onsdag 25 februari 2015

O captain! My captain!

Robin Williams tillhör de skådespelare som det ändå måste vara mer eller mindre omöjligt att tycka illa om. Förvisso så har man aldrig vetat speciellt mycket om honom, mer än att han framstod som väldigt givmild och snäll. En människa som man absolut inte trodde skulle avsluta sitt liv så drastiskt.

Behovet av att förstå finns hos fler än bara de närmaste, trots allt var Williams en världskändis, en skådis och komiker som berört många. En biografi över hans för korta liv är ett bra steg på väg för förståelse för oss som hörde till publiken. När skratten har tystnat av Emily Herbert är en ganska kort biografi över Williams, på endast 280 sidor har hon försökt sammanfatta hela Robin Williams liv och avtryck i underhållningsbranschen. Tyvärr någonting som hon inte lyckas speciellt bra med.

Inledningen av biografin är starkast. Den svenska versionen har fått ett förord skrivet av Babben Larsson, en mer passande svensk komiker för detta uppdrag är väl svårt att finna? Hon har döpt förordet till "En av oss", och ändå är det väl lite så vi alla har sett honom? En helt vanlig människa som begåvats med den stora konsten att kunna underhålla andra i tid och otid. En man som höll på med stand up för att han trivdes med det, som gjorde spontaninhopp på olika klubbar och uppträdde, helt utan att ta betalt.

Men samtidigt var han inte en av oss. I biografin radas filmer upp en efter en, med sammanfattningar både av storyn och av kritikernas utlåtanden. Han rörde sig i toppskikten i den amerikanska filmvärlden, en värld långt från oss andras. Utan att hyckla eller vika för sanningen berättar Herbert om både med- och motgångar inom underhållningsbranschen, pratar om drog- och alkoholproblem och om sorgen efter bäste vännen Christopher Reeves hemska ridolycka och för tidiga bortgång. I förbigående talas det om Williams saknad av moderns uppmärksamhet, någonting hon återkommer till gång på gång genom biografin. Vad hon grundar denna psykologiska slutsats på får vi aldrig veta, det fastslås tidigt i biografin, lite på samma sätt som om hon hade påstått att jorden är platt.

Efter ett tag märker man att detta inte är den enda lucka som finns i biografin. I själva verket finns det väldigt många luckor, om inte till och med stora svarta hål. Biografin bygger enbart på den offentliga Robin Williams, den bygger på citat, intervjuer och artiklar. Innan jag började läsa insåg jag att jag inte visste mycket om Williams, och efteråt vet jag inte om jag vet så väldigt mycket mer. Eller visst, jag är för ung för att ha hängt med i skvallret då han gick på droger och jag hade ingen aning om att han var mer eller mindre beroende av både cykling och datorspel. Men i övrigt är det mest om en odyssé genom olika filmtitlar och hur de olika filmerna och rollerna valts ut. Det dyker upp många titlar som jag inte känt till, och många där jag omedvetet börjar dra på smilbanden när jag tänker på dem. Än i dag blir jag glädjefylld men samtidigt lite ledsamt beklämd när jag tänker på Döda poeters sällskap, kan inte låta bli att skratta när jag tänker på anden i Aladdin eller bara lite smånöjd när Good Will Hunting kommer på tal. Filmen som slutligen gav honom en välförtjänt Oscar.
Många var de som ville jobba med Williams. Sarah Michelle Gellar hävdar själv att hon mer eller mindre förföljde honom för att få chansen att spela hans dotter i TV-serien "The Crazy Ones", den sista produktion Williams var med i. Så populär var han ända in till slutet.
Depressionen ligger som en grå skugga över både biografi och liv. Vilka monster det var han slogs mot får vi inte riktigt veta, och frågan är om det egentligen spelar någon som helst roll. Det var inga dåliga monster, det var riktiga demoner. Och här måste man ge Larsson rätt: han var verkligen en av oss. Precis som oss andra så kunde även han drabbas av dessa förskräckliga demoner.

