onsdag 27 april 2016

Retro Hugo Awards

Så har då årets Hugo-nomineringar tillkännagivits. Lite besviken få rjag nog ändå anse mig vara, då våra svenska Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg inte blev nominerade med sin underbara Nyckeln

Utifrån ett rent patriotiskt hänseende så var det roligare att läsa nomineringarna för Retro Hugo Awards, som i år rör sin om år 1941, och där Karin Boije blivit nominerad med sin Kallocain. Vilket är en roman som jag helt glömt bort att läsa, och nu kastat mig över med hull och hår på Storytel. (Uppläst av  Leif Pagrotsky - snacka om otippat och lite småfnittrigt på nåt sätt...).
Visst, det finns många åsikter både för men kanske mest emot, att det finns ett Retro Hugo Award. Själv tycker jag det är kul. Det uppmärksammar äldre science fiction och fantasy-litteratur, får folk att öppna ögonen för det äldre och påvisar också att även den äldre litteraturen håller än i dag. Och att Karin Boije uppmärksammas internationellt på det här sättet är ju ändå riktigt kul!
Nu hoppas jag bara att jag kommer uppskatta romanen. Trots allt har jag bara kommit en kvart in i den. Och jo, Pagrotsky funkar faktiskt som uppläsare.

För mer info kring Hugo Awards, se hemsidan.

tisdag 26 april 2016

400-årsjubileum av Shakespeares död

I och för sig så tycker jag det är lite konstigt, för att inte tala om morbid, att fira någons dödsdag. Men visst, är det 400 år sedan som någon dog så finns förvisso inte saknad och längtan kvar, vilket gör att firandet faktiskt kan vara en fest.
Och undrar man hur man firar någon som varit död i 400 år så ska man fråga britterna. I helgen som var firades ingen mindre än William Shakespeares dödsdag med ordentligt pompa och ståt, och framför allt: direktsänd underhållning direkt från Stratford-Upon-Avon, vilken även visades direkt i SVT. Och inte nog med det, till min stora glädje var det ingen mindre än David Tennant som var konferencier.

En helkväll med Shakespeare kan inte vara dåligt. Som litteraturvetare har man mer än en gång vridit och vänt på Shakespeares texter (För att inte tala om när jag läste på teater- och scenprogrammet, och vi fick alla göra den klassiska monologen från Lady McBeth, ni vet, den där om att suga galla, inte mjölk från mina bröst.) och varje vändning ger en ny tolkning eller en ny tanke. Och jo, det är nog så enkelt att alla har sin egen tanke på hur Shakespeares texter ska läsas och tolkas.

Vilket medförde att den största igenkännignsfaktorn (Trots att jag stått på scen och spelat Titania vid två olika tillfällen...) så är det sketchen nedan. Tyvärr har BBC blockerat versionen av hög kvalitet för sändning utanför Storbritannien, vilket gör att vi stackare här i Sverige får hålla till godo med den riktigt dåliga versionen. (Bu för BBC!)

För er som inte sett den: det är värt att stå ut till slutet, trots den dåliga kvaliten!




"To be or not to be" från Hamlet.

tisdag 19 april 2016

När Bridget Jones blir ledsam läsning

Självklar titllhör jag de trogna läsare som blev överlyckliga över att Helen Fielding kom ut med en ny bok om Bridget Jones (Eller snarare om Bridget Darcy, som hon heter i tredje boken) - Mad About the Boy. På någon konstig vänster, misstänker starkt att det beror på graviditeter och smbarn, så har jag helt glömt bort att köpa boken. Men nu,när jag fick se trailern för filmen och boken till råga på allt såldes ut på bokrean, så var det dags att göra slag i saken. För vem vill inte veta hur det går för Bridget och mr Darcy efter att ha sett den här trailern:


Men för den som trodde att boken var underlag till filmen kan jag tyvärr inte säga så mycket mer än "tyvärr". "Tough luck".
 Eller kanske man ska se det som möjligheten att få en fjärde berättelse om Bridget Jones? Om man ser filmen som den tredje, alltså?

Colin Firths närvaro som mr Darcy i trailern ovan återfinns inte i boken. Här är Bridget änka. Mr Darcy är död sen några år tillbaka, och vi får följa Bridgets kamp i vardagen, med två små barn, med sin mor, med sina vänner, sitt singelskap och med barnens skola och allt som skolan medför. Och framför allt får vi följa henne i sorgen efter mr Darcy.

