onsdag 29 februari 2012

Litteraturen kommer aldrig dö?

En sak är säker: det har gjorts väldigt många försök genom århundrandena om att tysta ned folks åsikter genom att förbjuda deras böcker, svartlista dem och bränna dem. Åsikter är endast välkomna om de överensstämmer med maktens. Resultatet har gång på gång blivit ett bevis för litteraturens betydelsefulla roll för yttrande- och åsiktsfriheten, några av våra mest grundläggande mänskliga rättigheter. Även om många böcker har bränts, har samtidigt många gömts undan. För varje bok som förbjudits eller svartlistats, har köerna ringlat på den svarta marknaden. Markis de Sades noveller är ett typiskt exempel på detta, hur staten förbjöd dem, ett förbud som resulterade i en nyfikenhet för en författare som kanske inte hade funnits tidigare. För det som är tabu blir ju per definition väldigt spännande.
I mer modern tid har vi både Harry Potter och DaVinci koden som har fördömts och förbjudits i många kretsar, framför allt de religiösa. Och inte har det hindrat deras framfart på bokmarknaden, precis. För att inte glömma Monty Pythons film Life of Brian som förbjöds i många stater i USA, vilket resulterade i att man anordnade bussresor till andra stater, för att kunna se filmen.

Nu hävdas det att bokhandlarna är utrotningshotade. Kanske inte så mycket i Sverige, som i USA. Även om böcker ges ut i elektroniskt format så finns det bevisligen fortfarande ett behov av att få läsa de tryckta versionerna. För de är ju åtkomliga för alla läskunniga, inte endast de som har råd med en läsplatta. Men att detta skulle resultera i en massa mikrobibliotek, det kunde jag inte tro. Men ändå, så fantastiskt roligt, och återigen ett bevis av att makten, oavsett om det är den politiska makten eller företagsmakten, aldrig hela vägen kommer kunna begränsa folks konsumtion av kultur. Och att de även kallas för gerillabibliotek, det ger ju en extra nyans till det hela.

Jag sitter här, på andra sidan Atlanten, och jublar. Vilket underbart initiativ! Kanske ingenting för Sverige, där vi har ett bibliotek i var och vartannat köpcentrum. Men i alla fall. Så underbart. Jag önskar dem all framgång med detta projekt och hoppas det växer och håller i sig!

måndag 27 februari 2012

Vad händer med den svenska deckargenren egentligen?

Nu måste jag nog ändå börja med att påpeka att jag och deckare inte är så där överdrivet goda vänner. Om vi inte talar om gamla klassiker som Sherlock Holmes eller Agatha Christie, förstås. Eller visst, några mer moderna deckare slukar jag ju också, för vem gillar inte Sjöwall&Wahlöös Roman om ett brott-svit eller Stieg Larssons Millennium-triologi?

Men utöver det så läses det inte så överdrivet mycket deckare hemma hos mig, i alla fall inte ur perspektivet "nu ska jag läsa någonting som jag verkligen kommer gilla och uppskatta". Snarare helt tvärtom. Jag tycker alldeles för många deckare, och då framför allt de svenska, går väldigt mycket på tomgång. Som Camilla Läckberg eller Liza Marklund för att bara nämna några. Det känns som att de skriver samma roman gång på gång, fast med vissa mindre skillnader: olika personer mördas och olika personer är mördare. Men i övrigt, det finns ju knappt nyansskillnader i deras romaner. Och samtidigt så är de några av de bäst säljande svenska författarna för tillfället, så någonting måste de ju ha, som jag helt har missat. Bortsett från att det är väldigt lättläst och lättsmält, vill säga.

En ny stjärna har kommit på vår författarhimmel, i form av Lars Kepler. Det författarparet har fått väldigt mycket beröm, så jag kände att det var dags att göra ett försök. Men efter att ha läst deras tre deckare så står jag fortfarande lika frågande: går den svenska deckargenren endast på tomgång? För ingenting var nytt under solen, allt var samma, gamla vanliga. Inte ens spännande.

Och visst, Sjöwall&Wahlöö var våra stora svenska deckarförfattare, de var banbrytande med sin samhällskritik som var invävd i kriminalromanerna. Även utomlands uppmärksammades de för detta. Och i deras spår kom Henning Mankell. Det var väldigt mycket samma spår, även om de medförde en viss förnyelse, vilket krävs med tanke på samhällsutvecklingen. Och även Leif G W Persson följde på här, där han kryddade rikligt med sina kunskaper inom kriminaliteten. Sen känns det som att vi fick vänta till Stieg Larsson innan någonting nytt hände.

Och nu står det stilla igen. Läckberg, Marklund, Kepler och många med dem kommer oupphörligen ut med nya deckare. Men man vet ju redan innan man öppnar boken vad den kommer handla om. De är så inrutade i sina egna spår så det blir tråkigt att läsa dem. Inga nyanser, inga nya infall. Och framför allt inga överraskande moment eller vändningar.

Själv tar jag mig mest igenom deras böcker, lägger ifrån mig dem och kommer knappt ihåg vem som blev mördad tio minuter senare. Tyvärr.

Jag väntar idogt på nästa banbrytande inom denna genre. För trots allt är det en perfekt genre för inslag av samhällskritik, intressanta samhälls- och samtidsskildringar. En genre som kan ge både oss och våra efterkommande insikter i vårt samhällsklimat. Men inte lär de få det när de endast kommer sammankoppla Ystad och Fjällbacka med Midsommer: samhällen som snart är helt avbefolkade på grund av alla mord.

torsdag 23 februari 2012

...och sen levde de lyckliga i alla sina dagar

Ja, det är ju så sagorna brukar sluta. När prinsessan får sin drömprins. De får varann, de får gifta sig med varann, och sen får vi bara veta att de kommer leva lyckliga i alla sina dar.
Inga gräl, inga sjukdomar, inga tjuriga måndagsmorgnar. De lever lyckliga i alla sina dar. Vi får inte ens veta om de får barn.

Men sagorna gjorde sitt avtramp i verkligheten när kronprinsessan Viktoria äntligen fick sin Daniel. Det hela kändes som någon omvänd version utav Askungen, och sagan fick sin höjdpunkt när de väl gifte sig.
Och sen ska de leva lyckliga i alla sina dar.

Men om några barn fick vi aldrig veta i barnsagorna. Vi vet bara att de blev lyckliga. Och barn kan ju ändå kännas som en del i denna lyckliga framtid. Det var bara att se på prins Daniel på presskonferensen i morse. Lycklig är han. Och det unnar jag honom verkligen. Han som fick sin drömprinsessa.

Så här i vuxen ålder så skulle man önska få veta det också. Att prinsen och prinsessan fick sina barn, att de får barnbarn, att de kommer sitta på verandan när de är gamla, berättar för sina barnbarn hur det gick till när de träffades. Att de kommer sitta på den där verandan och hålla varann i hand och fortfarande älska varann lika mycket som när de träffades.

För det är de väl unnade. De som slogs för sin kärlek och faktiskt, trots allt, trots att det är en saga, fick varann i slutändan. Så där som vi vill att berättelser ska sluta ibland.

onsdag 22 februari 2012

Århundradets mest betydelsefulla svenska böcker

Efter att jag publicerade en lista över 100 böcker som man ska ha läst innan man dör, så blev jag uppmärksammad på att den listan känns smått vinklad utifrån ett amerikanskt perspektiv. Det var i stort sett endast engelskspråkiga böcker på listan och väldigt många böcker som ingår i kanon saknas. Och jag kan inte låta bli att undra var August Strindberg finns på den listan, han var, och är än i dag, väldigt stor även långt utanför Sveriges gränser.
Vips så kände jag ett stort intresse av att få tag på en bredare lista, vilket tyvärr inte gjorde sig i en handvändning. Och det finns ju inte heller någon svensk kanon, vilket det krigas om ända upp i riksdagen. Personligen så hoppas jag innerligt att en sådan kommer skapas inom kort, det vore väldigt intressant plus ett bra tillfälle att lyfta många böcker som försvinner i skuggan av de nyutkomna böckerna.
Men i väntan på detta så fann jag på Project Runebergs hemsida en lista över århundradets mest betydelsefulla svenska böcker, framtagna av SVT:s Röda Rummet. Och på denna lista har jag inte hunnit upp i så många som 37, som jag gjorde på den andra. Endast 33 stycken (de understrukna nedan). Och jag misstänker att jag får tacka Astrid Lindgren för att siffran i alla fall blev så stor.

I övrigt så blir man inte speciellt förvånad över listan. Den ser väl ut lite som man har tänkt sig. Även om i alla fall jag inte kan låta bli att förvånas över att vi verkar ha haft få betydelsefulla författare under 1900-talet. Samma namn dyker upp många gånger. Om och om igen. Och så där i slutändan: en av August Strindbergs böcker kom i alla fall med. Nackdelen med att ha verkat över sekelskiftet.