En stor del av behållningen av biografin går tyvärr i stöpet på grund av en till viss del undermålig översättning, med ofullständiga meningar och faktiskt till och med stavfel. Visst, det kanske inte är någonting att haka upp sig på alldeles för mycket, men tyvärr, jag stör mig alldeles för mycket på såna saker, jag vill inte behöva läsa om en och samma mening två, tre och fyra gånger för att förstå vad det står. Framför allt inte i denna typ av text, där författaren mer hyllar enkelhet och smidighet, där flytet i språket ger Williams rättvisa: lättsmält men eftertänksamt. För man får absolut inte glömma här att han inte var enbart en komiker, utan en klassisk skolad skådespelare som gått på Juilliard av alla ställen. En person som kunde spela Shakespeare ena dan och dra fulla hus på någon arena med sin stand up-show dan efter.

Herbert har valt att börja biografin med utvalda hyllningsord från kända och okända som skickades runt jorden efter hans bortgång. Det är den perfekta inledningen, för När skratten har tystnat är inte så mycket en biografi som det är en ren hyllningsbok till en underbar och kärleksfull människa och skådespelare. Den avslutas med "20 fantastiska Robin Williams-vitsar", för det är väl ändå så vi vill minnas honom: han som alltid fick oss att skratta. Han som fick oss att tänka själva, fick oss att fånga dagen, att ställa oss på våra skolbänkar och vråla "O captain! my captain!" Alltid älskad, alltid saknad, aldrig glömd.

måndag 9 februari 2015

Att chockstressläsa

Att kombinera livet som mammaledig med idogt läsande är verkligen inte så enkelt som man kan tro. Just i uttrycket "mammaledig" så betyder inte "ledig" att man är ledig och därmed har en massa tid över. Tvärtom. Jag tror nog aldrig jag har haft så lite tid över till mig själv som jag har haft under denna tid av mammaledighet.

Men nu har rutinerna äntligen börjat sätta sig, och det finns lite utrymme för nöje så som läsning för en stackars mamma. Men mer avancerat än så blir det inte, mer ork än så finns inte. Några sidor då och då helt enkelt. Det gäller att passa på och sno åt sig de minuter som finns, få ägna dem enbart åt sig själv. Och självklart åt litteraturens underbara värld!

Min läsning fick sig dock en ordentligt skjuts här för ett par veckor sen. TV-serien "The Strain" gjord utifrån Guillermo del Toro och Chuck Hogans triologi som börjar med Släktet började gå på TV för några veckor sen. Och för mig som har läst de två första delarna, och enbart har den sista, Evig natt kvar, så blir såna här faktum väldigt stressande. Trots allt så vill jag ju hinna läsa ut den sista delen innan de kommer dit i TV-serien. Nu lär det förvisso ta en stund innan de kommer till sista delen, men i alla fall. Här hemma sträckläses det numera.

Lite skumt att läsa slutet på en TV-serie man samtidigt följer.

Men, det är en bra bokserie, och som det känns i alla fall hittills, en väldigt bra TV-adaption.

Och framförallt: inte en sexig vampyr så långt ögat når!

fredag 5 december 2014

Vinn en bibliotekarie

Alltså, det här är ju bara för kul. Att vinna en bibliotekarie som kommer hem till en och ordnar ens bokhylla i två timmar.

Nog för att jag skulle behöva få ordning på mina böcker. Men två timmar lär inte räcka. Och framför allt så behöver jag inte en bibliotekarie till det. Jag behöver fler bokhyllor...

lördag 29 november 2014

Sjukdomarnas domina

Det händer ytterst sällan, det måste jag då ändå tillstå, alldeles för sällan till och med, att jag numera läser serier. Det är egentligen ingenting jag har tänkt så mycket på, mer än att jag med jämna mellanrum funderar lite på om jag ska ta och läsa serien Walking Dead. Zombiehistorier måste ju ändå göra sig bra mycket bättre, om det är illustrerat, eller hur?

