tisdag 17 december 2013

En fjärde milleniumbok?!

Tydligen så är det nu bestämt att det ska bli en fjärde bok om Lisbet Salander och Mikael Blomkvist. Och det är då inte den av Stieg Larsson påbörjade fjärde bok som ska slutföras, utan det är en helt ny bok som ska skrivas, denna gång av David Lagercrantz.

Stieg Larssons sambo Eva Gabrielsson sammanfattar situationen på ett utomordentligt bra sätt: "Osmakligt att försöka göra mer pengar". Just ordet "osmakligt" är alldeles för talande i denna situation.

Jag hoppas det visar sig att Eva Gabrielsson har rätt, att Nordstedt inte har rätt till att göra så här. Någonting måste väl ändå få vara heligt, även i denna soppa?

måndag 9 december 2013

Vad hände med Boris Pasternak?

Återigen så upphör jag tyvärr inte att förvånas över utbudet av böcker i Sverige av idag. Till kursen Rysk skönlitteratur på avancerad nivå som jag för tillfället läser vid Stockholms Universitet, återfinns Boris Pasternaks klassiska Doktor Zjivago på litteraturlistan. Att den romanen i sig finns med känns väldigt självklart. Trots allt så tilldelades ju Pasternak Nobelpriset i litteratur 1958, och just faktumet att han utifrån den rådande situationen och hans personliga ställning i dåvarande Sovjetunionen medförde att han var tvungen att tacka nej till priset, gör ju att hans författarskap blir än mer intressant. För att inte tala om just Doktor Zjivago som från början inte fick ges ut i Sovjetunionen, och gavs därför först ut på italienska.

Så döm av min stora förvåning när det visar sig att Doktor Zjivago inte längre ges ut på svenska. På bokus.com återfinns enbart tre titlar av Pasternak, där den mest kända titeln som sagt totalt lyser med sin frånvaro. Den trycks inte längre, och är därmed väldigt svår att få tag på.

Visst finns den på biblioteken, men i och med att en hel kurs ska läsa romanen samtidigt, så blir det fort ganska barskrapat på denna titel i Stockholm stad - tack gode gud så verkar det enbart vara jag som bor i Sollentuna på den här kursen. Så ett låneexemplar finns i trygg förvaring hos mig för tillfället.

Men irriterande är det fortfarande. På något sätt så tycker man ju att verken signerade Nobelpristagare i litteratur borde leva vidare, på något sätt. Inte bara dö den långsamma döden genom att översättningar inte längre ges ut.

Dock är det just specifikt på svenska som den inte längre ges ut. Är du duktig på språk så kan du köpa den på engelska, italienska, ryska...

Eller helt enkelt se TV-serien med Kiera Knightley. Vilket faktiskt låter som en mycket trevligare sysselsättning, för trots allt - efter ungefär 100 sidor - Boris Pasternak och hans Doktor Zjivago är inte vare sig rolig eller lättläst...

torsdag 5 december 2013

ABF om feminism, sci-fi och fantasy

ABF i Stockholm har precis avslutat en kortare föredragsserie som gått under titeln "Samtidsmonster och parallella världar." Sammanlagt så blev det tre föredrag, varav jag hade glädjen att kunna gå på de två sista: "Monstret som politisk varelse" och så igår kväll "Feminism, sci-fi och fantasy".

Inledningsvis måste jag få säga att jag tycker detta har varit ett underbart initiativ från ABF:s sida, väldigt intressanta frågeställningar och kul att man rör sig utanför litteraturens finrum, framför allt så här i de mansdominerade nobelprisdagarna.

Men gårdagens föredrag gav mig enbart en bittter eftersmak. En bitter eftersmak som framför allt kommer ifrån att ingen av de tre föredragarna hade någon som helst koll på feminism och vad det är för någonting. Efter mindre än fem minuter har de fastslagit att en roman enbart kan vara feministisk om den är skriven av en kvinnlig författare och har en kvinnlig huvudrollsinnehavare. På en gång rättar vi in oss i ledet efter Valerie Solanas och hennes SCUM-manifest, redo att skjuta ned första bästa homosexuell man (Alan Ball ligger nog verkligen i farozonen här).