1. Vilhelm Moberg - Utvandrarsviten
2. Harry Martinson - Aniara
3. Frans G Bengtsson - Röde Orm
4. Astrid Lindgren - Pippi Långstrump
5. Per Anders Fogelström - Stad-sviten
6. Selma Lagerlöf - Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige
7. Selma Lagerlöf - Kejsaren av Portugallien
8. Hjalmar Söderberg - Den allvarsamma leken
9. Selma Lagerlöf - Jerusalem
10. Eyvind Johnson - Hans nådes tid
11. Vilhelm Moberg - Din stund på jorden
12. Göran Tunström - Juloratoriet
13. Astrid Lindgren - Bröderna Lejonhjärta
14. Eyvind Johnson - Strändernas svall
15. Harry Martinson - Nässlorna blomma
16. Hjalmar Söderberg - Doktor Glas
17. Anders Jacobsson, Sören Olsson - Berts dagbok
18. Harry Martinson - Vägen till Klockrike
19. Astrid Lindgren - Emil i Lönneberga
20. Vilhelm Moberg - Rid i Natt
21. Kerstin Ekman - Händelser vid vatten (Okej, denna bok började endast på, orkade inte läsa klart...)
22. Moa Martinson - Mor gifter sig
23. Birger Sjöberg - Kvartetten som sprängdes
24. Birgitta Onsell - Efter tusen år av tystnad
25. Vibeke Olsson - Molnfri bombnatt
26. Axel Munthe - Boken om San Michele
27. Marianne Fredriksson - Den som vandrar om natten
28. Pär Lagerkvist - Dvärgen
29. Anna-Maria Roos - Sörgården
30. Ulf Lundell - Jack
31. Bo Giertz- Stengrunden
32. Sara Lidman - Jernbane-eposet
33. Jan Fridegård - Lars Hård
34. Pär Lagerkvist - Barabbas
35. Selma Lagerlöf - Löwensköldska ringen
36. Stig Claesson - Vem älskar Yngve Frej?
37. Astrid Lindgren - Samuel August i Svedstorp och Hanna i Hult
38. Jerzy Einhorn - Utvald att leva
39. Gunnar Ekelöf - Samlade dikter
40. Lars Ahlin - Natt i marknadstältet
41. Pär Lagerkvist - Gäst hos verkligheten
42. Lars Ahlin - Din livsfrukt
43. Kerstin Ekman - Hunden
44. Eyvind Johnson - Krilontrilogin
45. Karin Boye - Kallocain
46. Sven Delblanc - Samuels bok
47. Marianne Fredriksson - Simon och ekarna
48. Jan Fridegård - Trägudars land
49. Sven Edvin Salje - Lovängsserien
50. Eyvind Johnson - Romanen om Olof
51. Sara Lidman - Lifsens rot
52. Astrid Lindgren - Mio min Mio
53. Nils Ferlin - Får jag lämna några blommor
54. Torgny Lindgren - Hummelhonung
55. Kerstin EKman - Rövarna i Skuleskogen
56. Henning Mankell - Comédia infantil
57. Vilhelm Moberg - Soldat med brutet gevär
58. Majgull Axelsson - Aprilhäxan
59. Sten Selander - Det levande landskapet i Sverige
60. Carin Burman - Den tionde Sånggudinnan
61. Stig Dagerman - tysk höst
62. Sven Delblanc - Livets ax
63. Rolf Edberg - Spillran av ett moln
64. Ivar Lo-Johansson - Bara en mor
65. Marianne Fredriksson - Enligt Maria Magdalena
66. Ivar Lo-Johansson - Pubertet
67. Jan Guillou - Ondskan
68. Hjalmar Gullberg - Dikter
69. Selma Lagerlöf - Herr Arnes penningar
70. Sara Lidman - Hjortronlandet
71. Elin Wägner - Väckarklocka
72. Astrid Lindgren - Ronja Rövardotter
73. Torgny Lindgren - Ormens väg på hälleberget
74. Ivar Lo-Johansson - godnatt jord
75. Marianne Fredriksson - Paradisets barn
76. Ulf Lundell - Saknaden
77. Birgitta Trotzig - Dykungens dotter
78. Fritiof Nilsson Piraten - Bokhandlaren som slutade bada
79. Agneta Pleijel - Vindspejare
80. Evert Taube - Ultra Marin
81. Herbert Tingsten - Mitt liv
82. Tomas Tranströmer - Dikter 
83. Vilhelm Moberg - Raskens
84. Jonas Waern - Katanga
85. August Strindberg - Ett drömspel
85. Astrid Lindgren - Barnen i Bullerbyn
87. Dan Andersson - Svarta ballader
88. P O Enquist - Musikanternas uttåg
89. Maja Ekelöf - Rapport från en skurhink
90. Peter Englund - Brev från nollpunkten
91. Maria Gripe - Agnes Cecilia - en sällsam historia
92. Willy Kyrklund - Solange
93. Peter Nilson - Rymdväktaren
94. Gunnar Arnborg - Mulens maker
95. Gustaf Hellström - Snörmakare Lekholm får en idé
96. Tove Jansson - Det osynliga barnet
97. Eino Hanski - De långa åren
98. Moa Martinson - Kvinnor och äppelträd
99. Fritiof Nilsson Piraten - Back i örtagård
100. Verner von Heidenstam - Nya dikter

tisdag 21 februari 2012

Nej tack, jag klarar mig

Efter att ha tagit mig igenom hela Unni Drougges Jag, jag, jag, något som i sig kräver minst en tapperhetsmedalj, så lovade jag mig själv att aldrig någonsin utsätta mig själv för hennes böcker. För i ärlighetens namn så var läsandet av den boken endast ett stort misstag, ett spenderande av tid som jag aldrig får tillbaka, tid då jag mådde dåligt av den patetiska berättelsen och det stora misslyckandet av att försöka göra någon kvinnlig version av UIf Lundells klassiska Jack (som i stället är en bok som jag rekommenderar alla att läsa). Och i ärlighetens namn: jag förstod aldrig poängen med Unni Drougges roman.

Men av någon anledning, misstag kanske?, så har jag gett mig på ytterligare en bok av Drougge: Lutherska badet. Och visst, det är långt mellan Lutherska badet och Jag, jag, jag, det måste jag ändå tillstå. Och man märker helt klart av att även Drougge blivit äldre och fått den kunskap som kommer med åren. Men för mig, som inte läst någonting annat utav Drougge och med största sannolikhet inte kommer göra det igen, så blir det ett hopp från en galen ungdom med droger, sex i barnvagnar i trappuppgångar, patetiska försök till frigjordhet och fester, fester fester, till övre borgarklassens besök på Lutherska badet på morgnarna innan det är dags att gå till jobbet.

Det är en ytterst förutsägbar roman. Hustrun börjar bada på morgnarna, hon får nya livsinsikter i mötet med de äldre kvinnorna. Hon blir gravid och hennes omogna make måste helt plötsligt bli vuxen. Frågetecken om otrohet kommer upp, samtidigt som Drougge försöker slå ett slag för den homosexuella kärleken och livsstilen. Ett väldigt misslyckat slag, då det ända hon lyckas fastslå är att det endast är de homosexuella som är beroende av etiketter på det som inte är hetronormt. Vilket kanske förvisso var hennes målsättning, lite oklart vad hon egentligen vill med den sidoberättelsen.

Lite som man undrar med hela romanen. En äkta make och ett barn, det är allt som behövs för ett fullgott liv. Men man måste ha både ock. Punkt slut. Oavsett om maken tar ansvar, kan hantera sitt eget liv eller inte. För målet med livet är endast ett lyckligt äktenskap och ett barn. I alla fall enligt Drougge. Inget nytt under solen, inga intressanta grepp, inga spännande svängningar. Nej, ingenting. Slätstruket. Men inte lika patetiskt, mest platt.

måndag 20 februari 2012

Att leva och dö tillsammans med Marcus Birro

Egentligen är frågan om det inte redan har skrivits allt för många böcker om folk som reser tillbaka till sin barndomsstad trots att de egentligen inte vill, där ångest över det som varit och är förbi blandas med nostalgi. Där gamla vänner och gamla minnen kommer upp till ytan tillsammans med de gamla drömmarna som det aldrig blev någonting utav.

Även Marcus Birro ger sig på detta ämne då han låter sin numera 40-årige hjälte resa tillbaka till Göteborg i Att leva och dö som Joe Strummer. En begravning tvingar honom att åka tillbaka. Det är en begravning av en före detta bandmedlem i det garageband de spelat i, en begravning som slutar med att de drar ihop hela det gamla bandet för att spela. Sorgen kring den svunna tiden gör sig hela tiden bemärkt, liksom Birro själv hela tiden gör sig påmind i huvudkaraktären. Att hålla isär huvudkaraktären från Birro blir inte heller enklare av att romanen är skriven i jag-form, och fiktion och verklighet flyter ihop.

