torsdag 21 juli 2016

Zacks tredje stordåd

Ett gäng överklassungdomars festande ute på en ö i Stockholms skärgård går överstyr. Det som återstår av festen påminner mest om en sekts kollektiva självmord. Ögon har stuckits sönder med plastskedar.
En tjej har på något mirakulöst sätt faktiskt överlevt, även om hon ligger i koma. Och en tjej saknas. Död eller levande? Mördare eller mördad?

Tre tjejer dränker sig själva i en utomhuspol i södra Stockholm.

Mons Kallentoft och Markus Lutteman vet verkligen hur man bygger upp en bra mordgåta. Det är inte långt ifrån att man kan bli lite orolig för hur det står till i deras fantasi. Men så länge fantasin enbart får utlopp i spänning och bladvändning så finns inget att oroa sig för. Bambi är den tredje delen i Herkulesserien och återigen ställs Zack och hans kollegor i Speciella enheten inför nya uppgifter och frågetecken. Den halvt surrealistiska men ack så blodiga och hemska scenen påverkar dem alla. Varför begår ungdomar från den privilegierade delen av samhället kollektivt självmord? Vad har föranlett detta?

Spåren leder dem snart in i narkotikaindustrin. En ny drog, rosa tabletter med Bambis huvud på, verkar vara roten till det onda. För första gången krockar Zacks privatliv med arbetslivet. Zack är äntligen ren, och nu när allt är på rätt köl och han ser en ljusnande och underbar framtid, slår det hemska till. För honom blir drogerna den slutliga utvägen, oförmögen att tänka, känna eller jobba. Detta samtidigt som fler ungdomar riskerar att falla offer för den nya drogen.

Precis som de två tidigare romanerna, Zack och Leon, präglas romanen av fartfylldhet, råhet och ett språkgrepp som jag blir mer och mer förtjust i. Efter Zack drog de, till min stora glädje, ned på våldet. Här har de nästan dragit ned lite för mycket på råheten, Bambi griper inte tag om mitt hjärta och får mig att vägra andas normalt förrän jag sträckläst ut romanen. Nog för att det är en äkta bladvändare, men inte lika mycket som de tidigare. Kanske beror det på den sänkta nivån av råhet eller så handlar det enbart om att jag inte har lika lätt att relatera till offren i denna roman som jag gjort i de tidigare. Drogmissbrukande ungdomar från övre medelklassen berör mig inte lika mycket unga pojkar som kidnappas och torteras. Och kanske är det tur det, frågan är om mitt hjärta och min själ hade klarat ytterligare ett mordfall av samma kaliber.

Kallentoft och Lutteman följer i övrigt ett vinnande koncept. De visar på den hemska råheten som människan är kapabel till. Liksom Jens Lapidus lyfter de fram en mörkare och mer distanserad och troligtvis även mer verklig syn på den svenska kriminaliteten än många andra av våra svenska deckarförfattare gör. Ingen nämnd - ingen glömd. (Ni vet, de där som tror att barnmorskor och författare bara kan kliva in på en mordplats hur som helst och löser brott åt polisen - nej, inte med - åt...)

För den som anser att deckare är ett måste för sommaren och hängmattan har jag bara en sak att säga: läs Bambi. Från första sidan till den sista, den går inte att lägga ifrån sig. Även om den inte griper an om hjärtat, så är spänningen fortfarande där.

