måndag 20 mars 2017

Tjockskallarnas uppror

Alla har vi väl någon gång under grundskoletiden fått läsa dessa tradiga svenska romaner om hur det var att leva i det svenska bondesamhället på medeltiden. Speciellt intressanta eller bra var de inte, och de lockade absolut inte till vidare läsning inom området. I alla fall inte för mig. Orsaken till detta är nog till stor del bristen på ifrågasättande och kritiskt tänkande. Kyrka och överhet bestämde allt, punkt slut, och resten av befolkningen var för korkade för att våga ifrågasätta. Med undanta för snapphanarna, typ. Lite så känns det för mig i alla fall.

Men nu finns ny, frisk barnbokslitteratur i ämnet på marknaden, i form av Kalle Holmqvists Tjockskallarnas uppror. I mångt och mycket kan det tyckas vara endast ytterligare en roman i genren, men bara titeln ger en hint om någonting helt annat. Ett ifrågasättande av både kyrka, militär och övermakt.

Bönderna i Uggledalen ska rekryteras till armen för att slåss i det krig som kungen startat mot Danmark. Vilket är något bönderna inte vill. I ärlighetens namn så ser de inte ens någon logisk anledning till att slåss i detta krig. Vilket däremot prästen gör, som gör allt för att få militären att rekrytera bönderna.

Det hela blir en hjänornas kamp, där bönderna med list, genom att spela alldeles för korkade, gör allt för att slippa slåss. Och för en gångs skull så är det faktiskt bönderna som vinner. Eller nja, lite mer som i Asterix: makten gör all vad de kan för att ignorera själva problemet och låtsas som att det inte finns.

Kul, kvick och rolig. Verkligen någonting jag vill att mina barn ska läsa. Och som förhoppningsvis ger mersmak för barnen att läsa vidare.

torsdag 9 mars 2017

Hot över Östersjön

Det känns nästan lite ironiskt att skriva en recension av den senaste romanen i Tom Clancys serie om Jack Ryan Hot över Östersjön, så här direkt efter president Trumps konstiga uttalanden om vad som händer i Sverige. Att amerikanarna har en lite annan syn på Sverige än vad vi själva har, är tydligt i denna roman. Dock handlar det här enbart om det svenska försvaret - eller snarare brist på det. Indirekt så blir det mer eller mindre en propagandabok för Sverige in i NATO. Ett NATO som självklart styrs av amerikanarna, som - självklart - alltid har rätt. Och därför anser sig ha rätt att köra över de övriga medlemsländerna.

USA:s roll som storebror och fredsmäklare åt hela världen är nästan löjligt tydlig här. I toppmötet i NATO är det, självklart, endast USA:s president som har en nykter, korrekt och verklig syn på den hotande utveckling som Ryssland står för i Östersjområdet. Så när övriga länder slår ned deras förfrågan så kör de ju självklart sitt eget race - för självklart har USA rätt. Och får hjälp av Sverige. Med coola, och galna flygplan. För allt författaren verkar veta om svenskt försvar är att vi i stort sett inte har nåt, men att vi har coola flygplan...
Notera förresten i bilden, att han faktiskt använder sig av den korrekta titeln på flygplanet. Inget JAS här inte :D

Okej, min bitterhet kring USA:s utrikespolitik och syn på sig själva som världspolis bör självklart inte vara det avgörande för en roman. Så bitterheten å sin sida, och nu litteraturen å sin.

Precis som de senaste romanerna är även denna skriven av Mark Greaney, som återigen gör ett riktigt bra jobb med arvet efter Tom Clancy. Det är en spänningsroman av hög kaliber, dock inte riktigt lika spännande som de senaste. Det blir aldrig riktigt en ordentlig sidvändare som man drar igenom på relativt kort tid, sett till tjockleken på romanen. Detta blir ett extra tyvärr i och med att boken är så pass tjock - det går långsamt att läsa och från och till känns slutet lika långt borta som Godot.

Inledningsvis befinner sig Jack Ryan Jr i Europa tillsammans med sin nya kärlek, där de bedriver spaningar kring pengafiffel. Ett till synes lugnt uppdrag slutar med blodvite och det blir dags att fly fältet. Han har lyckas komma ryska pengars flykt ut ur landet på spåret. Samtidigt har det blivit oroligt kring baltstaterna. Ryssland har ökat sin aktivitet i området efter annekteringen av Krim-halvön och det verkar som om habegäret har vunnit i politiken - det har blivit dags att ta tillbaka fler gamla landsdelar.