Men han kommer ur nostalgin med värdighet. Med vetskap om att flydd tid är flydd tid. Att allt inte är sig likt bara för att man själv har varit borta. Men hans kärlek till hemstaden Göteborg består. Och även om man som jag inte är någon Göteborg-människa så kan man förstå den nostalgiska kärleken. Den där nostalgiska kärleken som många med mig har till sin hemstad. Och alla dessa tvetydiga känslor som kommer över en om man reser dit igen. Känslor som är svåra att avgöra om de är av godo eller ondo. Ibland kanske det förgångna ska få vara förpassat dit och kanske inte väckas.

torsdag 16 februari 2012

En man utan öde

Vid det här laget har det skrivits hyllmeter efter hyllmeter om Förintelsen under andra världskriget. Den ena boken påminner för mycket om det andra, och även om det egentlig mening inte kan bli för mycket av denna historiebeskrivning, så är många av dessa romaner svåra att ta till sig.

Men med Imre Kertész är detta inget problem. Mannen utan öde handlar om en ung pojke som hamnar i koncentrationsläger. Avskedet av fadern är redan taget, han har redan blivit förd till arbetsläger den dag då bussen som György sitter på blir stoppad av nazisterna. Han blir omedelbart transporterad till ett koncentrationsläger, där han omedelbart ljuger om sin ålder, han gör sig själv äldre, för att inte omedelbart föras till gaskamrarna.

Successivt blir György sämre och sämre, men han hålls vid liv och tillbringar många dagar på sjukavdelningen där han också befinner sig den dag då de allierade intar Auschwitz och befriar dess fångar.

Samtidigt som man inte kan låta bli att tycka att György har tur, för han överlever ju faktiskt koncentrationslägret och vi vet ju hur det gick för alldeles för många under denna mörka epok i den moderna historien, så lider man med honom. Man lider med honom, man lider med alla runtomkring honom.

Men det är inte detta lidande man minns från boken. Det är när fångarna blivit befriade och ska ta sig hem igen. På sin resa får de höra många glåpord, och någon frågar György om det är sant det som sägs, att nazisterna gasade ihjäl folk i koncentrationslägrena.
György svarar "ja".
Mannen frågar om György har sett folk bli ihjälgasade.
György svarar "nej".
Varvid mannen ifrågasätter hur György då kan veta att det verkligen har hänt.

Väl hemma i Bukarest vill folk att han ska glömma, omvärlden vill glömma detta hemska. Men György kan inte, han vill inte glömma. Glömma är det värsta vi kan göra.

Poängteras bör att romanen inte är självbiografisk, men att berättelsen och denna del av vår historia ligger Kartész varmt om hjärtat tvivlar man inte över när man läser den. Hans berättande suger in en i berättelsen och man tvivlar aldrig över att det är en verklig händelse han beskriver. Det känns inte som fiktion, det är för mycket passion i författarens penna. En passion att återigen berätta någonting som alltid tåls att berättas en gång till. Framför allt när det görs på detta sätt. För då glömmer vi aldrig.


Djävulen och fröken Prym

Det finns många grymma berättelser om Vlad Tepes, även känd som Vlad Pålspetsaren och tillika mannen som gav upphov till Bram Stokers klassiska Dracula. Även om verklighetens Vlad Tepes inte var vampyr som drack blod från människor, så var han minst lika grym. För att visa på hur bra hans ledarskap var och hur ärliga hans undersåtar var, så lät han ställa ut en gyllene bägare mitt på torget. Ingen vågade stjäla bägaren som fördes tillbaka till Vlad Tepes helt oförstörd.

I Paulo Coelhos Djävulen och fröken Prym kommer Djävulen på besök till en by fylld av girighet, feghet och fruktan. Djävulen gör samma sak som Vlad Tepes, en skatt blir placerad i byn. I och för sig inte på torget, utan i skogen strax utanför byn. Djävulen berättar frö fröken Prym att skatten finns där. Att byborna kommer att få behålla skatten. Under en förutsättning: att de dödar någon av invånarna i den lilla byn.

Djävulens ansats är ett försök att få reda på om människan är god eller ond. Det blir en själarnas kamp, där alla sätts på prov. Den unga fröken Prym är på jakt efter lyckan, men vari finns lyckan? Finns den i skatten? Under loppet av sju dagar förändras hennes liv. Byborna måste välja den goda eller den onda vägen.

Romanen är en allegori inte bara på Vlad Tepes maktutövande men även på Bibelns Job och hans kval. Berättelsen blir genom Coelhos ord mer lättillgänglig, lättare att förstå och lättare att sätta sig in i. Människans kamp mot det onda, även det onda som finns inom människan själv, blir en berättelse om en servitris förhoppningar om att komma ifrån byn, få se någonting mer.

Det är en vacker bok, en vacker beskrivning av den inre kampen. Att vilja göra gott, men ändå sätta sig själv först. Att finna sin egen lycka. Kan man finna den, uppnå den utan att göra det på någon annans bekostnad? Och lyckan, vad består den utav? Är den en lycka om det är på någon annans bekostnad?

tisdag 14 februari 2012

Alla hjärtans dags-boktips

Oavsett om man anser att alla hjärtans dag endast är kommersiellt jippo eller om man hellre går runt med ett leende på läpparna och skickar en liten extra tanke till sina nära och kära, så mår vi alla bra av lite lycka och kärlek, oavsett om det är i verkligheten eller i fiktionens värld.

Så här kommer min ytterst personliga 10-i-topp-lista på romantiska böcker ihopsatt så här i stundens hetta. Böcker som värmer ens själ och hjärta lite extra, alla med Det Lyckliga Slutet - paret som får varann:

1. Stolthet och fördom av Jane Austen
Bokval och placering på listan behöver förklaras med endast två ord: mr Darcy (eller Colin Firth, om så önskas.)

Förväxlingar, galna kvinnor och Wildes oförglömliga aforismer allt ihoppackat till en underbar komedi.

3. Jane Eyre av Charlotte Brontë
Mr Rochester må verka vara allt annat än kärvänlig och sympatisk, men han växer med tiden!

4. En Midsommarnattsdröm av William Shakespeare
Är det nån som inte får nån i denna romantiska komedi?

5. Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset
Ofantlig, omständig och ingenting för givet.

6. Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström 
Hennings och Lottens kamp för varandra i arbetarklassens Stockholm under slutet av 1800-talet

7. Pamela eller dygdens belöning av Samuel Richardsson
Okej, den känns ju till viss del ganska urflippad och galen, men ändå, den växer alltmer man läser.

8. Bridget Jones dagbok av Helene Fielding
Nummer 1 bland chick lit?

9. Arvet av Tamara McKinley
Nästan omöjliga kärlekshistorier i Australien är McKinleys gebit.

10. The Twilight Saga av Stephanie Mayer
Vampyrdelen åsido - snacka om underbar kärlek - kärlek ända in i evigheten!

En liten kommentar i slutändan är att jag tydligen verkar hålla mig till hetrosexuell kärlek, och kan för mitt liv inte komma på några bra romantiska böcker med HBTQ-kärlek. Tips mottages gärna här.

Mysiga bokminnen

Som yngre var jag dödligt förälskad i Maria Gripe och då först och främst i Agnes Cecilia - en sällsam historia, Tordyveln flyger i skymningen och Skuggan över stenbänken-serien. Det finns någonting magiskt över dessa böcker, denna inneboende mystik som Maria Gripe var så oerhört duktig på att förmedla. Någonting som gjorde en trollbunden redan efter en sida, och som gjorde att man inte kunde lägga ifrån sig boken förrän man kommit till dess slut. Någonting vackert, någonting mystiskt som hela tiden fanns där i skuggorna, som aldrig gjorde en riktigt rädd utan endast nyfiken.

Även om böckerna skrevs för ungdomar, så gick dessa böcker hem även hos min mor. Så här i vuxen ålder har jag fortfarande inte vågat mig på att läsa om böckerna, alldeles för rädd för att någonting utav det vackra, någonting av mystiken helt ska försvinna nu i vuxen ålder. Men de får fortfarande stå kvar i bokhyllan, separerade från de övriga, utsållade och för sig själva. Lite så som de böckerna stod ut redan i sin utformning och sin berättelse.