Slutligen. Herkulesserien. Jag har tidigare inte helt varit med på noterna varför författarna valt denna titen på romansviten. Men nu börjar den grekiska tragedin visa sitt sanna ansikte i romanserien. För den som kan sin Hercules och bakgrunden som ledde till att han blev dömd att utföra tio, vilka slutligen blev tolv, stordåd, förvånas inte i någon större utsträckning då Zack börjar rota i sitt förgångna. Det är med yttersta spänning som jag ser fram emot att få ta del av hur Kallentoft och Lutteman vidare tänkt väva in det grekiska dramat och vartåt de tänker ta vägen. Möjligheterna är många, fallgroparna... kanske också är många, jag vet inte. Men så länge de upprätthåller spänningen med kriminalromanen i fokus finns inget att oroa sig för. Inga ögon att sticka ut, inga mödrar att gifta oss med.

måndag 30 maj 2016

Darc Ages

Ibland fungerar verkligen inte planeringen så som man själv vill. Här påbörjar man läsandet av ett recensionsexemplar, man tror man ska hinna klart, men det hela slutar ju självklart med att man har knappa tjugo sidor var när det är dags att åka in till BB. Och ta med sig boken, nja, knappast man kommer ihåg nåt sånt, för att inte tala om att det inte känns helt rätt att ta med sig en bok med titeln Darc Ages när man ska föda sitt andra barn...

Nåja, väl hemma, och jovisst, flera dagar senare, så har jag kommit till punkt med boken. Och ska jag vara riktigt ärlig så behövde jag den där pausen från boken för att komma underfund med vad jag egentligen tycker om den. Och med den talar jag då om första delen i trilogin Darc Ages - De mörka tidevarven: Uppvaknandet, skriven av A.R. Yngves.

Jag gillar dystopier. För mig finns det något lockande över att få leva in i en ny författares syn på hur framtiden skulle kunna förvandlas utifrån olika former av apokalypser. Okej, det har blivit många dystopier på sistone, alla med olika kvalitéer och framför allt olika tankar om framtiden och människans reaktioner och överlevnadsinstinkter. Yngves tanke om en framtid som är en blandning av medeltidens riddarromaner och framtidens robotar är för mig förvisso ny inom litteraturen, även om jag snabbt kommer att tänka på flera avsnitt av den underbara brittiska TV-serien Doctor Who som tagit upp liknande världar och fantasier.

Idén är cool, även om den kanske inte tilltalar mig i någon större utsträckning. Detta säger nog däremot inte så mycket, jag tillhör den minoritet som endast sett Ivanhoe en enda gång, jag tyckte verkligen inte om den och vill inte slösa bort mer tid av mitt liv på att se den fler gånger än denna enda...

Yngves ger sig även på att rekonstruera religionen, fokusera på vad som får oss att tillbe olika ikoner och gudomligheter. Bilder på Elvis Presley och Marilyn Monroe har här överlevt bättre än klassiska bilder på Jesus och andra gudomligheter. Helt klart en intressant, för att inte tala om underhållande idé. Detta liksom 2000-talsmänniskan som frysts ned för att tinas upp nästan tusen år senare. Som får höra Presleys låtar framföras som psalmer och besöka kyrkor som formats efter Monroes kropp.

Men tyvärr fallerar fascinationen från min sida. Detta eftersom det hela går för fort. Intriger nästan värdiga George R.R. Martin byggs upp, men tappas för fort. De underbyggs och  motiveras inte, och följs inte heller upp. Man vet inte vilka karaktärer man sa fokusera på, vilka som har betydelse för historiens gång och vilka som enbart är utfyllnad. Det går helt sonika lite för fort. Det blir som att läsa sig igenom resumén för föregående avsnitt i valfri science fiction-serie. Tyvärr.

Själv tror jag romanen hade vunnit på att blivit längre. Underlag finns för minst tre böcker till, och jag tror författaren hade vunnit på att fått ihop sex böcker istället för tre (alternativt dubbelt så tjocka böcker - knappa 300 sidor är inte speciellt mycket. Framför allt inte om man fortsätter jämföra med George R.R. Martin). För underlag finns. Underlag som skulle kunna leda till en riktigt bra, underhållande och mer gripande romanserie. Kanske blir det bättre till nästa del i trilogin, kanske detta endast var den introduktion den känns som. Men jag är inte helt säker på det.