Visst, romanen är fortfarande humoristisk, precis som förut är Bridget beroende av att räkna, att redovisa varje siffra, sin vikt, antal sms etc. Hon är fortfarande lika strulig, lika klantig och otursförföljd. Enda skillnaden är väl egentligen att hon slutat röka och hon dricker inte lika mycket som förut. Men så fort hon kommer in på saknaden efter mr Darcy är det nära till tårarna. Det griper an väldigt fort. Okej, nu är jag förvisso gravid och därmed mer lättåtkomlig för denna typ av känslor, men ändå. Att tårarna skulle rinna när jag läser om Bridget Jones var ingenting som jag hade räknat med.
Att försöka ta sig ur singelskapet är inte samma sak längre. Nu handlar det om att komma vidare, att få leva vidare efter den oerhörda sorgen. Hon träffar en sexig, snygg 30-åring. En man som ger henne mycket humor, glädje och sex. Men kan han någonsin bli en del av hennes liv med två små barn?
Samtidigt försöker hon få lite skjuts på karriären. Hon har gått hemma i flera år, men har nu beslutat sig för att skriva ett filmmanus utifrån IBsens klassiker Hedda Gabler (Eller Tjechovs Hedda Gabbler, om du frågar Bridget.) För hon är fortfarande lika självständig, precis som sina vänner helt oäven att leva genom någon man.

Det är bra. Det här djupet behövs efter så här många års uppehåll. En Bridget Joones på 50 år, lika galen och otyglad som när hon var 30, nej, det hade inte funkat. Detta däremot, det funkar! Okej, jag saknar mr Darcy, men ändå. Det funkar. Det är i ärlighetens namn riktigt bra!

tisdag 1 mars 2016

Te och läsning

Att te och läsning passar ihop alldeles för bra är väl ingen större nyhet för oss bokälskare. Och att Pinguin nu utökat sitt utbud av bokböcker gör ju inte att man blir mindre sugen på vare sig te eller böcker.

Glad i hågen har jag nu införskaffat mig två nya muggar. Sambon däremot är inte lika nöjd. Tydligen är det problematiskt för honon att dricka ur dessa muggar eftersom det är kvinnliga författare. Sen att han har en mugg med Agatha Christie spelar tydligen ingen roll, hon skriver inte lika kvinnligt.

Det där med genus är inte enkelt. Inser att det är dags att få sambon att läsa nåt av Virginia Wolf. Varför inte just A Room of One's Own?


tisdag 16 februari 2016

Hur hög lön har mr Darcy?

Visst, en av nackdelarna med att läsa lite äldre böcker är att det ofta är lite svårt att förstå hur rika vissa människor är, och hur mycket en specifik mängd pengar faktiskt är värd om man jämför med dagens växelkurs.
Visst, det är väl kanske inte heller alltid så viktigt att veta exakt hur rik en person faktiskt är, det brukar mest vara i förhållande med annat inom romanens ramar som det väsentliga ligger.

 Men visst, lite kul kan det ju ändå vara att få veta det exakta värdet. Som mr Darcys omtalade 10 000 pund per år faktiskt innebär att han tjänade i dagens mått mätt 260 miljoner kronor. Per år.

Helt plötsligt är det inte speciellt konstigt att Elizabeth ändrade sig i sin uppfattning om honom när hon fick se Pemberley?


söndag 20 december 2015

Finlandsfärjans skräck

I ärlighetens namn så hade jag inte den minsta aning om vad jag skulle förvänta mig, då jag gav mig på att lyssna på Mats Strandbergs nya roman Färjan (Till råga på allt inläst av hans make, ingen tvekan om inlevelse och förståelse för texten här, inte!)

Eftersom jag var helfrälst i Engelsforstriologin så säger det sig ju självt att jag var tvungen att läsa Färjan. Just att det skulle handla om vampyrer, någonting jag inte visste innan, är ju ändå bara bonus!

 En ny vampyrsläkt är på väg att resa sig, överlägsna de vanliga, dödliga, ombord på finlandsfärjan Baltic Charisma. Det slutna rummet ger rysningar, en känsla av att det inte går att komma tillbaka. Och tillsammans med detta kommer även den klasisska olustkänslan man har alltför ofta ombord på denna typ av festande färjor; olusten att någonting ska hända, att det kalla vattnet ska bli en verklig fiende.

Själv är jag inte sen att medge att vampyrgenren på senare år börjat gå lite på tomgång. Det är mycket romantik, för lite sexig farlighet och alldeles för lite ondska och dödande för det egna nöjets skull och för överlevnadens skull. Strandberg tar här steget tillbaka och låter vampyren vara ond och manipulativ på ett sätt som nästan skulle göra greve Dracula riktigt stolt. Det hela är en blandning av vår svenske John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in och Guillermo del Toro och Chuck Hogans TV-aktuella trilogi Släktet. Liksom Ajvide Lindqvist leker Strandberg med tanken på en vampyr som förvandlades redan som barn, en vampyr som fastnat i barnets kropp, detta utan att blanda in problematiken kring sexualitet och eventuell pedofili. Han låter ondskan får vara ren ondska. Ingenting som ska analyseras sönder eller ges förståelse för. Liksom Stephen King gjorde i sina glansdagar påvisar Strandberg hur ondskan ökar och blir mer skrämmande då ett barn får symbolisera denna. Det onda vampyrbarnet blir övernaturligt på två olika sätt; som ond och som vampyr.