Delar över böckerna kommer över mig med jämna mellanrum, som i dag då jag satt på pendeltåget på väg från ett möte. Skuggan över stenbänkens Berta var alltid så nyfiken på böcker, hon ville alltid veta vad andra människor läste för böcker, hon ville se framsidan på boken som någon främling satt och läste på tåget eller någon annanstans. Om jag alltid haft samma nyfikenhet eller om jag ärvt den av Berta, det kan jag inte svara på, men liksom Berta så kan jag inte låta bli att smygtitta på de böcker som mina medresenärer sitter djupt försjunkna i på pendeltåget eller på tunnelbanan. Varför, vet jag inte, att döma en människa utifrån den bok de läser just för tillfället är ingen god ide, den säger inte någonting om människan i fråga. Och inte heller kände jag för att berätta för kvinnan mittemot som läste Lars Keplers Eldvittnet vem som är mördaren.

Men samtidigt, så nyfiken. Vill veta. Lite som Berta på nåt vis.

Så där inom parantes måste jag även ge utlopp för en viss besvikelse när jag sökte efter länkarna ovan på Bokus. tydligen ges inte Tordyveln flyger i skymningen och Skuggan över stenbänken-serien längre ut i bokformat, utan endast som e-bok eller mp3-bok. Detta gör mig extra glad över att jag sparat mina bokexemplar av dessa underbara böcker, skrivna av en av våra bästa ungdomsboksförfattare. Må Maria Gripe vila i frid och minnena av hennes böcker leva länge än.

måndag 13 februari 2012

Läsandets baksidor

Återigen, fullständigt inbegripen i en trollbindande och så där lagom spännande bok, så har tiden runnit ifrån mig.
Liggandes i sängen, läsandes fram tills chocken träffar en - man upptäcker vad klockan har hunnit bli.
Men det krävs fortfarande väldigt mycket viljestyrka för att lägga ifrån sig boken. Man vill ju ändå så gärna få veta hur det går, samtidigt som det finns en charm i att ha detta framför sig.
Tröttheten har ännu inte tagit överhanden, nyfikenheten och njutningen av att läsa bara en sida till finns kvar. Bara lite till. Kanske hela kapitlet. Men i alla fall en sida till.
Sen ska jag släcka. Sen ska jag sova. Ska ju jobba i morgon. Det är ju måndag då.

Det här kommer bli en lång vecka.

söndag 12 februari 2012

Oväntat bokinköp

Under helgens besök i bokaffären för att få tag på ytterligare nödvändig skönlitteratur till min uppsats, ramlade jag och sambon över den numera klassiska erbjudandeskylten: "Köp 4 pocketböcker betala för 3". Och eftersom de två böcker jag behövde endast finns i kartonnage, så... ja, självklart så blev det två böcker till. Så förutom att sambon gjorde ett av sina sällsynta, men numera vanligare och vanligare, bokinköp så gav jag mig på jakt efter den där fjärde "gratis" boken. Där jag gick enbart på utseendet. För inte går väl detta omslag av för hackor?
Mordet i Eiffeltornet av Claude Izner, ja det vete gudarna, bara titeln gjorde att man drogs till denna deckare. Den ser så där lagom mysig ut, den bara utstrålar nostalgi och samma underbara läsupplevelse som man kan få av Sherlock Holmes eller Agatha Christie.

Men ett tag till kommer denna bok få stå i bokhyllan och utstråla smakfullhet och nostalgi. Återkommer mer om boken den dag jag ger mig på den, med förhoppning om lika mycket kvalitet i berättelsen som i omslaget.

lördag 11 februari 2012

Bokklubben Gondol

För ett par veckor sedan fick jag ett samtal från Bonniers nystartade bokklubb Gondol. I vanlig ordning så är jag ytterst skeptisk mot telefonförsäljare och jag är alltid övertygad om att det finns en hake, att det aldrig någonsin kan vara så bra som det låter.

Och jag är fortfarande lite skeptisk. De lovade mig en bok och en DVD-film helt gratis, inte ens porto skulle jag behöva betala, och för att göra det hela ännu mer lustigt så finns det inga köpkrav heller. I slutändan så behöver detta inte kosta mig en enda krona om jag inte vill. Vilket jag även fick försäljaren att själv säga på den inspelning av avtalet som de alltid gör. Det enda jag åtog mig var att vara medlem i ett halvår och ta emot medlemstidningen. Men jag behöver inte köpa nåt.

Så igår när jag kom hem från jobbet så väntade ett paket med en DVD-film och Leif GW Perssons Gustavs grabb och precis som försäljaren utlovat: inte ens porto behövde jag betala.

Så nu återstår det bara att se: kommer detta verkligen att vara så bra som telefonförsäljaren lovade?

fredag 10 februari 2012

H.P. Lovecraftfestival

Okej, det är bara att erkänna, jag och Lovecraft har ett väldigt komplicerat förhållande. Inte tu tal om den saken.

Jag vill verkligen tycka om Lovecraft, jag kämpar verkligen med det, men han motverkar mig konstant. Jag vill så gärna älska honom, jag avgudar honom för det han har lyckats åstadkomma, jag är avundsjuk på det han har lyckats med.

För hans noveller har kommit så mycket längre än som tvådimensionella ord på ett platt papper. Kulter har skapats kring hans noveller, spel och världar som byggts upp utifrån hans texter. Och detta helt utan hans eget ingripande eller under hans makt. Hans noveller har trollbundit så många jorden runt så fantasin har skenat vidare utifrån hans ord, skapat så mycket mer, gjort så mycket mer med hans noveller. Och då helt klart först och främst novellen "The Call of Cthulhu" från 1928. Cthulhu, denna mänskliga kropp med fjäll, vingar och ett huvud som påminner om en bläckfisk, som förvisso finns med i flera av Lovecrafts noveller, men just "Tha Call of Cthulhu" är ändå den mest framträdande. En hel Cthulhu-mytologi har skapats kring detta fiktiva monster.

Så det går ju inte att göra annat än att älska Lovecraft för detta. Men ändå så lyckas jag inte riktigt. Troligtvis ett faktum som beror på att jag försökt läsa Lovecrafts noveller på engelska. Jag tragglar och jag tragglar, jag läser om och jag läser om, men det är som att hela hans engelska språk endast sätter krokben för mig.

Nu har novellerna kommit ut i nyöversättning på svenska. Återigen en stor bedrift av bokförlaget Vertigo, som jag ytterligare en gång vill skicka ett stort tack till. Jag ska helt klart göra ett försök till. Jag vill ju så gärna.

Och på detta är det även snart dags för en Lovecraft-festival i Stockholm. Ett besök där kanske underlättar och det finns mycket kul i kalendariumet.
För jag kan ju ändå förstå mystiken kring det hela. Jag förstår bara inte det jag läser ordentligt.

torsdag 9 februari 2012

Årets bokrea

Så har jag då äntligen tittat in på bokus för att se vad de har att erbjuda vid årets bokrea. Tyvärr ås har bokreorna gått mig ordentligt förbi de senaste åren, mest beroende på att man inte får bokreakatalogen neddimpandes i brevlådan längre.

Och i ärlighetens namn, när jag bläddrar sida för sida genom bokus bokrea-avdelning, så kan jag bara konstatera att jag saknar papperskatalogen något oerhört. Det går ju inte att få någon som helst överblick på det här viset.

Nej, jag vill sitta tillbakalutad i en fåtölj eller i soffan, med en stor kopp varmt kaffe eller te, och med penna i handen bläddra mig genom katalogen, fundera på vad jag vill ha och göra små anteckningar, ringa in böcker och göra hundöron.

Inte klicka på "nästa sida" och helt ha glömt bort vad jag hittade på sidan innan.

Och sen ned till affären och brottas med andra människor, läsa på baksidan av böcker man aldrig trodde man skulle titta på, hitta böcker man aldrig hört talas om och alltid få med något impulsköp.

Så nej, det lutar inte mot att bli modern under bokrean i år heller och beställa böckerna via nätet. Det förtar hela charmen.

Sen blir det nog tyvärr ingen bokrea alls för mig i år, tror jag. Jag har fullt upp med min D-uppsats där jag har både en hel del facklitteratur men ännu mer skönlitteratur framför mig under året. Men något impulsköp ska jag nog försöka hinna med i alla fall. Mest så där principiellt.

Evolutionen och jag kommer inte överens

Evolutionen och medvetandet har delat vårdnad om Fredrik Lindström. Evolutionen tar hand om honom på helgen och medvetandet i veckan, då man vill få ut någonting av sin tid på jorden. För det är ju då man vill få valuta för det mirakel att man har fötts här och nu.

Evolutionen och Fredrik Lindström vill inte samma saker. Evolutionen tycker Lindström har gjort mitt när han har fortplantat sig.
Men om man tycker om sig själv då?
Om man tycker om sin egen kropp trots alla dess skavanker?
Om man inte vill lägga sig ned och dö när man fått barn?
Om man vill utvecklas, förverkliga sig själv?
Den moderna människan vill väl mer än evolutionen?

Evolutionen får alltid sista ordet.