onsdag 27 april 2016

Retro Hugo Awards

Så har då årets Hugo-nomineringar tillkännagivits. Lite besviken få rjag nog ändå anse mig vara, då våra svenska Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg inte blev nominerade med sin underbara Nyckeln

Utifrån ett rent patriotiskt hänseende så var det roligare att läsa nomineringarna för Retro Hugo Awards, som i år rör sin om år 1941, och där Karin Boije blivit nominerad med sin Kallocain. Vilket är en roman som jag helt glömt bort att läsa, och nu kastat mig över med hull och hår på Storytel. (Uppläst av  Leif Pagrotsky - snacka om otippat och lite småfnittrigt på nåt sätt...).
Visst, det finns många åsikter både för men kanske mest emot, att det finns ett Retro Hugo Award. Själv tycker jag det är kul. Det uppmärksammar äldre science fiction och fantasy-litteratur, får folk att öppna ögonen för det äldre och påvisar också att även den äldre litteraturen håller än i dag. Och att Karin Boije uppmärksammas internationellt på det här sättet är ju ändå riktigt kul!
Nu hoppas jag bara att jag kommer uppskatta romanen. Trots allt har jag bara kommit en kvart in i den. Och jo, Pagrotsky funkar faktiskt som uppläsare.

För mer info kring Hugo Awards, se hemsidan.

tisdag 26 april 2016

400-årsjubileum av Shakespeares död

I och för sig så tycker jag det är lite konstigt, för att inte tala om morbid, att fira någons dödsdag. Men visst, är det 400 år sedan som någon dog så finns förvisso inte saknad och längtan kvar, vilket gör att firandet faktiskt kan vara en fest.
Och undrar man hur man firar någon som varit död i 400 år så ska man fråga britterna. I helgen som var firades ingen mindre än William Shakespeares dödsdag med ordentligt pompa och ståt, och framför allt: direktsänd underhållning direkt från Stratford-Upon-Avon, vilken även visades direkt i SVT. Och inte nog med det, till min stora glädje var det ingen mindre än David Tennant som var konferencier.

En helkväll med Shakespeare kan inte vara dåligt. Som litteraturvetare har man mer än en gång vridit och vänt på Shakespeares texter (För att inte tala om när jag läste på teater- och scenprogrammet, och vi fick alla göra den klassiska monologen från Lady McBeth, ni vet, den där om att suga galla, inte mjölk från mina bröst.) och varje vändning ger en ny tolkning eller en ny tanke. Och jo, det är nog så enkelt att alla har sin egen tanke på hur Shakespeares texter ska läsas och tolkas.

Vilket medförde att den största igenkännignsfaktorn (Trots att jag stått på scen och spelat Titania vid två olika tillfällen...) så är det sketchen nedan. Tyvärr har BBC blockerat versionen av hög kvalitet för sändning utanför Storbritannien, vilket gör att vi stackare här i Sverige får hålla till godo med den riktigt dåliga versionen. (Bu för BBC!)

För er som inte sett den: det är värt att stå ut till slutet, trots den dåliga kvaliten!




"To be or not to be" från Hamlet.

tisdag 19 april 2016

När Bridget Jones blir ledsam läsning

Självklar titllhör jag de trogna läsare som blev överlyckliga över att Helen Fielding kom ut med en ny bok om Bridget Jones (Eller snarare om Bridget Darcy, som hon heter i tredje boken) - Mad About the Boy. På någon konstig vänster, misstänker starkt att det beror på graviditeter och smbarn, så har jag helt glömt bort att köpa boken. Men nu,när jag fick se trailern för filmen och boken till råga på allt såldes ut på bokrean, så var det dags att göra slag i saken. För vem vill inte veta hur det går för Bridget och mr Darcy efter att ha sett den här trailern:


Men för den som trodde att boken var underlag till filmen kan jag tyvärr inte säga så mycket mer än "tyvärr". "Tough luck".
 Eller kanske man ska se det som möjligheten att få en fjärde berättelse om Bridget Jones? Om man ser filmen som den tredje, alltså?