Och min enda känsla är: Har vi inte kommit längre än så här? Har vi kvinnor nu sjunkit så lågt att vi drar alla män över en kam, komstaterar att alla män är djur, sivn och levande dildos, och allt de gör går emot feminismen och någon form av hopp om lika människovärde oavsett kön?

Tyvärr så visar det sig att det är precis så lågt vi har sjunkit, eller i alla fall de båda paneldeltagarna Karin Tidbeck och Nene Ormes. Exempel på exempel radas upp utifrån sci-fi och fantasy, där kvinnor förtrycks, utsätts för sexuella hot eller bara i största allmänhet blir sexualiserade och objektifierade. (Lesbiska kvinnor negligeras effektivt i denna del av debatten: det är obekvämt, en kvinna kan väl inte titta på en annan kvinnas bröst? Vad gör vi med feminismen nu då? Aj, det gör ont, vi stoppar huvudet i sanden och låtsas som ingenting.)

Mot detta står: den kvinnliga författaren som skriver om en kvinnlig huvudrollsinnehavare.

Twilight Saga blev precis förflyttad till att gå i bräschen för den moderna feminismen inom fantasyn. Det trodde ni väl aldrig?

Varenda nerv i min kropp vill bara skrika rakt ut: man är inte feminist bara för att man är kvinna! Man är inte emot feminism bara för att man inte är kvinna!

Om man nu ska se på litteraturen utifrån en sociokulturellt och feministiskt perspektiv så som paneldeltagarna valt att göra, så borde man väl snarare fråga sig vilken typ av hegemoni som återspeglar sig i romanerna. Vilket roll har de kvinnliga karaktärerna i hegemonin? Är de offer, är de självständiga, slåss de för sin rätt som människa? Ses de på som om de vore människor eller som objekt?

Men nej, vi fortsätter på samma spår: det namedroppas författare och romantitlar in i förgängligheternas förgänglihet. För det är enbart det som kvarstår som argument för paneldeltagarna.

Själv går jag därifrån, mer ledsen och urholkad, än förbannad. Att ta debatten så där i slutskedet? Jag börjar förstå Sheldon Coopers uppgivenhet för Penny. Men däremot förstår jag inte att han fortsätter försöka argumentera vetenskap med henne.

onsdag 4 december 2013

Den ryska litteraturen

Under någon form av infall av en tanke om att jag har alldeles för många timmar per dygn i våras, så sökte jag till en kvällskurs i rysk litteraturhistoria vid Stockholms universitet. Trots allt: den skulle ju enbart gå på kvartsfart, hur jobbigt kan nu det vara?!

Och jovisst, så här med facit (nästan) i hand (det är två veckor kvar på kursen och därefter en hemtenta) så får jag väl ändå konstatera att kursen i sig inte är speciellt jobbig.

Men de skönlitterära texterna, däremot. Herregud, det borde finnas någon lag om att alla ryska författare borde skriva ungefär 200 sidor färre. Minst! Verken påminner mer om vapen än om romaner. Och sträckläsning genom alla dessa galna namn gör ju inte det hela enklare, precis.

Men däremot en väldigt intressant kurs, det går inte att komma ifrån. Förutom att jag inte ens efter en andra genomläsning av Tolstojs Anna Karenina kan förstå vad det är som är så bra med den.

Men snart är det dags för den sista föreläsningen, då vi alla ska hålla en tio minuters sammanfattning om en modern rysk roman. Och bland de valbara romanerna fanns till min stora glädje Metro 2033 av Dmitrij Gluchovskij!

Krocken mellan urban fantasy och finrummet kan knappast bli mer påtagligt än så här. Självklart kommer jag hålla ett föredrag om Metro 2033, en enligt mig utomordentligt bra roman. Deltagarna på seminariet går dock inte att jämföra med de personer jag träffar i samband med olika sci-fi tillställningar. Vilket på något sätt gör det hela mycket bättre för att inte tala om roligare.

Den stora frågan är ju nu om jag blir ensam om den romanen eller inte. Jag misstänker att jag blir det. Som sagt, deltagarna på denna typ av kurser är pinsamt smala och enkelspåriga...

Alltså... med undantag av mig. Jag måste väl ändå vara undantaget som bekräftar regeln här? ;)