Evolutionen och jag kommer inte överens är en samling med funderingar och bekännelser kring livet och evolutionen.
Varför just jag? Varför blev just jag till?
Svaret: Jag blev till för att grubbla över varför jag blev till. För det finns ingen tanke bakom evolutionen, tanken finns i oss, oss som söker efter tanken bakom.

Det är inte bara det att Lindström och evolutionen inte kommer överens, de har långtråkigt ihop, de har ingenting att prata om. Men alkohol kan allt som ingen annan kan. Desto mer Lindström dricker, desto bättre förstår han evolutionen. Han släpper på hämningar, går tillbaka i revolutionen och kommer överens. De mänskliga basbehoven är samma då. Varje öl tar en tillbaka en si så där 10 000 år av utvecklingen. Viljorna blir förenliga, man talar utan sociala filter.

Han funderar kring varför människan är det enda djuret som bestämmer i världen. Varför bestämmer till exempel inte näbbmusen? Människan som är det enda djuret som har en defekt i sitt ljud - språket. Han skriver om årstider som inte känner till varann, som bara avlöser varann, om den freudianska felhörningen som ett av de senaste stegen inom evolutionen, om ljuset som är det enda som inte åldras i universum och om människans förkärlek för att bada och att säga "Jag älskar dig" till varann.

För vad betyder det egentligen när en människa säger "jag älskar dig" till en annan?

Jag vill inte veta vem jag skulle vara om jag inte hade dig?
Du tänker väl inte lämna mig idag?
Jag önskar vi inte vore fast i det här... Men man vet ju vad man har men inte vad man får, så det kanske är bäst att vara rädd om det som vi har, det som vi kämpat för?
"Jag behöver nån, jag behöver just dig. Du duger, du är bra, fast det finns säkert många andra därute som är minst lika bra?

Man blir så glad av att läsa hans bekännelser, man har ett leende på läpparna, man njuter lite extra av livet. Man vill att alla ska ta del av hans funderingar, av hans osämja med evolutionen. Och man kan inte annat än hålla med honom om att man hellre vill bo i en fransk film än i en högt belägen fyra med takterass. För denna lägenhet kan inte lova ett lyckligt slut, men den har nya stammar.

onsdag 8 februari 2012

Bra och lockande titlar

Nej, jag vet, man ska inte köpa böcker utifrån titlarna, precis som man inte ska köpa vin utifrån etikettens utseende. Men ibland kan man inte låta bli. Är man på jakt efter efter facklitteratur inom manlighetsforskningen inför sin D-uppsats och springer på en bok som heter Män och manligheter från vikingar till Kalle Anka så kan man knappast låta bli att låna även den boken.


Om den är bra, det återstår att se. Om den hjälper mig att analysera Eric Northmans sexualitet, det är jag skeptisk till. Men jag ser fram emot lite trevlig läsning i alla fall.

tisdag 7 februari 2012

Konsten att skriva en tragedi

Genom sitt verk Poetik, på svenska Om diktkonsten, satte Aristoteles upp de regler som gäller för ett tragedi, den genre som han ansåg vara den viktigaste och den högsta av de olika genrerna inom dramatiken och diktvärlden. Även om Poetik skrev runt 300 år före Kristus, så har Aristoteles regler haft betydelse ända in i vår tid, vilket får en osökt att tänka på talesättet "Redan de gamla grekerna..."

Tragedin var som sagt den högsta av de olika teknikerna. Viktiga faktorer var att fiktionen skulle efterbilda goda människors handlande. Dramat ska byggas upp i fem akter. Historien och intrigen byggs upp tills det når en kulmen (peripeti) för att sedan gå mot sin upplösning, som avslutas med katharsis - reningen. För även goda människor begår brott eller osedligheter, men så länge de uppnår en rening, en själens rening, så kan de sona sina brott.
Viktigt här var att publiken skulle kunna känna igen sig i karaktärerna, anagnorisis (igenkänning), de skulle kunna sätta sig in i dramats hjälte eller hjältinna, så att även deras själar skulle bli renade.

Andra viktiga faktorer var att dramat skulle utspela sig på en och samma plats och att tidsrymden skulle vara relativt kort, endast ett eller ett par dygn skulle passeras innan katharsis hade uppnåtts

Detta sätt att bygga upp ett drama på återses i till exempel Strindbergs naturalistiska dramer Fadren och Fröken Julie, skrivna över 2000 år efter Aristoteles satte upp reglerna. Även Oscar Wilde kan ses följa dessa regler i En idealisk äkta man, en komedi i fyra akter. Den femte akten saknas, liksom även katharsis gör, vilket ger en extra dimension till en underbar komedi.

Självklart så går det att finna spår av Aristoteles regler i ännu nyare dramatik, men det var inte riktigt dit jag ville komma.  Utan egentligen sätta punkt med hänvisning till historiens spår i dagens litteratur. Aristoteles satte upp litteraturens primära regler, och det är därifrån vi jobbar.Själv finner jag det väldigt fascinerande hur 2000 år gamla teorier håller än idag, och liksom Aristoteles teorier så går det att finna så mycket annat inom till exempel fantasyn som går att hitta hos de gamla grekerna. Att tro att fantasyn föddes med J.R.R. Tolkien är lite som att tro att boken uppfanns med boktryckarkonsten.
Sen kan man ju fråga sig om man vinner någonting i att grotta ned sig i gamla teorier. Själv finner jag det väldigt roligt och intressant, samtidigt som jag även kan få en känsla av "men herregud, kom på nåt nytt och eget". Men det är nog svårt idag, så mycket är redan gjort, så på ett sätt så går litteraturen lite på rundgång. Vilket absolut inte ska ses som någonting negativt, nyanserna och dimensionerna är alltid nya!

Ett försvarstal till tre böcker

Jag har alltid varit en sådan människa som endast läst en och endast en bok åt gången. Man börjar från början och tar sig igenom boken till dess slut, innan det är dags att bege sig mot bokhyllan och plocka ut nästa läsupplevelse. Detta oberoende av hur bra eller dålig en specifik bok är. Jag läser klart den.

Förvisso så har det blivit klara undantag när jag pluggade litteraturvetenskap på heltid, då blev det att läsa böcker parallellt, det är så många sidor som ska plöjas på ofattbart kort tid i bland, och i ärlighetens namn, Jean-Paul Sartres självbiografi Orden är verkligen inte rolig...
Och visst, det har även gjorts undantag över åren, som när jag fick nackspärr och hjärnskakning och inte kunde hålla uppe en inbunden bok, där jag låg mer eller mindre sängbunden i en vecka. Eller när man ska ut och resa, och man bara har några sidor kvar i en bok, eller endast vill ha med sig pocketböcker.

Men sen jag flyttade upp till Stockholm för snart ett år sedan, så har detta med att läsa två böcker parallellt blivit nästan av en regel. En bok hemma och en bok i väskan. Och detta mer eller mindre oberoende av huruvida det är en pocketbok eller en inbunden bok som ligger på nattduksbordet. En pocketbok bor i väskan.

Och utöver detta, en bok i mp3-spelaren, för lyssning både på resande fot och vid vissa arbetsuppgifter på jobbet.

så helt plötsligt, tre böcker samtidigt. Känns skumt, men samtidigt ganska okej.

måndag 6 februari 2012

Lista för bokkonsumenter

Detta med listor verkar vara väldigt populärt för tillfället, och jag ger mig nu på ytterligare en, som jag återfunnit på många bloggar vid det här laget. Så, inte ska väl jag vara sämre ;)

Senast lästa bok: Definitely Dead av Charlaine Harris. Del 6 i Sookie Stackhouse Novels, även känd som HBO:s TV-serie True Blood. Underbar bokserie, underbar TV-serie. Men oj, så de skiljer sig åt.

Senast köpta bok: Inväntar ett bokpaket från bokus.com för tillfället, med enbart böcker till min D-uppsats: De fem första delarna av Vampire Diaries och nionde delen av Sookie Stackhouse Novels: From Dead to Worse (Av någon anledning har jag del 9, men inte del 8...)

Senast lånade bok: Det har lånats en hel del böcker på sistone i och med de litteraturkurser jag läste i höstas. Så vid sidan av lite varierande kurslitteratur lånades även Mördare utan ansikte av Henning Mankell. En bok som jag helst hade sluppit läsa om, men, men...

Senast fådda bok: Utav sambons syster fick jag en bokrecensionsbok eller vad man nu ska kalla det för. En bok att skriva in recensioner etc om böcker man läst. Utöver detta var det länge sen jag fick en bok, tror den senaste var Erotisk massage som jag fick i julklapp av sambon förra julen.

Favoritbokhandel: Det handlas väldigt mycket på Bokus för tillfället, deras utbud är alltid tillfredställande. Dock är jag mer förtjust i faktiska boklådor, jag vill gå runt bland böckerna, läsa och bläddra. Så närmast ligger nog SF-bokhandeln i Gamla Stan. Nischad, jovisst, men de har koll på vad de har och utmärkt service.

