tisdag 19 juni 2012

Dags för semester

Så var det då äntligen dags för att få ge sig av på den här sommarens förhoppningsvis första semesterresa. Jag hoppas ju innerligt på att det blir en resa av även i augusti då jag har ytterligare två veckor semester. Men nu står väskorna nästan klarpackade och jag börjar känna mig redo. Dock är det ingen solsemester jag ska på, så det där med att ta med sig sysselsättning i form av böcker är det inget större behov utav. Med följer endast en pocketbok, Metro 2033 och en sodouko-tidning, det borde ju ändå räcka för 2x2 timmars flygresa.

Så liksom jag nu tar en veckas uppehåll här ifrån er och bloggen, så blir det även en veckas uppehåll från läsandet. Men, jag kommer tillbaka, laddad med nya krafter och nya idéer i nästa vecka!

Nu är det njutning som gäller!

måndag 18 juni 2012

Novelltävling

Efter ett besök på facebook idag så fick mina sommarplaner sig en liten törn. Eller kanske inte riktigt en törn, de fick sig helt klart en extra utmaning som jag inte hade tänkt sig: en novelltävling.

Temat för novelltävlingen är "Att leva ut sin dröm", och på något sätt så känns det ju lite ironiskt när man ändå känner att detta med att vinna en novelltävling känns lite som en dröm, lite som att kunna få leva på detta med litteratur.

Så, dags att ta itu med utmaningen, att skriva noveller är ingenting som jag personligen har någon som helst erfarenhet av, men man är ju aldrig för gammal för att lära ;)

söndag 17 juni 2012

Åter igång med träningen

Det har tyvärr stått lite småstilla med träningen de senaste två veckorna. Mitt första deltagande i Blodomloppet (5 km, mer än tillräckligt för mig!) åtföljt av ingrepp och nedsövning på sjukhus har medfört att jag helst av allt velat hålla mig stilla. Men äntligen har kroppen kommit ikapp, och det var i dag dags att åter besöka den lokala gymlokalen.

Självklart så lyssnar jag ju på en bok medan jag kämpar mig fram i 40 minuter på crosstrainern. Att lyssna på musiken som spelas eller följa det program som går på tv:n är alldeles för sällan en tillfredställande sysselsättning under träningen. Att lyssna på en bok gör helt klart träningen bra mycket roligare.

Dock så kräver det ju lite planering. Man vill ju inte bli ståendes på crosstrainern med en bok som tar slut och ingen att påbörja lyssnandet med. Och var gång det är dags för lån av ljudböcker så hamnar jag alltid i någon form av valångest. Jag brukar oftast låna de ljudböcker som tillhör den kategorin av böcker jag vill ha läst, men inte vill läsa. Men att försöka träna till Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt är ingen höjdare, tro mig. Eller förvisso, det var inte på träningen som jag fick totalkrupp på den boken, det var faktiskt på en tågresa, där jag kom fram till att det var bättre att inte göra nåt än lyssna till den...

Men frågan är ju vilken bok som är bäst att lyssna till när man tränar. Ska man hitta någon spännande deckare, eller är det bättre att finna någon bok som man redan på förhand vet att man kommer bli allmänt galen på, i förhoppning om att det kommer ge mer energi till träningen?

Jag har ännu inte funnit svaret på den frågan. Vilka böcker är egentligen bäst att träna till?

torsdag 14 juni 2012

Kritik mot opålästa vampyrkritiker 1

Egentligen är det faktiskt ett väldigt intressant fenomen. Få böcker har fått en sån ordentlig opposition emot sig som Twilight Saga. Bibeln och Koranen är några få exempel jag kan komma på, för oppositionen mot Da Vinci-koden dog ju ändå ut väldigt fort.
Men kring Twilight Saga verkar den bara fortsätta och fortsätta, och det som är roligast (och även mest frustrerande, om man ska vara ärlig) är ju att det är icke-pålästa människor som skriker högst. Och debattera med dem... nej, jag har roligare saker att ägna mig åt.
Men i ärlighetens namn, bara för att man har sett några filmatiseringar av Bram Stokers klassiska Dracula och Anne Rice En vampyrs bekännelse, så känner i alla fall inte jag att man har tillräckligt mycket på fötterna för att kritisera Edwar Cullen för att han kan vistas ute i solsken och att han glittrar.

