Nu måste jag nog ändå börja med att påpeka att jag och deckare inte är så där överdrivet goda vänner. Om vi inte talar om gamla klassiker som Sherlock Holmes eller Agatha Christie, förstås. Eller visst, några mer moderna deckare slukar jag ju också, för vem gillar inte Sjöwall&Wahlöös Roman om ett brott-svit eller Stieg Larssons Millennium-triologi?
Men utöver det så läses det inte så överdrivet mycket deckare hemma hos mig, i alla fall inte ur perspektivet "nu ska jag läsa någonting som jag verkligen kommer gilla och uppskatta". Snarare helt tvärtom. Jag tycker alldeles för många deckare, och då framför allt de svenska, går väldigt mycket på tomgång. Som Camilla Läckberg eller Liza Marklund för att bara nämna några. Det känns som att de skriver samma roman gång på gång, fast med vissa mindre skillnader: olika personer mördas och olika personer är mördare. Men i övrigt, det finns ju knappt nyansskillnader i deras romaner. Och samtidigt så är de några av de bäst säljande svenska författarna för tillfället, så någonting måste de ju ha, som jag helt har missat. Bortsett från att det är väldigt lättläst och lättsmält, vill säga.
En ny stjärna har kommit på vår författarhimmel, i form av Lars Kepler. Det författarparet har fått väldigt mycket beröm, så jag kände att det var dags att göra ett försök. Men efter att ha läst deras tre deckare så står jag fortfarande lika frågande: går den svenska deckargenren endast på tomgång? För ingenting var nytt under solen, allt var samma, gamla vanliga. Inte ens spännande.
Och visst, Sjöwall&Wahlöö var våra stora svenska deckarförfattare, de var banbrytande med sin samhällskritik som var invävd i kriminalromanerna. Även utomlands uppmärksammades de för detta. Och i deras spår kom Henning Mankell. Det var väldigt mycket samma spår, även om de medförde en viss förnyelse, vilket krävs med tanke på samhällsutvecklingen. Och även Leif G W Persson följde på här, där han kryddade rikligt med sina kunskaper inom kriminaliteten. Sen känns det som att vi fick vänta till Stieg Larsson innan någonting nytt hände.
Och nu står det stilla igen. Läckberg, Marklund, Kepler och många med dem kommer oupphörligen ut med nya deckare. Men man vet ju redan innan man öppnar boken vad den kommer handla om. De är så inrutade i sina egna spår så det blir tråkigt att läsa dem. Inga nyanser, inga nya infall. Och framför allt inga överraskande moment eller vändningar.
Själv tar jag mig mest igenom deras böcker, lägger ifrån mig dem och kommer knappt ihåg vem som blev mördad tio minuter senare. Tyvärr.
Jag väntar idogt på nästa banbrytande inom denna genre. För trots allt är det en perfekt genre för inslag av samhällskritik, intressanta samhälls- och samtidsskildringar. En genre som kan ge både oss och våra efterkommande insikter i vårt samhällsklimat. Men inte lär de få det när de endast kommer sammankoppla Ystad och Fjällbacka med Midsommer: samhällen som snart är helt avbefolkade på grund av alla mord.
Varför inte provläsa Håkan Östlundh eller Mari Jungstedt, de skriver deckare med Gotland som grund. Lena
SvaraRadera