Favoritbibiliotek: Vet egentligen inte om jag har ett sådant, men Stockholms stadsbibliotek är ju ändå väldigt häftigt. Sen hyser jag även en stor förkärlek för Linköpings stadsbibliotek. Det tidigare brann ned runt millenniumskiftet, men det nybyggda som snabbt kom på plats är ett bevis för kulturens bestående och invånarnas kärlek till biblioteket.

Antal lånekort: Tja, nu när jag bor i Stockholm så har det visat sig finnas ett behov av flera lånekort. Så jag har 3 lånekort endast för Storstockholm, och i något skrymsle återfinns säkert även lånekortet för Linköpings stadsbibiliotek.

Använder som bokmärke: Det som finns tillhands, för tillfället en tågbiljett för Stockholm-Växjö.

Favoritfärg på bok: Svart är snyggt och stilrent.

Favoritmat/snack vid läsning: Ingen. Brukar inte äta samtidigt.

Favoritdryck vid läsning: Kaffe eller te. Helst kaffe. Som alltid.

Favoritställe att läsa på: Soffan därhemma. Favoritsysselsättning vid resande med SL: läsning.

På den sidan hålls jag i den bok jag läser just nu: I skrivandets stund sitter jag och lyssnar till Peter Englund. Så, spår 27. Boken hemma däremot står på sidan 84 tror jag.

Den här boken köper jag till en förälder: Mamma fick för inte så länge sen Mark Levengoods Sucka mitt hjärta men brist dock ej.


Den här boken köper jag till min bästa vän: Med största sannolikhet en vampyrroman eller cyberpunk. Dock är risken stor att hon redan har den...

Den här boken köper jag till en partner: Sambon fick Svenska kulter och Jonas Gardels Om Gud i julklapp.

Favoritgenre: Vampyrer, klassisk romantik á la Jane Austen och svensk arbetarklasslitteratur.

Favoritformat: Storpocket/kartonnage är väldigt trevligt vid läsning, men inget slår den inbundna boken i bokhyllan.

Författarfavorit: August Strindberg, Per Anders Fogelström och Jane Austen överlever allt. För tillfället ligger även Charlaine Harris, Martina Haag och Stieg Larsson högt i kurs.

Den tjockaste bok jag har läst: Skulle tro De välvilliga av Jonatan Littell. Det kändes i alla fall som så när jag kämpade mig igenom den.

Den tunnaste bok jag har läst: Den var svårare. Dagbok av Sven Delblanc ligger nog nära tillhands där.

Favoritljud när du läser: Har inga favoritljud, allt fungerar.

Favorittidning: Läser sällan papperstidningar längre, men på nätet är det DN som gäller.

Prenumererar på: Ny Teknik genom facket.

Favoritbokblogg: Just nu är det nog Bokboxen.

Mitt bästa bokminne: Måste ha varit den första bokrean då jag hade en ordentlig inkomst och faktiskt kunde köpa det jag ville utan att bekymra mig om totalsumman.

Senaste bokfyndet: Det var länge sen jag sprang runt i antikvariat, tyvärr. Men ett av mina största fynd är en utgåva från 1876 av Anna Maria Lenngrens samlade dikter som hennes make gav ut postumt. Tror jag betalade 20 kronor eller nåt för den. Hade lite dåligt samvete för att antikvariatsägaren inte hade någon aning om vad det var för bok, med tanke på prissättningen.

Senaste impulsköpta bok: Senaste besöket på SF-bokhandeln. Skulle köpa ett spel i födelsedagspresent till en kompis, kom även ut med Munchkin boardgame, en Sookie Stackhouse novels och Vampire Academy.


En bra bok att ge bort: Mark Levengood: Sucka mitt hjärta men brist dock ej.


Bokgenre jag undviker: Chick-flik.

Så gör jag med böcker jag inte vill ha längre: Va? Kan man sluta vilja ha dem? De gör sig så underbart i bokhyllan!

Så här håller jag koll på vad jag läst: Mitt minne. Har aldrig haft några större problem på den fronten. Kan vara värre att minnas vad böcker jag inte uppskattade så mycket egentligen handlade om...

Så här sorterar jag min bokhylla: Pocket för sig, inbundna för sig. I bokstavsordning efter författarens efternamn. Vampyrromanerna har dock fått en helt egen hylla numera, och börjar läcka över på nästa.

Nästa bok jag ska läsa: Är i upptakten av skrivandet av min D-uppsats, så det är lite oklart om det blir ytterligare en bok relaterad till uppsatsen, i så fall Vampire Diaries, eller om jag ska ta en kort paus från detta medan det blir facklitteraturläsande. I så fall får jag se vad jag finner i bokhyllan.

Förflutenhetens landskap

Det finns någonting charmigt, någonting nästan romantiskt, över Peter Englunds sätt att berätta om det förflutna. Ståendes på platsen för fältslaget vid Poltava, den plats där Karl XII gick en stor förlust till mötes, berättar han om Förflutenhetens landskapinte bara om slaget utan även om så mycket annat runtomkring. Om hur slaget, som är det största i svensk historia, var en seger för ryssarna men en förlust för ukrainarna. historiska essäer om landskapets betydelse då och nu.

Han blir en 280 år försenad krigskorrespondent, berättar om det kända slaget och samtidigt sväva ut i historier kring första världskriget. Han drar paralleller, berättar anekdoter och ger sig in på korta snedsprång, för att återkomma till platsen för fältslaget, som idag är en åker. En plats som de boende än idag finner förlupna kulor och andra rester från fältslaget.

Det är inte bara Karl XII som hamnar under luppen i denna essä, även om en stor förkärlek för denna krigsherre gör sig påmind. Men han talar om sexualiteten under 1600-talet, symboliken i tavlan av en ung flicka som äter ostron och om kyrkans inställning under denna sexuellt frisläppta tid. En tid då kvinnans sexualitet ansågs vara större än mannens, och kvinnans njutning var en självklarhet.

Visst, det är ingen lättläst läsning, ingenting man tar tag i när man känner för att krypa ihop under filten en kall vinterkväll. Men perfekt den dag man känner för lite extra allmänbildning, och har energi över för att ta itu med det ytterst informationsrika språk som utmärker Peter Englund. Det är inte en berättelse om slaget i sig, en sådan som man kan återfinna i vilken historiebok som helst, nej, Englund hänför sig mer åt detaljer, mer åt effekter och anekdoter.
Man slukar inte boken, man läser den långsamt, man läser om, för att förstå vändningarna. Men intressant läsning är den, framför allt med tanke på att han ger ryssarna och framför allt ukrainarna en möjlighet att komma till tas och berättar delar av historien ur deras perspektiv.

Hemligt förälskad i Martina Haag

Jag kan inte riktigt rå för det, men på senare tid har jag blivit väldigt fäst vid Martina Haag. Exakt hur detta egentligen gick till vet jag inte, men numera hyser jag en viss kärlek inför denna underbara kvinna.

Någonting som egentligen är väldigt förvånande. Jag har alltid haft lite svår för hennes man, Erik Haag. Inte att jag tycker illa om honom, absolut inte, men vi har verkligen inte samma typ av humor, och jag byter snabbt kanal (Med undantag av På Spåret, dock).

Men av en eller annan anledning bestämde jag mig för att läsa Martina-koden för något år sedan. Och sen var det verkligen bara kört. Jag fastnade omedelbart för henne, och en förälskelse för denna otroliga och underbara kvinna började snabbt gro. Bara hennes sätt att uttrycka sig genom alla dessa krönikor kan få vem som helst att falla. Men utöver det berättelserna som kommer från en vanlig, svensk flerbarnsmor boende i en storstad. Alla dessa problem som automatiskt uppstår, som kanske i och för sig inte är några nyheter för många, men som är berättade med sådan kärlek och omtanke att man inte kan låta bli att dras med.

Så snabbt följde jag även upp med krönikesamlingen Fånge i Hundpalatset, krönikor skrivna med samma galna humor och kärlek. För hennes krönikor är så underbara, de överträffar hennes romaner med hästlängder, även om jag även fallit för dessa. Sen att som jag lyssna på böckerna ger en extra dimension, då hon läser dem själv, men vissa inlägg av Erik Haag.

Berättelser om hur alla obokade dagar för Martina snabbt fylls upp med jaktdagar för Erik - någon måste ta hand om barnen, hur man försöker inrätta en spa-kväll hemma för att få lugn och ro och stressa ned medan både barn och make bankar på dörren, varför man absolut inte ska tanka makens dieseldrivna bil och hur det känns att träna när den blivande prins Daniel kommer in i träningslokalen.

Och framför allt, hur många barn finns det egentligen hemma hos Martina? Och hur många hundar har de? Och, vem bestämmer egentligen?


Vampyrer intar Hogwarths

Alla unga vampyrer och deras blivande väktare är mer eller mindre inlåsta på St Vladimir's Academy, deras internatskola. Där undervisas de i alla tänkbara ämnen som kan vara relevanta för deras framtid, allt från matematik och hård fysisk träning till slavisk historia. De är unga, de är i sina senare tonår, och de står snart redo för att ta an de krafter som verkar utanför skolans skyddande murar. Men just nu handlar det om skvaller, om att vara nästan vuxen, om intriger, status och maktspel.

Känns det lite smått igen?


Tyvärr, den enda känsla jag får när jag läst första delen av Vampire Academy (Törst på svenska) av Richelle Meade, är just den: vampyrer har intagit Hogwarths.

Och om det nu är bra eller dåligt, det återstår att se.

Meade lyckas fånga det komplexa i att vara i tonåren, att slåss med sina sexuella känslor, att passa in och att tillhöra de populära. Förutom att vara inblandad i detta maktspel måste väktaren Rose även slåss för sin gode vän vampyren Lissas överlevnad. I vått och torrt ställer de båda vännerna upp för varandra, de gör nästan vad som helst för varann, de kan gå in i döden för varann. Så som goda vänner gör.

Mer spännande tycker jag det är att Meade har tagit fasta på vissa gamla vampyrteorier inom folkloren - att det finns två typer av vampyrer: de som föds till sådana och de som blir det efter döden. Här är alla vampyrer, moroi, födda till att vara vampyrer, och de lever ett vanligt, dödligt liv. Men de kan välja att bli en ondare version, en odödlig stroigoi, genom att döda en "vanlig" vampyr.

Men i övrigt finner man inte mycket från den gamla folkloren. Ingen blodstörst, inga djuriska drifter eller framfarter. Vampire Academy blir som någon snällare blandning av Harry Potter och Vampire Diaries, med mycket fokus på tonårsförälskelser och intriger i denna första bok. Men det ska bli väldigt spännande att se hur denna romansvit på sex böcker kommer att utvecklas.

söndag 5 februari 2012

Lite avundsjuka

Nu i helgen såg jag om Twilight-filmen Eclipse, vilket inte enbart gjordes för mitt eget stora nöjes skull, som det var för att uppdatera mig på historien inför författandet av min D-uppsats som bland annat kommer att behandla Edward Cullen och hans sexualitet som vampyr.

Nu var det ett bra tag sedan jag såg den. I ärlighetens namn så har jag nog inte sett den sen den gick på bio förra sommaren. Och livet kring denna bok- och filmserie har ju varit väldigt högljutt sedan dess, framför allt med tanke på den senaste filmen i serien i Breaking Dawn part 1. Framför allt så har mycket kritik riktats mot detta med en ung tjej som överger sitt liv för sin ungdoms kärlek, tjejen som väljer att leva med sin ungdoms kärlek redan i unga år och väljer att behålla det barn som kan ta livet av henne redan i livmodern.

Men när jag såg filmen så drabbades jag återigen av känslan av att jag anser detta liv endast vara överreklamerat, och frågan är om det inte grundar sig i någonting helt annat, som till exempel att Stephanie Meyer lyfte upp vampyrberättelsen till en helt annan nivå, som inte accepterats av många vampyrälskare. Vilket jag personligen mest anser tyda på inskränkthet, men, men...

Men visst och okej, berättelsen är orealistisk, och jag tycker inte man ska lägga alldeles för mycket vikt vid Bellas livsval, för trots allt... hon väljer ett liv med helt andra möjligheter än vad hon skulle ha utan Edward. Och samtidigt så tycker jag hennes livsval är lätta att förstå, för herregud, vilken otrolig kärlekshistoria. Man blir ju lätt väldigt avundsjuk, och önskar att denna osannolika kärlek som uppstår mellan olika karaktärer vore en del av verkligheten. Den odödliga kärlek som förekommer mellan inte bara Edward och Bella, utan mellan Ashley och Jasper, mellan Victoria och James, den kärlekshistoria som får henne att planera sanslösa hämndaktioner, kärleken Jacob hyser till Bella, den kärlek shape-shifterna hyser till varandra. Den är ju så underbar, det är den kärleken man själv vill uppleva.

För att inte tala om Edwards frieri till Bella:

"Jag lovar att älska dig varje ögonblick i evighet"

Det slår ju mr Dacys frieri till Elizabeth Bennet med hästlängder.

fredag 3 februari 2012

100 böcker man ska läsa innan man dör?


Som litteraturvetare så går man ständigt runt i den där känslan av att man har läst så sanslöst mycket, så man i alla fall borde ha klarat av det mesta inom kanon. Men desto mer man läser, desto mer verkar det dyka upp. Så när jag kom över en lista på 100 böcker man bör ha läst, ja, då kunde jag inte låta bli att testa mig själv. Understrykna allt jag har hunnit med, i övrigt... sånt jag ska hinna med.
Okej, endast 37 lästa, lite pinsamt. Och vet inte riktigt om det räknas om man sett filmerna... Eller att flera av böckerna står olästa därhemma...

The Hobbit - J.R.R. Tolkien
The Road Less Traveled - Dr. Scott M. Peck
Catcher in the Rye - J.D. Salinger
In Cold Blood - Truman Capote
To Kill a Mockingbird - Harper Lee
War and Peace - Leo Tolstoy
The Great Gatsby - F. Scott Fitzgerald
The Three Musketeers - Alexandre Dumas
Les Miserables - Victor Hugo
World War X - Max Brooks
Education of a Wandering Man - Louis L'Amour
Watership Down - Richard Adams
The Iliad - Homer
The Little Prince - Antoine De Saint-Exupery
The Color Purple - Alice Walker
Atlas Shrugged - Ayn Rand
Paradise Lost - John Milton
Ulysses - James Joyce
Dracula - Bram Stoker
Pride and Predjudice - Jane Austen
A Tale of Two Cities - Charles Dickens
Brave New World - Aldous Huxley
1984 - George Orwell
Of Mice and Men - John Steinbeck
Gone With the Wind - Margaret Mitchell
Shogun - James Clavell
For Whom the Bell Tolls - Ernest Hemingway
The Stand - Stephen King
Lady Chatterley's Lover - D.H. Lawrence
Heart of Darkness - Joseph Conrad
The Picture of Dorian Gray - Oscar Wilde
War of the Worlds - H.G. Wells
A Clockwork Orange - Anthony Burgess
The Prince - Niccolo Machiavelli
The Art of War - Sun Tzu
The Scarlett Letter - Nathaniel Hawthorne
Treasure Island - Robert Louis Stevenson
Something Wicked This Way Comes - Ray Bradbury
Starship Troopers - Robert A. Heinlein
Deliverance - James Dickey
Lord of the Flies - William Golding
The Dark Knight Returns - Frank Miller
Season of Mists - Neil Gaiman
The Princess Bride - William Goldman
Eaters of the Dead - Michael Crichton
The Pillars of the Earth - Ken Follett
Night - Eli Wiesel
Exodus - Leon Uris
Contact - Carl Sagan
You Can't Go Home Again - Thomas Wolfe
On The Road - Jack Kerouac
Blubber - Judy Blume
Foundation - Isaac Asimov
The Stranger - Albert Camus
The Trial - Franz Kafka
Rabbit, Run - John Updike
Crime and Punishment - Fyodor Dostoevsky
The Lion, The Witch and The Wardrobe - C.S. Lewis
The Long Goodbye - Raymond Chandler
Absalom, Absalom! - Willieam Faulkner
Grendel - John Gardner
Hour of the Dragon - Robert E. Howard
The Executioner's Song - Norman Mailer
Cop Hater - Ed McBain
Moby Dick - Herman Melville
A Connecticut Yankee in King Arthur's Court - Mark Twain
McTeague - Frank Norris
A Game of Thrones - George R.R. Martin
Fight Club - Chuck Palahniuk
Titus Groan - Mervyn Peake
Slaughterhouse-Five - Kurt Vonnegut
Twenty Thousand Leagues Under the Sea - Jules Verne
The Divine Comedy - Dante
Don Quixote - Miguel De Cervantes
Robinson Crusoe - Daniel Defoe
Wuthering Heights - Emily Brontë
The Wind in the Willows - Kenneth Grahame
Charlotte's Web - E.B. White
One hundred Years of Solitude - Gabriel Garcia Marquez
The Magus - John Fowles
Foucault's Pendulum - Umberto Eco
Middlemarch - George Eliot
Frankenstein - Mary Shelley
The Complete Sherlock Holmes - Sir Arthur Conan Doyle
The Complete Shakespeare - William Shakespeare (Okej, nästan hela...)
Rosemary's Baby - Ira Levin
I Am Legend - Richard Matheson
The Complete Plays of Aristophanes - Aristophanes (Okej, några i alla fall...)
The Science of God - Gerald L. Schroeder
The Maltese Falcon - Dashiell Hammett
No Exit - Jean-Paul Sartre
Alexander of Macedon - Harold Lamb
Battle Royale - Koushun Takami
We Have Always Lived in the Castle - Shirley Jackson
Band of Brothers - Stephen Ambrose
Ancient Inventions - Peter James and Nick Thorpe
The Telltale Heart and Other Writings - Edgar Allan Poe
The Call of the Wild - Jack London
The Wonderful Wizard of Oz - Frank Baum
The Canterbury Tales - Geoffrey Chaucer

torsdag 2 februari 2012

Pojken som kallades Det

Björn Afzelius skrev en gång: "Som barn tar man kärleken för givet/Allt annat är emot ens natur". Och det är väl ändå så det borde vara? Alla barn borde ha rättigheten att vara älskade av sina föräldrar.