Helt nytt, i alla fall för mig, är vampyrens attack i det slutna rummet. Samma olustkänsla som drabbar en när man läser Agatha Christies Och så va de bara en (Även känd som Tio små negerpojkar, en roman som av naturliga skäl fick ny svensk titel). Att fly är omöjligt, man vet inte vem som står på tur eller vem man kan lita på.

Det som borde blivit väldigt spännande och väldigt skrämmande tappar tyvärr lite på slutet. Att Strandberg kan bygga upp en roman och en spänning vet vi från Cirkeln, men har man den trilogin i åtanke när man läser Färjan så blir man nog tyvärr ganska besviken. Efter en ordentlig uppbyggnad blir det lite blasé på slutet, nästan så man till och med tappar intresset för hur det ska gå. Tyvärr. För fram till upplösningen är det riktigt bra.

Till hans försvar måste jag nog ändå få infoga att precis som det är svårt att få fram en unik och annorlunda vampyrhistoria så är det nog minst lika svårt, om inte svårare, att få till ett unikt och annorlunda slut på en sådan. Och jag förväntade mig helt klart ett unikt och annorlunda slut av Strandberg. Så jag får väl slicka mina sår och hoppas på att han lever upp till mina högt satta förväntningar (alla på grund av Cirkeln) till hans nästa roman.

onsdag 25 november 2015

Arvet efter Tom Clancy

Den senaste tiden har vi, på gott och ont ska villigt erkännas, lärt oss att ett författarskap inte nödvändigtvis måste följa med författaren ned i graven. Eller i alla fall inte de kriminalromanssviter (varför bara kriminalromanssviter?) som de har författat, men inte hunnit avsluta. Att andra författare tar över kan vara en lyckad satsning, men inte alltid speciellt lyckat.  Men den senaste Tom Clancy-romanen, Döden som diktator, skriven av Mark Greaney är helt klart ett bevis på motsatsen.

Greaney gör aldrig anspråk på äganderätten av berättelsen, han försöker inte göra "sin egen grej" eller sätta sin stämpel eller vinkling på romanen. Han har enbart haft ett fokus: att ge oss läsare fortsättningen på president Jack Ryan och hans son agenten Jack Ryan Jr:s äventyr. Och det gör han verkligen med bravur. Spänningen är på topp mer eller mindre från första sidan till den sista. Han har följt upp Clancys stilgrepp att inte fylla ut sidorna med oväsentligheter. I stället fylls varsida med ledtrådar och pusselbitar, med nordkoreaner som inte skyr några medel för att uppfylla den Högste Ledarens vilja och order, spioner som bytt sida och jobbar för fienden, strävan efter rättvisa, vapen och framför allt: spänning.

Att läsa Döden som diktator känns lite som att läsa en säsong av den underbara TV-serien 24 med Kiefer Sutherland. Det är inte ett rakt spår genom boken, där ett specifikt problem ska lösas, och det är enda fokuset för Jack Jr och hans kollegor. I stället är det flera incidenter som följer på varann, incidenter som vid första anblicken kan tyckas vara fristående, för att sedan på klassisk 24-manér pusslas i hop och visa sig ha samma rot till det onda. Det blir en riktig bladvändare, vilket är tur det, då läsandet av denna roman inte kan ses enbart som en vilopaus utan även som ett träningspass för överarmarna. Vilket jag i och för sig inte tänker klaga över, både för att mina överarmar behöver sin träning, men även för att en berättelse av detta slag behöver ordentligt utrymme. Författaren behöver sitt svängutrymme, och som sagt, personligen tycker jag Greaney använder sig av svängutrymmet på ett föredömligt sätt. Det är den typen av kriminalroman som jag vill se mer av på marknaden. Liksom Agatha Christie och hennes gelikar håller sig författaren enbart till det viktiga, till det som ger ledtrådar och det som för historien framåt. Inga onödiga utsvävningar, här ligger fokus enbart på att fånga och behålla läsarens intresse. Tom Clancy har själv alltid varit en mästare på diskursens stilgrepp, och det är med värme jag ser Mark Greaney ta över där Clancy slutade. Denna typ av kriminalromaner blir för mig en frisk fläkt bland mycket annat som kommer ut på kriminal- och deckarmarknaden för tillfället.

Dock lite tråkigt att den svenska översättningen stör den välskrivna texten. Stavfel och upprepningar av hela stycken förekommer tyvärr. Kanske ett tecken på att vi läsare blivit för otåliga och inte vill vänta för länge? Eller är det snäppet värre, att bristen på korrläsning blir någonting vi får leva med, nu då bokmarknaden tyvärr är hotad? Hur som så är detta en roman som överlever dessa inslag av brist på korrläsning, kvaliteten är hög, och jag hoppas få följa far och son Ryan i flera romaner framöver.