Både att försöka hindra detta och att hindra flykten av de ryska pengarna hamnar helt plötsligt på Jack Ryan Jr och hans kollegors bord. Och tyvärr, mer spännande än så blir det inte. Dock nära och troligtvis just därför känns det även ytterst realistiskt.

söndag 4 december 2016

Science Fiction och Fantasy-dag

Ibland går tiden alldeles för fort. Redan i morgon är det dags, Science fiction och fantasy-dag på Kulturhuset i Stockholm. Och av någon outgrundlig anledning så är det jag som ska inleda denna dag med föredrag om manlig sexualitet i moderna vampyrromaner.

Nervös?
Japp.

Tiden går för fort. Texten må ha varit klar ett tag. Men i vanlig ordning är jag aldrig nöjd och korrigerar in i sista minuten. Så nu är frågan om jag verkligen kan den här texten, eller om det blir alldeles för mycket intilläsande.

Nåja, hur som helst. Kul ska det bli!

måndag 8 augusti 2016

Goda nyheter för oss bokälskare

För en gångs skull fylls man av både lycka och glädje vid läsandet av morgonens nyheter. Att det finns många fördelar att läsa mycket var jag väl medveten om, men att det förlänger livet, visste jag inte. Läsande ger längre liv med större livskvalitet, som jag ser det!

tisdag 2 augusti 2016

Bokbunden nu även på Instagram

Så har jag, äntligen och troligtvis långt efter alla andra, nu skaffat mig ett instagramkonto för bloggen. Min hittills korta kontakt med instagram medför en insikt om att jag faktiskt missat nåt väldigt kul och kanske även beroendeframkallande. Men det är ju just såna saker som vi mammalediga är i behov av ;)

Instagramkontot går självklart under namnet Bokbunden. Inläggen må vara få hittills, men fler lär det bli!

torsdag 21 juli 2016

Zacks tredje stordåd

Ett gäng överklassungdomars festande ute på en ö i Stockholms skärgård går överstyr. Det som återstår av festen påminner mest om en sekts kollektiva självmord. Ögon har stuckits sönder med plastskedar.
En tjej har på något mirakulöst sätt faktiskt överlevt, även om hon ligger i koma. Och en tjej saknas. Död eller levande? Mördare eller mördad?

Tre tjejer dränker sig själva i en utomhuspol i södra Stockholm.

Mons Kallentoft och Markus Lutteman vet verkligen hur man bygger upp en bra mordgåta. Det är inte långt ifrån att man kan bli lite orolig för hur det står till i deras fantasi. Men så länge fantasin enbart får utlopp i spänning och bladvändning så finns inget att oroa sig för. Bambi är den tredje delen i Herkulesserien och återigen ställs Zack och hans kollegor i Speciella enheten inför nya uppgifter och frågetecken. Den halvt surrealistiska men ack så blodiga och hemska scenen påverkar dem alla. Varför begår ungdomar från den privilegierade delen av samhället kollektivt självmord? Vad har föranlett detta?

Spåren leder dem snart in i narkotikaindustrin. En ny drog, rosa tabletter med Bambis huvud på, verkar vara roten till det onda. För första gången krockar Zacks privatliv med arbetslivet. Zack är äntligen ren, och nu när allt är på rätt köl och han ser en ljusnande och underbar framtid, slår det hemska till. För honom blir drogerna den slutliga utvägen, oförmögen att tänka, känna eller jobba. Detta samtidigt som fler ungdomar riskerar att falla offer för den nya drogen.

Precis som de två tidigare romanerna, Zack och Leon, präglas romanen av fartfylldhet, råhet och ett språkgrepp som jag blir mer och mer förtjust i. Efter Zack drog de, till min stora glädje, ned på våldet. Här har de nästan dragit ned lite för mycket på råheten, Bambi griper inte tag om mitt hjärta och får mig att vägra andas normalt förrän jag sträckläst ut romanen. Nog för att det är en äkta bladvändare, men inte lika mycket som de tidigare. Kanske beror det på den sänkta nivån av råhet eller så handlar det enbart om att jag inte har lika lätt att relatera till offren i denna roman som jag gjort i de tidigare. Drogmissbrukande ungdomar från övre medelklassen berör mig inte lika mycket unga pojkar som kidnappas och torteras. Och kanske är det tur det, frågan är om mitt hjärta och min själ hade klarat ytterligare ett mordfall av samma kaliber.

Kallentoft och Lutteman följer i övrigt ett vinnande koncept. De visar på den hemska råheten som människan är kapabel till. Liksom Jens Lapidus lyfter de fram en mörkare och mer distanserad och troligtvis även mer verklig syn på den svenska kriminaliteten än många andra av våra svenska deckarförfattare gör. Ingen nämnd - ingen glömd. (Ni vet, de där som tror att barnmorskor och författare bara kan kliva in på en mordplats hur som helst och löser brott åt polisen - nej, inte med - åt...)