För även Dracula kan vistas i solsken, detta med att han skulle dö av solen är en ren falsoid som överlevt sig själv. Däremot så blir han försvagad utav solen och han är mycket starkare om natten, han är ju trots allt en skuggornas varelse. Precis som myternas vampyrer inte heller dog utav solen, många av myternas vampyrer rörde sig om dagen.

Sen att låta Dracula vara den som kritiserar glittrande vampyrer är ju också lite extra kul. För den som fortfarande tycker att det är fel att vampyrer glittrar eller kan vistas ute i solsken eller inte har huggtänder, rekommenderar jag varmt att läsa lite av de första vampyrromanerna, som Polidori, Le Fanu och Stoker. Blanda gärna med lite gamla myter, så där bara som en extra krydda. Ni kommer nog få er lite överraskningar!

Sen ska man ju inte glömma bort det viktigaste utav allt. Vampyren i litteraturen har inte speciellt mycket gemensamt med de vampyrer som förekom i myterna en gång i tiden, de vampyrer som folk faktiskt trodde på. Litteraturen har utvecklat sin form av vampyrer, och det är väldigt tråkigt att det finns folk som är så inskränkta att de ser greve Dracula som någon form av sanning för hur en vampyr ska vara. Om nu Dracula är sanningen, så borde även En vampyrs bekännelser dömas ut lika fort. Anne Rice bröt ju med hela den gamla vampyrlitteraturen, hon gjorde till och med en vampyr, Louis, mänsklig. Litteraturens utveckling går framåt, hela tiden. Den konstnärliga friheten medför utvecklingar. Den konstnärliga friheten ger inte utrymme för den formen av inskränkthet.

Och i ärlighetens namn, jag tror nog inte Bram Stoker skulle uppskatta att få veta att greve Dracula är satt som norm. Bram Stoker var ju inte ens först inom denna genre.

Men, men, slutligen, denna tyckte jag var helt underbar (kanske har lite med Alan Rickman att göra ;) ):





onsdag 13 juni 2012

Koncentrationssvårigheter

I måndags hade jag ett inplanerat sjukhusbesök som även inbegrep vissa ingrepp och sövning och hela den där svängen som man helst klarar sig utan. Men, men, vill man vara frisk får man lida pin, eller hur det nu heter.

I papprena jag fick hem inför besöket fanns det en varning för att det kan bli vissa väntetider. Vilket verkligen är sådana saker man vill läsa i förväg, att det blir väntetider så fort man kommer i kontakt med sjukvården är ju ingen nyhet, så frågan är ju hur lång väntetid det blir om de själva är medvetna om det och därmed även förvarnar om det?!

Men till min stora lycka så kom det goda beskedet redan i nästa mening: "så ta gärna med en bok". Som om de nu verkligen skulle behöva uppmana mig till någonting sådant! Så glad i hågen kom tre böcker med, varav en tunn bok på engelska som jag gärna vill hinna läsa innan lånetiden tar slut: The Legend of Sleepy Hollow av Washington Irving. Okej för att jag har sett filmen med Johnny Depp, men det ska ju gudarna veta attden bakomliggande sägnen långt ifrån alltid överensstämmer med filmatiseringen.
Utöver detta kom Vampyrernas historia av Katarina Harrison Lindbergh och Samlade svenska kulter av Anders Fager.