Colin Firths närvaro som mr Darcy i trailern ovan återfinns inte i boken. Här är Bridget änka. Mr Darcy är död sen några år tillbaka, och vi får följa Bridgets kamp i vardagen, med två små barn, med sin mor, med sina vänner, sitt singelskap och med barnens skola och allt som skolan medför. Och framför allt får vi följa henne i sorgen efter mr Darcy.

Visst, romanen är fortfarande humoristisk, precis som förut är Bridget beroende av att räkna, att redovisa varje siffra, sin vikt, antal sms etc. Hon är fortfarande lika strulig, lika klantig och otursförföljd. Enda skillnaden är väl egentligen att hon slutat röka och hon dricker inte lika mycket som förut. Men så fort hon kommer in på saknaden efter mr Darcy är det nära till tårarna. Det griper an väldigt fort. Okej, nu är jag förvisso gravid och därmed mer lättåtkomlig för denna typ av känslor, men ändå. Att tårarna skulle rinna när jag läser om Bridget Jones var ingenting som jag hade räknat med.
Att försöka ta sig ur singelskapet är inte samma sak längre. Nu handlar det om att komma vidare, att få leva vidare efter den oerhörda sorgen. Hon träffar en sexig, snygg 30-åring. En man som ger henne mycket humor, glädje och sex. Men kan han någonsin bli en del av hennes liv med två små barn?
Samtidigt försöker hon få lite skjuts på karriären. Hon har gått hemma i flera år, men har nu beslutat sig för att skriva ett filmmanus utifrån IBsens klassiker Hedda Gabler (Eller Tjechovs Hedda Gabbler, om du frågar Bridget.) För hon är fortfarande lika självständig, precis som sina vänner helt oäven att leva genom någon man.

Det är bra. Det här djupet behövs efter så här många års uppehåll. En Bridget Joones på 50 år, lika galen och otyglad som när hon var 30, nej, det hade inte funkat. Detta däremot, det funkar! Okej, jag saknar mr Darcy, men ändå. Det funkar. Det är i ärlighetens namn riktigt bra!

tisdag 1 mars 2016

Te och läsning

Att te och läsning passar ihop alldeles för bra är väl ingen större nyhet för oss bokälskare. Och att Pinguin nu utökat sitt utbud av bokböcker gör ju inte att man blir mindre sugen på vare sig te eller böcker.

Glad i hågen har jag nu införskaffat mig två nya muggar. Sambon däremot är inte lika nöjd. Tydligen är det problematiskt för honon att dricka ur dessa muggar eftersom det är kvinnliga författare. Sen att han har en mugg med Agatha Christie spelar tydligen ingen roll, hon skriver inte lika kvinnligt.

Det där med genus är inte enkelt. Inser att det är dags att få sambon att läsa nåt av Virginia Wolf. Varför inte just A Room of One's Own?


tisdag 16 februari 2016

Hur hög lön har mr Darcy?

Visst, en av nackdelarna med att läsa lite äldre böcker är att det ofta är lite svårt att förstå hur rika vissa människor är, och hur mycket en specifik mängd pengar faktiskt är värd om man jämför med dagens växelkurs.
Visst, det är väl kanske inte heller alltid så viktigt att veta exakt hur rik en person faktiskt är, det brukar mest vara i förhållande med annat inom romanens ramar som det väsentliga ligger.

 Men visst, lite kul kan det ju ändå vara att få veta det exakta värdet. Som mr Darcys omtalade 10 000 pund per år faktiskt innebär att han tjänade i dagens mått mätt 260 miljoner kronor. Per år.

Helt plötsligt är det inte speciellt konstigt att Elizabeth ändrade sig i sin uppfattning om honom när hon fick se Pemberley?