu inne på mitt 7e år som sambo med fadern till mina två barn. Och vad gäller oss två så passar vi in på flera punkter på den lista som tydligen kännetecknar en fuckboy. Exempelvis lägger vi inte upp bilder på varann på facebook. Är vi körda då? Riktiga svin som man inte kan dejta? Man kanske inte ska ta såna här listor på allvar?

Jovisst, Salamon har säkert väldigt mycket erfarenhet från nätdejtande (för det är typ enbart uteslutande det hon skriver om känns det som). Just den delen säger jag inte så mycket om. Men faktumet att hon fortfarande inte hittat den som är rätt för henne, gör att man snabbt börjar fundera på om man kanske snarare ska undvika hennes råd. Läsa hennes stora samling med anekdoter och funderingar och sen göra helt tvärtom?

Och en väldigt viktig sak, som man gör allt för att undvika att nämna i boken, är att hon inte har någon som helst utbildning inom ämnet, och då framför allt inte inom sexualitet. Vilket märks väldigt väl i denna bok, som faller nästan patetisk på sina ställen.

Killar, om ni nu får för er att öppna denna bok, så undvik att ta hennes råd för sanningar. Och då pratar jag framför allt om hennes regler för sex och samlag och vad tjejer vill ha i sängen. Det hon tar för sanningar är alllllllldeles för långt från verkligheten. För precis som ni förhoppningsvis förstått, så gillar inte alla tjejer gammaldags, undergiven sex á la 50-tal. Även om Salamon gör det. Vilket hon gärna får göra för min del. Men hon får inte tala om för andra att det är det enda rätta.

Suck. en kvinna som försöker placera alla kvinnor i samma fack i stället för att underbygga och uppmuntra det individuella. Känns mest tragiskt om ni frågar mig.

Och nej, att ha nån att leva med är långt ifrån meningen med livet. Så varför denna hets? Varför detta uppställande av regler och behovet av att sortera in alla, män som kvinnor, i olika fack?

Mitt enkla råd till singlar som vill hitta nån att leva med är att inte läsa såna här böcker, det är bara deprimerande att punkt för punkt få reda på att man inte passar in i författarens ideal och därmed är dömd till ett liv som singel. Eller nåt. För det är mest det där här boken går ut på: prata om gamla ex, berätta historier, sätta upp regler utifrån eget tycke och smak och förpassa folk till olika fack. Och få oss andra att bara känna oss väldigt fel och konstiga. Precis vad en singelkvinna som letar desperat efter en man behöver. Få veta att man är fel.


fredag 13 april 2018

Backa Sara Danius

I min garderob råder total brist på knytblusar. Så idag blir det hög krage på blusen och knyten näve i fickan. För mer än så verkar inte en stackars kvinna kunna göra eller säga i de finare kretsarna.
Tyvärr.

#Knytblusförsara #backasaradanius

tisdag 20 mars 2018

Alkoholiserade poliser

I ärlighetens namn, hur många fler missbrukande poliser klarar litteraturen egentligen av? Kurt Wallander, Harry Hole, Malin Fors, Zack...

Själv känner jag att jag helt klart har fått nog. Okej, jag är ingen större deckarälskare, men visst, då och då är det ganska skönt att slappna av med en sådan genre, även om det händer alltmer sällan. En av de största orsakerna till mitt bristande intresse för denna genre är att jag tycker variationen är alldeles för dålig. Det är samma spår om och om och om igen. Jo, jag vet, Camilla Läckberg har tjänat miljoner på sina böcker, så visst finns intresse runtom att läsa dessa böcker. och jo, jag har också läst hennes. Men nej, jag tycker inte de är bra. Så fråga mig bara inte varför jag inte kan låta bli att läsa dem.

Det känns som om framför allt nordisk kriminallitteratur har en viss förmåga att hamna i samma fälla. Numera måste minst en av böckerna i någon bokserie handla om human trafficing. Barn måste lida, må dåligt och helst mördas. Det är samma spår om och om igen.

Och framför allt så verkar det som att de bästa kriminalpoliserna också måste vara missbrukare av något slag.

Är det verkligen så illa ställt i Norden, att poliserna måste ta till droger? Då kan man verkligen fråga sig hur poliser i exempelvis USA står ut...

Och visst, självklart finns det missbrukande poliser. Men det blir för mycket. Deckarna tas över av kriminalare som gör allt för att antingen ge efter för frestelsen eller motstå den. Den kampen blir större än kampen mot det onda. Som om deckardelen i romanen endast är en bifigur, ett alibi för att skriva "deckare" på omslaget, och därmed sälja några extra tusen ex.

Jag vet inte om jag orkar mer. Nu har Malin Fors lagt ner sin verksamhet, och jag hoppas innerligt att hon inte tar upp dem mer. en missbrukare av alla de slag, som på något ofattbart sätt fortfarande har kvar jobbet, har kvar sin lägenhet, har kvar sin dotter... Kan tänka, kan fungera, är fortfarande den bästa polisen Linköping lyckats uppbåda.