Slutsummeringen av sjukhusbesöket: Nja, väntetiden blev inte speciellt lång. Ungefär en timme från att jag intog min säng tills jag sövdes ned. Och under den tiden blev inte mycket läst. The Legend of Sleepy Hollow var bara att lägga ned, så mycket koncentration på texten kunde jag inte uppnå. Så slutligen så blev väl totalt en tio-femton sidor lästa i de båda sistnämnda böckerna. Inte mycket till lästid där, för mig.
Dock blev gårdagen mer givande. Att ligga i en solstol hemma på balkongen och ta igen sig efter ingreppet, ja, sådant ger verkligen bättre underlag för läsande.

tisdag 5 juni 2012

Heja SF-bokhandeln!

Lite glad blir man ju ändå när ens absoluta favoritbokaffär, dock i fysiskt format, blir framröstad som årets internetbokhandel. Okej, nu har jag förvisso aldrig använt mig utav deras internetbokhandel, men ändå. SF-bokhandel som SF-bokhandel, oavsett om det är i fysiskt eller cyber-format.

Så, ett stort grattis, SF-bokhandeln, och må ni leva många år framöver!

Slutligen en liten tanke, detta med genrespecificerade boklådor, det kanske är dags för fler att satsa på sådant? Det vore helt klart önskvärt i alla fall.

En egoboost helt utan perspektiv

Okej, jag fick ett ryck, jag får stå för det. Ett ryck att läsa någonting som jag aldrig trodde att jag skulle läsa. Blondinbellas Egoboost, en bok som fått underrubriken Blondinbellas överlevnadsguide för unga tjejer. Exakt varför jag fick för mig att läsa den vet jag inte, jag är inte förtjust i Blondinbella utan utgår alldeles för ofta ifrån att unga tjejer skulle få ett mindre kravfyllt liv om hon inte börjat med sin blogg. Så det var lite med den inställningen som jag började läsa boken: att jag verkligen inte skulle uppskatta den och mest tycka att Blondinbella är mer irriterande än vad jag trodde. Med en sådan inställning så kan man väl inte bli annat än positivt överraskad, eller?

Men nej, tyvärr. Jag blev inte det minsta överraskad, vare sig positivt eller negativt. Att överhuvudtaget kalla det för en guide är ju överskattat, snarare ren kökspsykologi, svartvit kökspsykologi utan något som helst perspektiv på verkligheten.

Men visst, boken börjar ju bra, hon listar de typiska exemplena på de krav och föreställningar som tjejer har på sig,oavsett om vi är unga eller gamla. Som att ha den perfekta kroppen, att ha många vänner att ha framtidsplaner. Dock kan jag inte låta bli att haka upp mig på punkten:

"Ha en vrålsnygg pojkvän som gärna är lite äldre"

För det är precis där hel boken landar. Den vrålsnygga och perfekta pojkvännen, det är han som ska ge våra liv en poäng, en mening. Utan honom är vi ingenting värda, utan honom kan vi inte klara oss eller ha bra självförtroende. (Sen att jag personligen hakar upp mig väldigt mycket på delen "lite äldre". Jag längtar verkligen efter att Blondinbella ska växa till sig och inse att åldern inte har någonting med saken att göra. Vilket hon i och för sig borde veta redan nu, med tanke på att hon grundar många av kraven på tv-serier...)

En stor del av boken går åt till att komma över sina egna komplex, att vara nöjd med sig själv. Och som det mesta i boken så håller jag med henne i grunden, men absolut inte i metoden. Som när hon talar om sina komplex för sin acne, någonting hon inte blev av med förrän hennes pojkvän sa att hon var fin trots acnen, att han tycker om henne i alla fall.
Och det är ganska så exakt här som jag spårar ur helt. Varför haka upp sig på vad pojkvännen tycker? Måste man verkligen ha en pojkvän för att komma över sina komplex, för att vara lycklig, för att tycka om sig själv? Och när man fortsätter läsa, så inser man helt klart att hennes svar på den frågan är ett högt och rungande "JA!"
Så skönt att hon försöker få unga tjejer att slappna av i sig själva, att tycka om sig själva, genom att återigen lägga ett av de största kraven på tjejerna: att skaffa den perfekta pojkvännen. Även om hon själv skriver att det är svårt att finna Prince Charming, så ställer hon hela tiden det kravet på de unga tjejerna hon vänder sig till: ni måste finna Prince Charming. För med hjälp av honom kan ni komma över alla problem. Kan inte han ställa upp, så kan hans föräldrar göra det. Gång på gång. Om och om igen. Får man problem i Italien så ringer man självklart pojkvännens pappa. Bryter man med vänner man inte vill umgås med längre, så söker man tröst hos pojkvännen.
Och här är det dags att påminna Blondinbella själv om det råd hon ger i inledningen: "Gör skillnad på tv-serier och verklighet." För hon lever ju själv på något sätt i en tv-serie. Där två-förhållandet är det viktigaste, där den perfekta pojkvännen som alltid ställer upp finns.