Detta gäller i alla fall om man vill få fram lite mer krypande, mörk historia. Mater Morbi är historien om hur mardrömsdetektiven Dylan Dog får uppleva en av sina egna största mardörmmar: att ligga sjuk och bortglömd på sjukhuset och få möta Mater Morbi: alla sjukdomars moder. En sexig svarthårig kvinna, iklädd endast läderunderkläder, högklackade skor och en mantel.


Med en piska som enda accessoar.

Hela hennes uppenbarelse blir en symbol för sjukdomens lidanden, dess plågande och dess obarmhärtighet. Enligt extramaterialet som återfinns i slutet av magasinet skall hennes förförande sida symbolisera just sjukdomens förförande sida. Här känner jag att upphovsmännen helt har tappat mig. Har sjukdomen en förförande sida?

Hela serien är så underbart mörk. Skuggorna förföljer läsaren både genom bilderna som genom själva berättelsen. Allt från Dylans kamp med sjukhusets personal om vem han är och vem som är hans läkare, fram till den lille pojkens kamp med Mater Morbi. Även om bilderna är svartvita, så framgår det så tydligt att ingenting är svartvitt i världen. Den enes död kan helt klart vara den andres bröd. Livet mer som en gråskala på väg mot någon form av dystopi. Den inre kampen vars skuggor syns i bilderna.

Historien är Dylan Dogs kamp mot sjukdomen och Mater Morbi. Den blir ett intressant inlägg i debatten kring dödshjälp. En frisk fläkt i debatten om rätten till dödshjälp med fokus på det lidande själva sjukdomsförloppet fram mot det oåterkalleliga.

Jag har aldrig tidigare läst någonting om Dylan Dog, men känner efter detta första möte att jag mycket väl kan tänka mig fördjupa denna bekantskap. Bara faktumet att Dylan Dogs är en ren kopia av Groucho Marx, och till råga på allt heter Groucho - snacka om tillfällighet, va ;) - gör ju att man gärna vill läsa bra mycket mer. Oavsett om övriga album är så här seriösa eller inte. I övrigt var bekantskapen enkel att göra, med hänsyn till det extramaterial som återfinns i slutet av magasinet. Jag är lite av en sucker för extramaterial, så även i detta fall. Kul att få veta hur de tänkt i utformandet av exempelvis Mater Morbi, hur författaren Robert Recchioni tagit sig an berättelsen om Dylan Dog och Mater Morbi tillsammans med tecknaren Massimo Carnevale. För att inte tala om den enorma uppståndelse albumet gjorde då det gavs ut 2009 i Italien.

Tänk så mycket liv en liten serie kan skapa.

Det är sånt som får en att behålla tron på kulturen som ett viktigt uttrycksmedel.

söndag 16 november 2014

Akademibokhandelns genreindelning

Mina oregelbundet återkommande besök hos Akademibokhandeln brukar medföra en hel del lyfta ögonbryn och småleenden kring hur personalen genreindelar sitt utbud. För att inte tala om hur de benämner genrerna, och inte heller använder samma benämningar på engelska som på svenska. Visst, detta är ju helt klart litteraturvetarens i-landsproblem, men lite roligt ska väl vi också få ha det i vardagen?

Gårdagens besök på Akademibokhandeln i Uppsala gav dock upphov till skratt inte bara för mig, utan även för mitt sällskap liksom andra inne i affären. På tonårsavdelningen fanns en hylla med "Klassiker". De flesta böckerna på engelska, dock inte alla. Här återfanns allt från Alice i Underlandet till Den lille prinsen. 

Precis vad man tänker på, när man tänker på tonårsböcker, eller hur?