Trovärdigheten är som bortblåst sen någonstans i mitten av den serien. Det går inte, det finns inget medlidande, bara irritation över brist på trovärdighet. Och värdighet.

söndag 28 januari 2018

Blodlokan

Blodlokan av Louise Boije af Gennäs är första delen i den nya romansviten Motståndsrörelsen. 
Den handlar om Sara, som i romanens början flyttar upp till Stockholm. Hon lämnar ett Örebro bakom sig som i stort sett enbart har dåliga minnen; mobbing, våldtäkt och framför allt: hennes far som nyligen brunnit inne i deras sommarstuga.
I Stockholm väntar ett nytt liv, fyllt med nya och många utmaningar och möjligheter. Hon startar, precis som så många andra, som inneboende med ockerhyra i en av Stockholms förorter. Trots utbildning har hon ännu inte fått ett jobb hon egentligen vill ha, utan hon börjar som servitris på ett litet café i Sundbyberg.
Det visar sig att för Sara är steget från denna sunkiga, ensamma tillvaro till en stor ljus lägenhet på Östermalm tillsammans med ett toppjobb och nya rika vänner inte speciellt långt.

Med varje framgång frågar sig Sara om hon verkligen är värd det, om hon verkligen förtjänar detta.

Blodlokan står som thriller. Och visst, det har en stor potential för att bli en thriller. Men istället för att bli spännande så blir det hela en uppvisning i hur rätt bland annat Freud hade i sina teorier om hur det kusliga ska byggas upp inom litteraturen. Hur viktigt varje del är, hur viktigt språk men framför allt miljö är för att skapa det kusliga.

Romanen fylls av det ljusa, det rika, det vackra där inget kusligt kan ske. Otrohet, falskhet och gud vet allt, javisst, men inget kusligt, ingenting spännande som får kårarna att ila över kroppen. Och alla är unga och snygga. 25 år med toppjobb, lönen utöver det rimliga och typ 20 års arbetslivserfarenhet. Eller nåt åt det hållet.

Sara frågar sig som sagt hela tiden om hon är värd det hela, och om hon kan lita på vissa utpekade personer. För varje gång en varningsklocka ringer (vilket det gör flera gånger i varje kapitel...) så förstår man som läsare att nej, hon är inte värd detta, att mattan kommer att dras undan, och självklart, de personer hon pekar ut som osäkra om man kan lita på, är just de man kan lita på. Författarens sätt att försöka vilseleda läsaren blir nästan lite patetiska.

Och det är synd. Romanen har full potential att gå vidare i spåren efter framför allt Stieg Larsson. Konspirationsteorier har börjat slå rot även i Sverige (och okej, konspirationsteorier är lite av en guilty pleasure för mig) men den kommer aldrig dit. Först och främst för att det aldrig blir spännande, utan bara förutsägbart. Man läser inte vidare för att få reda på vem Sara kan lita på, man läser vidare för att få reda på om man har rätt.

Men samtidigt är den välskriven. Den är intressant, även om de saknar lite för mycket verklighetsförankring. Till skillnad mot Stieg Larsson får man aldrig någon känsla av att "damn, detta kunde faktiskt vara på riktigt!" Men intressant. Hopvävningen är bra, historien är spännande, den är läsvärd, det är berättartekniken som inte är ordentligt slipad. Tyvärr. Jag hoppas på att nästa del är mer genomarbetad.

måndag 13 november 2017

Genreindelningar

Skulle göra en inventering av den facklitteratur som vi har i vårt yttepyttelilla bibliotek här på jobbet. Känner att jag och jobbet inte riktigt delar åsikt om vad som är fiction och inte...


onsdag 4 oktober 2017

Björnstad

Okej, tydligen så hade jag välan mer eller mindre utlovat en recension av Fredrik Backmans Björnstad för ett tag sen. (vad då en månad sen?  Så länge sen kan det väl inte vara? Vet du hur långsamt man läser böcker när man helt plötsligt har två små barn att ta hand om... :-/ )


Recension och recension... Vet egentligen inte om det är rätt benämning för detta blogginlägg. Tror nog snarare bokrekommendation är ett mer passande namn! Eller kanske till och med ett läsekrav!


Backman har en läskig förmåga att i denna roman (som förvisso är den första jag läser av honom. Men, men, jag älskar hans blogg och instagramkonto!) sätta fingret på problemen i verkligheten vad gäller sexuella trakasserier och den sneda kvinnosyn som många i Sverige växer upp med.


Ni vet, den där sneda kvinnosyn som SD hävdar att endast invandrare står för.


Den som vi som är födda i Sverige har fått lära oss att leva med. För det är så det är. Alldeles för många män har en sned kvinnosyn. Vi är vana vid att nån tar en på häcken på krogen, på brösten på firmafesten, fäller kränkande kommentarer på kollektivtrafiken etc. Det som vi kvinnor tidigt fik lära oss inte hade nånting alls med hudfärg eller etnicitet att göra. Det har enbart med könstillhörighet att göra.


Och det är precis där Backman slår ned. Där han påvisar hur denna snedvridna syn och tro på att det är ett acceptabelt sätt att bete sig, uppkommer tidigt. Hur tonårskillar står och skryter för varann att de har haft sex, att självklart vill alla tjejer ligga med en för att man är duktig inom sporten, att det är kvinnans roll att höja den framgångsrika mannen till skyarna. Stå där och avguda honom och göra honom än mer attraktiv genom sitt dyrkande.


Det är en skrämmande roman. Den får mig att gråta, men den får mig också att tro på mänskligheten. Den är rakt genom gripande och har ett slut (nä, nä, inga spoilers!) som jag avgudar författaren Backman för.


Det är en roman som alla och envar bör läsa. Och varje SD:are borde vara tvingad att läsa innan de får uttala sig om sexuella trakasseriet och liknande igen.


Nu är uppföljaren här. Vi mot er. Jag drar efter andan. Ser till att jag är psykiskt beredd. Snart anfaller jag denna text.