Att leva och dö tillsammans med Marcus Birro

Egentligen är frågan om det inte redan har skrivits allt för många böcker om folk som reser tillbaka till sin barndomsstad trots att de egentligen inte vill, där ångest över det som varit och är förbi blandas med nostalgi. Där gamla vänner och gamla minnen kommer upp till ytan tillsammans med de gamla drömmarna som det aldrig blev någonting utav.

Även Marcus Birro ger sig på detta ämne då han låter sin numera 40-årige hjälte resa tillbaka till Göteborg i Att leva och dö som Joe Strummer. En begravning tvingar honom att åka tillbaka. Det är en begravning av en före detta bandmedlem i det garageband de spelat i, en begravning som slutar med att de drar ihop hela det gamla bandet för att spela. Sorgen kring den svunna tiden gör sig hela tiden bemärkt, liksom Birro själv hela tiden gör sig påmind i huvudkaraktären. Att hålla isär huvudkaraktären från Birro blir inte heller enklare av att romanen är skriven i jag-form, och fiktion och verklighet flyter ihop.

Men han kommer ur nostalgin med värdighet. Med vetskap om att flydd tid är flydd tid. Att allt inte är sig likt bara för att man själv har varit borta. Men hans kärlek till hemstaden Göteborg består. Och även om man som jag inte är någon Göteborg-människa så kan man förstå den nostalgiska kärleken. Den där nostalgiska kärleken som många med mig har till sin hemstad. Och alla dessa tvetydiga känslor som kommer över en om man reser dit igen. Känslor som är svåra att avgöra om de är av godo eller ondo. Ibland kanske det förgångna ska få vara förpassat dit och kanske inte väckas.