Sen hur man kan få för sig att "klassiker" är en genre är någonting helt annat, som jag får slita mitt hår över en annan dag. Just nu önskar jag bara att personalen på Akademibokhandeln hade koll på vad det är för nåt de säljer.

fredag 7 november 2014

Poirot tillbaka

Jag måste erkänna att jag kände mig lite kluven när jag fick höra att den brittiska författarinnan Sophie Hannah skulle ta efter där Agatha Christie slutade. Att hon skulle skriva en helt ny bok om den klassiske privatdetektiven Hercule Poirot. Christie hann själv med att skriva fler än 30 böcker med Poirot i, så den stora frågan är ju om det verkligen finns ett behov av ytterligare en?

Det enkla och likaså ärliga svaret på den frågan är ju helt klart huruvida det är en bra bok eller inte.

Önskemålet om ytterligare en bok i Agatha Christies fotspår kom från hennes efterlevande och lotten föll som sagt på Sophie Hannah. När hon var på besök här i Sverige och bjöd in till bloggträff hos bokförlaget Bookmarks talade hon gärna om sin kärlek till Christie och hennes romaner. Inledningsvis tyckte hon det var smått skrämmande att skriva vidare där Christie slutade, men samtidigt kände hon att hon hade en story redan klar, som skulle passa perfekt. Christies ättlingar har funnits med i utkanten genom författandet, även om både story och val av huvudrollskaraktär helt är Sophie Hannahs.

Hercule Poirot är Christies mest kända huvudkaraktär, men likväl en karaktär som Christie själv var speciellt förtjust i. Hannah är inte heller överdrivet förtjust i Poirot, men säger själv att det är mycket enklare att skriva med honom som hjälte än miss Marple. Hans sätt att blanda engelska med franska uttryck är enbart ett av de säregna egenskaper som är typiska för Poirot och som är tacksamma att arbeta vidare med.

Romanen i fråga då?

Titeln blev på svenska Monogrammorden, en titel som ändå måste anses passa bra in bland alla de övriga titlarna.
Mordgåtan är en klassisk pusselgåta, så där lagom invecklad så man nästan har koll på alla ledtrådar, men verkligen inte kan få ihop det utan Poirots hjälp. (Okej, det kanske enbart gäller mig, men jag tror då inte jag har lyckats lösa någon av Christies pussel...)

Självklart vill man gärna fortsätta att jämföra romanen med Christies egna, men - som tur är, skulle jag vilja hävda - så var det så länge sen som jag läste en Christie-deckare att jag faktiskt inte kan jämföra med mer än mina minnen. Så istället för att jämföra romanen, så slås jag ofta av tanken "var det så här det var med Christies romaner?!" Tankar som enbart är av godo, komplimanger som kan riktas direkt till Hannah.
Det största exemplet på detta är att jag blev ordentligt känslomässigt engagerad i historien.

Desto längre jag läser, desto mer fascinerad blir jag. Att Hannah läst Christie en hel del i sitt liv framgår tydligt. Hon har förmågan att få allt och allting att verka mystiskt, hon har förmågan att leda läsaren  rätt samtidigt som hon förvillar in på helt fel vägar. Och framför allt har hon förmågan att hålla sig till själva deckargåtan utan en massa ovidkommande snedspår, som verkar vara på modet numera. Detta är en pusseldeckare, vare sig mer eller mindre. Precis så som det ska vara.
Och på tal om precis så som det ska vara, så är den väldigt lättläst. Man sugs snabbt in i berättelsen, och sen går det inte att släppa boken. Inte nog med att man verkligen vill få veta vem som mördade de tre personerna på den luxuösa hotellet i London, man vill även få veta vad som hände det stackars prästparet som dog för 20 år sedan, de dödsfall som medförde de tre dödsfallen på hotellet. Man vill verkligen få reda på alla intriger, som Hercule Poirot på sitt sedvanliga smått arroganta sätt redogör för genom berättelsens gång. För arrogant är han, och minst lika svår att tycka om hos Sophie Hannah som hos Agatha Christie. Vilket känns tryggt.