För den som anser att deckare är ett måste för sommaren och hängmattan har jag bara en sak att säga: läs Bambi. Från första sidan till den sista, den går inte att lägga ifrån sig. Även om den inte griper an om hjärtat, så är spänningen fortfarande där.

Slutligen. Herkulesserien. Jag har tidigare inte helt varit med på noterna varför författarna valt denna titen på romansviten. Men nu börjar den grekiska tragedin visa sitt sanna ansikte i romanserien. För den som kan sin Hercules och bakgrunden som ledde till att han blev dömd att utföra tio, vilka slutligen blev tolv, stordåd, förvånas inte i någon större utsträckning då Zack börjar rota i sitt förgångna. Det är med yttersta spänning som jag ser fram emot att få ta del av hur Kallentoft och Lutteman vidare tänkt väva in det grekiska dramat och vartåt de tänker ta vägen. Möjligheterna är många, fallgroparna... kanske också är många, jag vet inte. Men så länge de upprätthåller spänningen med kriminalromanen i fokus finns inget att oroa sig för. Inga ögon att sticka ut, inga mödrar att gifta oss med.

måndag 30 maj 2016

Darc Ages

Ibland fungerar verkligen inte planeringen så som man själv vill. Här påbörjar man läsandet av ett recensionsexemplar, man tror man ska hinna klart, men det hela slutar ju självklart med att man har knappa tjugo sidor var när det är dags att åka in till BB. Och ta med sig boken, nja, knappast man kommer ihåg nåt sånt, för att inte tala om att det inte känns helt rätt att ta med sig en bok med titeln Darc Ages när man ska föda sitt andra barn...

Nåja, väl hemma, och jovisst, flera dagar senare, så har jag kommit till punkt med boken. Och ska jag vara riktigt ärlig så behövde jag den där pausen från boken för att komma underfund med vad jag egentligen tycker om den. Och med den talar jag då om första delen i trilogin Darc Ages - De mörka tidevarven: Uppvaknandet, skriven av A.R. Yngves.

Jag gillar dystopier. För mig finns det något lockande över att få leva in i en ny författares syn på hur framtiden skulle kunna förvandlas utifrån olika former av apokalypser. Okej, det har blivit många dystopier på sistone, alla med olika kvalitéer och framför allt olika tankar om framtiden och människans reaktioner och överlevnadsinstinkter. Yngves tanke om en framtid som är en blandning av medeltidens riddarromaner och framtidens robotar är för mig förvisso ny inom litteraturen, även om jag snabbt kommer att tänka på flera avsnitt av den underbara brittiska TV-serien Doctor Who som tagit upp liknande världar och fantasier.

Idén är cool, även om den kanske inte tilltalar mig i någon större utsträckning. Detta säger nog däremot inte så mycket, jag tillhör den minoritet som endast sett Ivanhoe en enda gång, jag tyckte verkligen inte om den och vill inte slösa bort mer tid av mitt liv på att se den fler gånger än denna enda...

Yngves ger sig även på att rekonstruera religionen, fokusera på vad som får oss att tillbe olika ikoner och gudomligheter. Bilder på Elvis Presley och Marilyn Monroe har här överlevt bättre än klassiska bilder på Jesus och andra gudomligheter. Helt klart en intressant, för att inte tala om underhållande idé. Detta liksom 2000-talsmänniskan som frysts ned för att tinas upp nästan tusen år senare. Som får höra Presleys låtar framföras som psalmer och besöka kyrkor som formats efter Monroes kropp.

Men tyvärr fallerar fascinationen från min sida. Detta eftersom det hela går för fort. Intriger nästan värdiga George R.R. Martin byggs upp, men tappas för fort. De underbyggs och  motiveras inte, och följs inte heller upp. Man vet inte vilka karaktärer man sa fokusera på, vilka som har betydelse för historiens gång och vilka som enbart är utfyllnad. Det går helt sonika lite för fort. Det blir som att läsa sig igenom resumén för föregående avsnitt i valfri science fiction-serie. Tyvärr.

Själv tror jag romanen hade vunnit på att blivit längre. Underlag finns för minst tre böcker till, och jag tror författaren hade vunnit på att fått ihop sex böcker istället för tre (alternativt dubbelt så tjocka böcker - knappa 300 sidor är inte speciellt mycket. Framför allt inte om man fortsätter jämföra med George R.R. Martin). För underlag finns. Underlag som skulle kunna leda till en riktigt bra, underhållande och mer gripande romanserie. Kanske blir det bättre till nästa del i trilogin, kanske detta endast var den introduktion den känns som. Men jag är inte helt säker på det.