En man utan öde

Vid det här laget har det skrivits hyllmeter efter hyllmeter om Förintelsen under andra världskriget. Den ena boken påminner för mycket om det andra, och även om det egentlig mening inte kan bli för mycket av denna historiebeskrivning, så är många av dessa romaner svåra att ta till sig.

Men med Imre Kertész är detta inget problem. Mannen utan öde handlar om en ung pojke som hamnar i koncentrationsläger. Avskedet av fadern är redan taget, han har redan blivit förd till arbetsläger den dag då bussen som György sitter på blir stoppad av nazisterna. Han blir omedelbart transporterad till ett koncentrationsläger, där han omedelbart ljuger om sin ålder, han gör sig själv äldre, för att inte omedelbart föras till gaskamrarna.

Successivt blir György sämre och sämre, men han hålls vid liv och tillbringar många dagar på sjukavdelningen där han också befinner sig den dag då de allierade intar Auschwitz och befriar dess fångar.

Samtidigt som man inte kan låta bli att tycka att György har tur, för han överlever ju faktiskt koncentrationslägret och vi vet ju hur det gick för alldeles för många under denna mörka epok i den moderna historien, så lider man med honom. Man lider med honom, man lider med alla runtomkring honom.

Men det är inte detta lidande man minns från boken. Det är när fångarna blivit befriade och ska ta sig hem igen. På sin resa får de höra många glåpord, och någon frågar György om det är sant det som sägs, att nazisterna gasade ihjäl folk i koncentrationslägrena.
György svarar "ja".
Mannen frågar om György har sett folk bli ihjälgasade.
György svarar "nej".
Varvid mannen ifrågasätter hur György då kan veta att det verkligen har hänt.

Väl hemma i Bukarest vill folk att han ska glömma, omvärlden vill glömma detta hemska. Men György kan inte, han vill inte glömma. Glömma är det värsta vi kan göra.

Poängteras bör att romanen inte är självbiografisk, men att berättelsen och denna del av vår historia ligger Kartész varmt om hjärtat tvivlar man inte över när man läser den. Hans berättande suger in en i berättelsen och man tvivlar aldrig över att det är en verklig händelse han beskriver. Det känns inte som fiktion, det är för mycket passion i författarens penna. En passion att återigen berätta någonting som alltid tåls att berättas en gång till. Framför allt när det görs på detta sätt. För då glömmer vi aldrig.