Avslutningsvis måste jag få säga att jag hyser en väldigt stor respekt för deckarförfattare av den gamla skolan, den med Agatha Christie som lärare. Vilka oerhört invecklade historier de lyckades få ihop, för att inte tala om hur de återberättar dem bit för bit, ledtråd för ledtråd. Så pass invecklade historier finner man inte i dag, så Sophie Hannahs bidrag till deckargenren är mer än välkommet, och jag hoppas hon är här för att stanna med denna typ av pusseldeckare, oavsett om det är med Poirot i huvudrollen eller inte. Jag har inte läst någonting av Sophie Hannah sen tidigare, men är nu sugen på att ge mig på något annat av hennes alster. Precis som jag nu är sugen på att läsa lite gamla Agatha Christie igen.

söndag 19 oktober 2014

Ett inlägg i skoldebatten?

Ingen har väl missat allt liv som varit på senare tid, och då framför allt inför valet, angående den svenska skolan. Björklund tjatade om betyg i uppförande i sin kunskapskola (sic!) och sen grälade sossarna och mp om vem som skulle bli utbildningsminister. Någonstans så här efter valet övergick intresset i irritation till totalt ointresse.

Så jag bestämde mig för att läsa en bok istället. Det är ju trots allt den bästa medicinen mot allt!

Den elaka vikarien är en bilderbok av Anders Fager och Daniel Thollin - illustrationer är gjorda av den sistnämnda. Boken i fråga ingår i Bonnier Carlsens bokserie Lätt och läskigt. Okej, nu är jag ju - för att vara snäll - några år äldre än Bonnier Carlsens målgrupp för denna bokserie, men trots detta måste jag säga att jag verkligen uppskattar denna bok. Den är, precis som namnet på bokserien antyder, både lättläst och lite småläskig, kanske snarast myspysläskig. Allt utspelande i en verklighet som den riktiga målgruppen väl känner till: i skolan.

Magistern skär sönder fingret på en konservburk på morgonen och måste därför sjukskriva sig. rektorn ringer in en vikarie, och läskigare sådan är nog svår att hitta. En efter en faller barnen offer för den elaka vikarien, värdigt en klassisk splatterfilm från 80-talet. Allt skrivet på rim.

En idé slår mig: Varför inte testa någonting nytt? Borde inte Anders Fager och Daniel Thollin ta över ansvaret för den svenska skolan? De vet absolut hur man som lärare får eleverna att sitta snällt i bänkarna. Hotet om den elaka vikarien och de färgglada och beskrivande bilderna lär ju få vilket barn som helst att göra sina läxor. Och äta upp spenaten. 

Delar av berättelsen i illustrationerna. Illustrationerna blir på intet sätt bärande för berättelsen, de ger däremot en extra nivå. Här särskiljs svart från vitt mycket distinkt, och ingen lär missa vem som är god och vem som är ond. Det är i illustrationerna vi får reda på att den elaka vikarien har självklart telefonnumret 666-66-6 (en personlig favorit) och Bellmans Fjäriln vingad syns på Haga blir tvärslaktad utmed fotlederna tillsammans med barnen. (okej, en annan favorit, trots min stora kärlek till den älskade Bellman).

Illustration: Daniel Thollin
Just vad gäller illustrationerna är helt klart den kärleksfulla blicken mellan rektorn och vikarien bäst. Om det är nån som vet exakt vad han skickar in till eleverna, så är det den rektorn.

Och nej, jag hittade inte heller några stavfel i boken, ett gottbetyg till Fager och Thollin som utbildningsministrar. Dock känner jag mig lite smått skeptisk till obligatorisk skolgång numera... Däremot så vet jag att jag kommer läsa denna bok för min son när han blir äldre! Här ska skolas in på skräckens underbara värld så fort det går!