Under någon form av infall av en tanke om att jag har alldeles för många timmar per dygn i våras, så sökte jag till en kvällskurs i rysk litteraturhistoria vid Stockholms universitet. Trots allt: den skulle ju enbart gå på kvartsfart, hur jobbigt kan nu det vara?!
Och jovisst, så här med facit (nästan) i hand (det är två veckor kvar på kursen och därefter en hemtenta) så får jag väl ändå konstatera att kursen i sig inte är speciellt jobbig.
Men de skönlitterära texterna, däremot. Herregud, det borde finnas någon lag om att alla ryska författare borde skriva ungefär 200 sidor färre. Minst! Verken påminner mer om vapen än om romaner. Och sträckläsning genom alla dessa galna namn gör ju inte det hela enklare, precis.
Men däremot en väldigt intressant kurs, det går inte att komma ifrån. Förutom att jag inte ens efter en andra genomläsning av Tolstojs Anna Karenina kan förstå vad det är som är så bra med den.
Men snart är det dags för den sista föreläsningen, då vi alla ska hålla en tio minuters sammanfattning om en modern rysk roman. Och bland de valbara romanerna fanns till min stora glädje Metro 2033 av Dmitrij Gluchovskij!
Krocken mellan urban fantasy och finrummet kan knappast bli mer påtagligt än så här. Självklart kommer jag hålla ett föredrag om Metro 2033, en enligt mig utomordentligt bra roman. Deltagarna på seminariet går dock inte att jämföra med de personer jag träffar i samband med olika sci-fi tillställningar. Vilket på något sätt gör det hela mycket bättre för att inte tala om roligare.
Den stora frågan är ju nu om jag blir ensam om den romanen eller inte. Jag misstänker att jag blir det. Som sagt, deltagarna på denna typ av kurser är pinsamt smala och enkelspåriga...
Alltså... med undantag av mig. Jag måste väl ändå vara undantaget som bekräftar regeln här? ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar