söndag 20 december 2015

Finlandsfärjans skräck

I ärlighetens namn så hade jag inte den minsta aning om vad jag skulle förvänta mig, då jag gav mig på att lyssna på Mats Strandbergs nya roman Färjan (Till råga på allt inläst av hans make, ingen tvekan om inlevelse och förståelse för texten här, inte!)

Eftersom jag var helfrälst i Engelsforstriologin så säger det sig ju självt att jag var tvungen att läsa Färjan. Just att det skulle handla om vampyrer, någonting jag inte visste innan, är ju ändå bara bonus!

 En ny vampyrsläkt är på väg att resa sig, överlägsna de vanliga, dödliga, ombord på finlandsfärjan Baltic Charisma. Det slutna rummet ger rysningar, en känsla av att det inte går att komma tillbaka. Och tillsammans med detta kommer även den klasisska olustkänslan man har alltför ofta ombord på denna typ av festande färjor; olusten att någonting ska hända, att det kalla vattnet ska bli en verklig fiende.

Själv är jag inte sen att medge att vampyrgenren på senare år börjat gå lite på tomgång. Det är mycket romantik, för lite sexig farlighet och alldeles för lite ondska och dödande för det egna nöjets skull och för överlevnadens skull. Strandberg tar här steget tillbaka och låter vampyren vara ond och manipulativ på ett sätt som nästan skulle göra greve Dracula riktigt stolt. Det hela är en blandning av vår svenske John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in och Guillermo del Toro och Chuck Hogans TV-aktuella trilogi Släktet. Liksom Ajvide Lindqvist leker Strandberg med tanken på en vampyr som förvandlades redan som barn, en vampyr som fastnat i barnets kropp, detta utan att blanda in problematiken kring sexualitet och eventuell pedofili. Han låter ondskan får vara ren ondska. Ingenting som ska analyseras sönder eller ges förståelse för. Liksom Stephen King gjorde i sina glansdagar påvisar Strandberg hur ondskan ökar och blir mer skrämmande då ett barn får symbolisera denna. Det onda vampyrbarnet blir övernaturligt på två olika sätt; som ond och som vampyr.

Helt nytt, i alla fall för mig, är vampyrens attack i det slutna rummet. Samma olustkänsla som drabbar en när man läser Agatha Christies Och så va de bara en (Även känd som Tio små negerpojkar, en roman som av naturliga skäl fick ny svensk titel). Att fly är omöjligt, man vet inte vem som står på tur eller vem man kan lita på.

Det som borde blivit väldigt spännande och väldigt skrämmande tappar tyvärr lite på slutet. Att Strandberg kan bygga upp en roman och en spänning vet vi från Cirkeln, men har man den trilogin i åtanke när man läser Färjan så blir man nog tyvärr ganska besviken. Efter en ordentlig uppbyggnad blir det lite blasé på slutet, nästan så man till och med tappar intresset för hur det ska gå. Tyvärr. För fram till upplösningen är det riktigt bra.

Till hans försvar måste jag nog ändå få infoga att precis som det är svårt att få fram en unik och annorlunda vampyrhistoria så är det nog minst lika svårt, om inte svårare, att få till ett unikt och annorlunda slut på en sådan. Och jag förväntade mig helt klart ett unikt och annorlunda slut av Strandberg. Så jag får väl slicka mina sår och hoppas på att han lever upp till mina högt satta förväntningar (alla på grund av Cirkeln) till hans nästa roman.

onsdag 25 november 2015

Arvet efter Tom Clancy

Den senaste tiden har vi, på gott och ont ska villigt erkännas, lärt oss att ett författarskap inte nödvändigtvis måste följa med författaren ned i graven. Eller i alla fall inte de kriminalromanssviter (varför bara kriminalromanssviter?) som de har författat, men inte hunnit avsluta. Att andra författare tar över kan vara en lyckad satsning, men inte alltid speciellt lyckat.  Men den senaste Tom Clancy-romanen, Döden som diktator, skriven av Mark Greaney är helt klart ett bevis på motsatsen.

Greaney gör aldrig anspråk på äganderätten av berättelsen, han försöker inte göra "sin egen grej" eller sätta sin stämpel eller vinkling på romanen. Han har enbart haft ett fokus: att ge oss läsare fortsättningen på president Jack Ryan och hans son agenten Jack Ryan Jr:s äventyr. Och det gör han verkligen med bravur. Spänningen är på topp mer eller mindre från första sidan till den sista. Han har följt upp Clancys stilgrepp att inte fylla ut sidorna med oväsentligheter. I stället fylls varsida med ledtrådar och pusselbitar, med nordkoreaner som inte skyr några medel för att uppfylla den Högste Ledarens vilja och order, spioner som bytt sida och jobbar för fienden, strävan efter rättvisa, vapen och framför allt: spänning.

Att läsa Döden som diktator känns lite som att läsa en säsong av den underbara TV-serien 24 med Kiefer Sutherland. Det är inte ett rakt spår genom boken, där ett specifikt problem ska lösas, och det är enda fokuset för Jack Jr och hans kollegor. I stället är det flera incidenter som följer på varann, incidenter som vid första anblicken kan tyckas vara fristående, för att sedan på klassisk 24-manér pusslas i hop och visa sig ha samma rot till det onda. Det blir en riktig bladvändare, vilket är tur det, då läsandet av denna roman inte kan ses enbart som en vilopaus utan även som ett träningspass för överarmarna. Vilket jag i och för sig inte tänker klaga över, både för att mina överarmar behöver sin träning, men även för att en berättelse av detta slag behöver ordentligt utrymme. Författaren behöver sitt svängutrymme, och som sagt, personligen tycker jag Greaney använder sig av svängutrymmet på ett föredömligt sätt. Det är den typen av kriminalroman som jag vill se mer av på marknaden. Liksom Agatha Christie och hennes gelikar håller sig författaren enbart till det viktiga, till det som ger ledtrådar och det som för historien framåt. Inga onödiga utsvävningar, här ligger fokus enbart på att fånga och behålla läsarens intresse. Tom Clancy har själv alltid varit en mästare på diskursens stilgrepp, och det är med värme jag ser Mark Greaney ta över där Clancy slutade. Denna typ av kriminalromaner blir för mig en frisk fläkt bland mycket annat som kommer ut på kriminal- och deckarmarknaden för tillfället.

Dock lite tråkigt att den svenska översättningen stör den välskrivna texten. Stavfel och upprepningar av hela stycken förekommer tyvärr. Kanske ett tecken på att vi läsare blivit för otåliga och inte vill vänta för länge? Eller är det snäppet värre, att bristen på korrläsning blir någonting vi får leva med, nu då bokmarknaden tyvärr är hotad? Hur som så är detta en roman som överlever dessa inslag av brist på korrläsning, kvaliteten är hög, och jag hoppas få följa far och son Ryan i flera romaner framöver.

onsdag 18 november 2015

Konsten att beskriva en diktatur

Det finns tillfällen när verkligheten är för hemsk för att vara sann. Man försöker hålla det hemska ifrån sig, intalar sig att det är lång borta och det berör inte mig. Det blir nästan lite fiction av verkligheten.
när han
Så bestämmer sig en författare att lyfta in den hemska verkligheten i sin fiction. Det som man har sett som fiktion blir fiktion på riktigt. För att man sen ska inse att nej, det är inte alls fiktion. Det är på riktigt. I Nordkorea har folk avrättats med hjälp av hundar. Där dödar man även barnen till de som har misslyckats i sitt uppdrag gentemot den store ledaren.

Fiktionen fastnar i halsen som den sanning den faktiskt är.
Samtidigt är det någonting som hela tiden vill säga att Nej, ingen människa är så här grym, författaren överdriver bara, han hittar på och han har en alldeles för vild fantasi.
Men nej.

För tillfället är jag i slutfasen av den senaste Tom Clancy-romanen Döden som diktator. Författaren Mark Greaney som åtagit sig att ta över den stafettpinne Tom Clancy lämnade efter sig när han dog för ett par år sedan, ger sig på det stora konsttycket att skildra diktaturens hemska baksidor. På ett sätt känns det nästan lite suicidalt, jag vill hävda att det inte går. Det är så långt ifrån vår värld för att passa in i en roman med verklighetsanspråk, och samtidigt så är det i vår värld. Det blir en balansgång av att inte överdriva, även om det känns överdrivet, att inte få det till satir samtidigt som det inte går att göra verkligheten rättvisa, och framför allt är det hemskt. Jag kan inte smälta att det på andra sidan jorden finns ett land så verklighetsfrånvänt som Nordkorea är. Greaneys påminnelse blir nästan plågsam men ändå vacker i sina försök att stå kvar med fötterna på jorden, att få med både själ och hjärta. Han gör den berömda gränsen mellan fiktion och verklighet väldigt, väldigt tunn. Och väldigt, väldigt spännande.

onsdag 7 oktober 2015

Kulturkrock i bokhyllan

Den här sommaren har tyvärr inte bjudit på så mycket läsande som vädret skulle kunna få en att tro. Istället har jag roat mig kungligt med att flytta till större bostad. Och som var bokmal vet, så innebär var flytt en ny omgång av att försöka sortera in böckerna i bokhyllan. Själv har jag böckerna indelade både i genrer och i inbundna/pocket, men även i bokstavsordning. Det är bara att konstatera, bokstavsordningen bjuder på lite oväntade kulturkrockar:

Så nu är frågan om jag ska komma på nåt annat sätt att sortera mina böcker, eller om det är dags att köpa böcker av nån författare vars efternamn börjar på I...



måndag 5 oktober 2015

Nackdelen med ljudböcker

Jag får ju stå för att det inte precis hör till vanligheten, men ibland händer det: man får en hel bok förstörd genom att det är en genomusel uppläsare som läst in den. För att utnyttja bloggens möjlighet så tänker jag härmed peka finger rakt på Halvblod av Sofie Trinh Johansson.

Uppläsaren har ingen som helst koll på vad hon läser och lägger därmed helt fel känsla i texten. Från och till försöker hon sig på lite inlevelse, framför allt då hon läser upp dialogerna. Gissa hur fel det då blir om man inte har koll på texten... Repliken läses upp med en mjuk och snäll röst, och avslutas med "sa hon irriterat" eller något liknande.

För att inte tala om att hon lägger in andningspauser på helt fel ställen och därmed flyttar på betoningarna. Hittar inte punkterna i texten och försöker sätta in egna. Uttalar orden fel. Och framför allt: flera meningar läser hon om, eftersom hon inte får till dem rätt första försöket. Jag vet inte ens vad man ska säga åt att sådana missar inte har redigerats bort.

Mest irriterad på såna här brister blir jag eftersom ljudboken ändå är någonting som man betalar för, det är en tjänst man köper, och även om man som jag prenumerar på Storytel och därmed får billigare pris per bok än om jag gått till bokhandeln och köpt den, så är det ändå nåt man betalat för. När så här dåliga jobb görs både av uppläsare och redigerare så undrar man ju om förlagen, i detta fall ljudboksförlaget Din röst, överhuvudtaget bryr sig om sina lyssnare, eller om de enbart försöker åka snålskjuts på Twilight Saga och försöka tjäna så mycket pengar som möjligt med så liten insats som möjligt. Hade jag själv gjort ett så kvalitetsmässigt dålig prestation på mitt jobb så är det tveksamt att jag skulle få behålla jobbet. Och i ärlighetens namn, att läsa in en bok kräver ju inte precis en ingenjörsexamen i raketteknik. Man bör ju komma långt med läskunnighet och läsförståelse.

Sen att även boken har alldeles för mycket brister gör ju inte saken bättre, men det är ju ett helt annat blogginlägg...

onsdag 2 september 2015

Kafka möter Orwell efter översvämningen någon gång i framtiden

Sverige är översvämmat och landet är indelat i numrerade zoner. Invånarna är numera namnlösa, de har blivit numrerade medborgare. De olika departementen styr, sätter folk i arbete så de inte är sysslolösa och håller tron på monster vid liv. Precis som hos Orwell återfinns sex crime: departementen bestämmer vem man får eller inte får ha sexuell relation med - den sista fria viljan och önskan om att få vara lycklig styrs av han som alltid har koll på oss. Inte Storebror, utan departementen som återfinns för att vi alla ska få ha det bra.