Men från och till drabbas man av den hemska insikten att världen inte är i närheten av så vacker som vi vill få den till. Att verkligheten kan vara så hemsk, så vedervärdig och så grym. Att alla föräldrar inte älskar sina barn, att alla föräldrar inte tar hand om sina barn.

På något sätt så försöker man ihärdigt intala sig att de barn som drabbats av världens hemskheter och sina föräldrars grymhet är ytterst få, att de är undantag och att det egentligen inte hör till vår civilisation. Det hör hemma någon annanstans, i böckernas och fantasins värld. Att sådana som Fritzl bara återföds typ en gång per var miljonte år.

Men med böcker som David Pelzers självbiografi Pojken som kallades Det och dess uppföljare, blir man som läsare påtagligt påmind om världens hemskheter, och man upphör aldrig att förvånas av föräldrars inneboende ilska och grymhet som de medvetet låter gå ut över sina egna barn.

Genom historia efter historia från en barndom som man inte med sin vildaste fantasi kan förstå, rinner tårarna nedför kinderna. Genom berättelserna om en mor som ständigt finner nya sätt att plåga och osynliggöra sin egen som, gråter jag. Med den stora förvissningen om att allt måste bli bra, för det måste det ju, det är ju en självbiografi och Pelzer har ju själv lyckats skriva boken, så läser man vidare. Man måste få veta att det ska bli bra. Snart. Så fort sidorna tar slut. Då är det över, då är det förbi. Då har den lilla pojken det bra. För han tillhör ju böckernas värld. Så man lägger inte ifrån sig boken, det går inte, då måste man ju själv hantera det man läst.

Men ständigt vet man att det är en verklig berättelse. Och det är endast med insikten om att det är en självbiografi som man orkar läsa vidare, sida efter sida, grymhet efter grymhet. För det måste ju bevisligen bli bra.

Även om man frågar sig gång på gång hur detta stackars lilla barn någonsin kommer kunna anpassas till verkligheten och någonsin få känna och hysa kärlek och tillit till en annan människa.

För om man inte är älskad av den mor man bor hos, kan man då någonsin känna sig älskad och älska ett eget barn någon gång i framtiden?

Det är skönt att Pelzer inte avslutade historien då sidorna i Pojken som kallades Det tar slut. Att han skrev uppföljare. För man vill ju veta, man hoppas ju, att denna pojke är lycklig idag. Att han kanske själv idag har barn som kan ta kärleken för given.

onsdag 1 februari 2012

När verkligheten överträffar dikten

Böckernas värld brukar stå för det där allt kan hända. Där ingenting är otroligt. Men det finns verkliga berättelser som överträffar dikten. Det judiska paret som flyr undan nazisterna och hotet om utrotning, som gömmer sig, som föder barn, som skiljs åt, men på något otroligt sätt ändå får varandra i slutändan, när kriget är till ända.

Det korta man kan läsa om dem i DN:s båda artiklar (unikt dokument från Förintelsens Polen och Fem dagar) räcker för att ögonen ska tåras.

Och det är en berättelse jag gärna skulle vilja få ta del av i dess helhet. Få tomutrymmena mellan de fem dagarna och tillika historien före och efter återberättad i sin helhet. Så gott det går att få ihop dess helhet.

För det är en historia som är väl värd att berätta. En historia som överträffar den berömda dikten. Och framför allt är det en historia som berör och kan få oss att inte glömma.

Pennan VAR det farligaste vapnet?

Jag kan inte rå för att jag precis som Jan Björklund hoppade högt när jag fick höra att alla skolor i Sollentuna ska byta ut papper mot penna mot läsplattor, redan från första årskurs.

Det känns bara så sanslöst idiotiskt.

Däremot så har jag svårt att sätta fingret på varför det stör mig så sanslöst. Kanske så håller jag på att bi gammalmodig på förhand. Och visst, som jag nyligen skrev, så tycker jag att det har sina fördelar med e-böcker, men att pappersboken alltid kommer vara min favorit. Och detsamma gäller papper och penna kontra datorn. Papper och penna är så mycket säkrare, de kan inte råka ut för hårddiskkrasch eller slut på batteri. Och datorn, i ärlighetens namn, oavsett hur mycket tekniken utvecklas, så kan vi inte ha med oss den överallt.

Jag håller även med Jan Björklund, oavsett hur ont det gör för en icke-folkpartist, även på punkten att bara för att det är gammal teknik så kan man inte sopa det under mattan.

Det finns så mycket tradition hos pennan. Yttrande- och åsiktsfriheten som vapen. Okej, den används nu inom teknikens värld, det säger jag inte emot. Men ändå. Pennan och pappret behövs. Världen kan inte stanna av bara för att strömmen går. Pennan är viktigare än vi tror, och den icke-digitala tekniken måste fortfarande högaktas.

Dagens I-landsproblem eller Jag försöker tycka synd om mig själv

På sistone så har jag blivit väldigt förtjust i kartonage-böckerna (eller de häftade, eller de stora pocketena, kärt barn har många namn och boklådorna verkar inte helt överens om namngivningen av dessa). De är billigare än de inbundna böckerna, de väger mindre men har fortfarande samma storlek. Dock verkar de förbehållna de engelska böckerna, och är man som jag och älskar vampyrromaner, ja, då är de ungefär de enda alternativet.

Men jag har nu upptäckt en stor nackdel med dessa böcker. De är mycket svårare att hålla uppfällda än inbundna eller vanliga pocketböcker. Eller i alla fall så kräver de mer kraft. För efter en ordentlig sträckläsning av sista delen av en ytterst spännande och bra bok (Dead as a Doornail av Charlaine Harris, för den s0m är nyfiken) så har jag fått väldigt ont i mitt lillfinger.

Snacka om I-landsproblem.

Det är väl detta man får för att man håller upp boken med en och samma hand hela tiden, och att man använder just lillfingret för att hålla boken uppslagen.

Lillfingret har dock börjat repa sig lite. Som tur är. Vill ju ge mig på nästa bok i Sookie Stackhouse Novels snart. Vilket även är lite av ett måste för min D-uppsats.

Alternativt så behöver jag komma på något annat sätt att angripa detta problem med att hålla boken uppe...

E-bokens uppsving

Att försäljningen och nedladdningen av e-böcker har ökat markant det senaste året är nog ingenting som förvånar någon. Dock blir jag så där lagom förvånad över att folk kan bli så upprörda över detta faktum. Det verkar som att folk tror att boken är på utdöende bara för att fler ägnar sin tid åt e-böcker än tidigare.

Och visst, det slår ju även mot bokförlagen, det säger jag ingenting emot. Och själv så tillhör jag inte heller de som läser e-böcker, jag vill hålla i en pappersbok. Punkt slut. Inte ens på resan vill jag ha med mig en läsplatta, hur behändigt och praktiskt folk kan tänkas påstå att det är. Det blir ju endast ytterligare en värdefull och stöldbegärlig pryl att hålla ordning på. Nej, tacka vet jag pocketboken. Den kan man ju till och med dumpa eller ge bort om man nu inte orkar släpa tillbaka den på hemresan.

Men även bokförlag och kanske även framför allt biblioteken måste komma ikapp verkligheten. Idag finns böcker i två parallella medier: Gothenburgs klassiska tryckta bok och den digitala. Och borde inte även biblioteken vara glada för att kulturen är så lättåtkomlig för alla numera? För det är väl ändå en av de stora poängerna med biblioteken? Att alla ska kunna få ta del av kulturen utan att bli pank på kuppen?

Inte tror jag att e-böckerna kommer slå ut pappersböckerna. Inte en chans. Vi är fortfarande för många som vill ha de överfyllda bokhyllorna hemma. Däremot så kommer det nog ställas högre krav på bokförlagen från konsumenternas sida. Kvalitetsböckerna som man vill skylta med, de kommer fortsätta att säljas, men de övriga... De kan vi lika gärna ladda ned eller låna på biblioteken. Det senare gör i alla fall jag redan.