Handlar det inte om pojkvänner så handlar det om att vara attraktiv. Förvisso två teman som går hand i hand. Hon talar om hur viktigt det är att uppfatta sig själv som snyggast av alla tjejer i ett rum: "Ingen konkurrens här inte". Och om det kommer in en snyggare tjej ska man inte nedslås av detta.
En av hennes egna, personliga största egoboostar är att se sig själv på tidningsomslag. Japp, det har vi förstått. Ett tidningsomslag som visar upp just denna yta som hon konstant genom boken försöker tala emot och samtidigt höja till skyarna: att vara snyggast, att känna sig snyggast. Men samtidigt inte ha några komplex. Hon har lyft ut sig själv från tv-serien och gjort tv-seriens kvinnoideal till en del av unga tjejers ideal idag.

Nej, om jag hade en dotter i tonåren skulle jag absolut inte vilja att hon läser denna bok. SCUM-manifestet känns på något sätt mer lämpligt för en ung tjej med för mycket komplex och dåligt självförtroende. Förvisso kan nog Blondinbella ges ett par poänger när hon kommer till bullimi och mobbning, det kan jag ge henne. Men samtidigt så har jag svårt att tycka synd om en tjej som blir dumpad vid 16 års ålder. Okej, det är självklart synd om folk som blir dumpade, men sånt är livet. Men det är inte det jag stör mig på, utan hennes självklarhet över att alla som är 16 haft ett 1.5 år långt förhållande.
Tvåsamheten är så viktig i den åldern. Att finna en pojkvän är något av det viktigaste, och alldeles för många får dåligt självförtroende för att de inte finner någon pojkvän. Till den som blir dumpad vid 16 års ålder känner jag mest ett behov av att få säga "Grattis, du har precis fått ett smakprov på det riktiga livet. Det som många inte fått prova på ännu. Att få vara älskad och veta hur det känns att somna i någon annans armar." Det är få förunnat vid den åldern.

Men som Blondinbella skriver om och om igen genom boken: "Ni förstår vad jag menar", "Ni känner igen situationen". Nej, det gör vi inte. Vi känner inte igen oss i den priviligerade värld som hon lever i. Vi har aldrig varit där. Invandrartjejerna i Rinkeby eller arbetarklassdöttrarna vet inte hur det känns att inte våga dansa på någon inneklubb eller hur det är att vid 18 års ålder jobba 10-12 timmar per dag. Alla är inte förunnade att ha ett jobb vid den åldern. Och nej, alla är vi inte svartsjuka. För hur mycket Blondinbella försöker intala sig själv att hon är precis som alla andra så ser inte verkligheten ut så som den gör i hennes bubbla.

Men en vacker dag kanske hon också vaknar till och ser verkligheten i andra färger än svart och vitt. En dag då hon upptäcker att man faktiskt kan skryta med att man legat hemma och tittat på repriser av någon dålig såpa en hel helg och ätit rester. För det är ett underbart sätt att spendera en hel helg. Och det är ungefär det jag tar med mig från den boken: att jag är så sanslöst glad över att jag inte är Blondinbella, eller någonsin har varit.