Första delen i CH Wahlunds trilogi Katakrestrilogin, utgiven under titeln Tre avtryck av himlen är en klassisk överlevnadshistoria i en postapokalyptisk civilisation. Viljan att få det bättre, få leva med sina nära och kära, att få fly till någonting bättre eller att bara få njuta av bättre saker, är den drivande kraften. Den ena vill tillbaka till sitt hemland, den andra vill återse sin dotter. Det skrivna ordet har blivit hårdvaluta, att inneha någonting som man kan skriva ett meddelande med eller på är högst olagligt. Utan elektricitet blir den gamla, hederliga skrivmaskinen den största dyrgripen.

Var dag rensar hjälten typen lilla a med en nål. Det är ett arbete värt Sisyfos, för det lilla a:et har en bläckklump i sig genom hela trilogin. Fiktionen sträcker sig utanför berättelsen och in i de tryckta orden. Hela boken är skriven med, tryckt med, skrivmaskinens klassiska fonter.

I Wahlunds framtidsversion av ett översvämmat Sverige blir paranoian, strävan efter frihet och den länge saknade det som för människan framåt. Första delen handlar om observationer av sjömonstret Hafgufa, andra delen utspelar sig i ministeriets lokaler och genom sitt språk och sin dialog blir texten nästan lika abstrakt som Hafgufa själv. Sista delen blir överlevnaden, hoppet om att komma till någonting bättre, samtidigt som man inser att detta med att fly... det är nog kanske ingen mening med det i alla fall?

Men samtidigt, om man inte ser efter, får man inte veta om någonting är bättre på andra sidan.

Tankarna för mig både till kommunismens Prag med de numrerade zonerna, till nazismens koncentrationsläger med numrerade fångar, till Kafkas Processen, där traskandet upp och ned för hierarkin och maktens korridorer är mer eller mindre helt oförståeliga. Men framför allt så förs mina tankar till Orwells 1984, någonting som pekar på det vi vet alldeles för väl: att temat Wahlund valt till sin trilogi är lika aktuell i dag som 1949, då Orwells klassiker först gavs ut. Redan inledningsvis trollbinds jag av historien, av typsnitten, av hela stilgreppet. Jag är fast i tanken på den enskilde individen, även om han är fråntagen sin identitet i form av sitt namn, som strävar efter sin egen lycka och framtid. Sympatin är på hans sida, han som kommit på så många genvägar, skaffat sig så många hållhakar på omgivningen, man vill att han ska lyckas. Att han ska få behålla sina skrivmaskiner och finna sin dotter som han tappade kontakten med i samband med översvämningen.

Det är en annorlunda dystopi, en postapokalyptisk berättelse med ministerier som genom sin övervakning och sina organisationer säger sig enbart arbeta för medborgarnas bästa. Jovisst känner vi igen det från verkligheten. Det näst intill surrealistiska andra del, som går under namnet "Isolatopia", väcker så många tankar och funderingar som bärs med genom berättelsen och liksom typsnittet även utanför den.

Det kunde ha blivit en ny I väntan på Godot. Vilket det på sitt sätt kanske blev, men ändå liksom inte. Det blir aldrig långtråkigt, personerna sätter sig aldrig ned för att vänta, de vet att handlingen och framtiden ligger i deras egna händer. Men att det därmed inte behöver gå som man har hoppats. Det blir en annorlunda dystopi, långt från det actionfyllda eller blodiga. Det blir långsamt och genomtänkt, ibland kanske lite väl svårt, lite väl utmanande i tankegångarna, men samtidigt tunn, det blir aldrig för mycket eller för jobbigt. snarast lagom. Och läsvärt!

torsdag 20 augusti 2015

Kidnappade böcker

Det här måste ändå vara nåt av det roligaste och underbaraste jag läst på länge.  Vilket klockrent initiativ - tänker ni lägga ned vårt bibliotek tar vi böckerna! Kulturen ska tillhöra alla
Hoppas innerligt på att kulturen och folket vinner denna kamp!