tisdag 31 januari 2012

Pekböcker i ny bemärkelse

Man minns det ju så väl på någon konstig vänster. Hur kul det var med de där lite mer interaktiva böckerna, böckerna som det hände lite med. Och då tänker jag inte på att det händer saker i själva historien, i berättelsen, utan i boken. Böcker man öppnade och vips! så kom det upp en tredimensionell värld eller där man kunde röra på saker och ting i bilderna för att få figurerna att göra saker själva.

Det är väl egentligen endast två sådana böcker som jag minns från min barndom: Trolltyg i tomteskogen och Nalle Puh. Men det gjorde ju inte saken mindre fascinerande, det var fortfarande lika kul med dessa böcker. Tyvärr så var de ju inte så hållbara, utan min mor fick hoppa in och laga dem med tejp med jämna mellanrum.

Självklart vill barn att det ska hända saker och ting, att det ska röra på sig. Och även om jag till viss del är väldigt konservativ när vi kommer till datorns utveckling och övertagande av vårt samhälle, men detta med pekböcker i datorerna, eller snarare i läsplattorna, det måste ju vara helt underbart för barn! Inte bara att de kan få saker och ting att röra på sig, det lär ju låta också! Så man är ju inte speciellt förvånad över att dessa böcker slår ordentligt. Och självklart så är det också kul att dagens barn tidigt får komma i kontakt med litteraturens fantastiska värld. Det är ju ändå en värld helt utan gränser eller regler!

Däremot så kan jag inte komma ifrån det tragiska, att de inte som jag, vid 35 års ålder, kan plocka fram de gamla barnböckerna igen och känna nostalgin genom min kropp och en viss saknad av det som varit och alltid är förbi.

Den enes lust kan vara den andres nöd

"Vi har sett en oerhört påkostad film om troll"

Inställningen är olika för olika människor. Dopplers kommentar efter att ha sett Sagan om ringen tillsammans med sin dotter, som redan sett filmen 11 gånger, som även åtföljs med konstaterandet att Saruman lär tänka till två gånger till innan han bygger ett torn vid en damm, tas inte emot med värme. Dottern gör slut med fadern som om han vore hennes pojkvän. Hon konstaterar att han inte tycker om människor.

"Det är inte du, det är jag".

Erlend Loes Doppler i romanen med samma namn flyttar ut i skogen. Han tycker inte om folk. Han flyttar ifrån dem. Hustrun kommer på nattliga besök som resulterar i ytterligare en graviditet, den tredje för dem båda.
Han skjuter en älghona och tar hand om den moderlösa älgungen. Han bor i skogen. Själv. Tillsammans med älgungen som han döper till Bongo. Han tycker inte om folk. Han är inte som alla andra.

Och man frågar sig gång på gång om någon egentligen är som någon annan. Måste man alltid anpassa sig efter vad andra tycker och tänker? Man gifter sig i nöd och lust, men det händer ju att den enes lust är den andres nöd. Och vice versa.

Ett fall med cykeln resulterar i att Anders Doppler omvärderar hela sin existens. Han är trott på konsumtionen, på all duktighet, det välordnade som är så som alla andra förväntar sig att det ska vara.

Loe sätter i vanlig ordning fingret på detta som stör oss innerst inne, även om vi kanske inte alltid vågar säga det högt. Han ger sina karaktärer möjligheten att göra det där som vi andra ofta vill göra: få ta en paus från livet, en paus från verkligheten. Få leva därute i skogen tillsammans med en älgunge som är perfekt som huvudkudde men helt värdelös på Memory. Få bara leva, utan att vara en del av den beroendeframkallande duktigheten, utan att vara en del av konsumtionshysterin. Få leva i sin egen utopi.

Även om det inte är hållbart i längden. Men som paus så är Loes värld en utopi.

Ett tips är att lyssna på denna bok, få lyssna till Lennart Jähkels lugna sätt att berätta denna rofyllda roman.

måndag 30 januari 2012

Polidori - nu äntligen på svenska! Nästan, i alla fall...

Så här över hundra år senare, så klassificeras Polidoris Vampyren från 1824 som den allra första vampyrromanen. Men när den gavs ut var det inte speciellt enkelt att spåra författaren, utan äran gavs till Lord Byron, som såg det som allt annat än en ära att vara författare till en vampyrroman. Vampyren gavs ut med Lord Byrons namn som författare, och det blev många vändningar kring detta, innan det klargjordes att det var Polidori, som umgåtts med Lord Byron och makarna Shelley och även var närvarande vid det omtalade tillfälle och den vadslagning som blev Mary Shelleys Frankensteins monster tillkomst. Men speciellt goda vänner var inte Lord Byron och Polidori, tvärtom, och utgivningen av Vampyren gjorde inte att känslorna blev varmare dem emellan. Och även om det framkom vem som skrivit romanen, så fortsatte en tvist om vem som kommit på själva idén.

Spännande så här i efterhand hur ingen vill ta åt sig äran till någonting som visar sig vara förlagan och kanske till och med uppkomsten till en ny genre, som i omgångar varit riktigt stor inom litteraturen. Inte fin, det kan vi nog hålla med om, och ingenting som ger ett Nobelpris. Men populär, helt klart.

Även om Vampyren inte är så lång, så är den relativt svårläst, i alla fall för mig, på engelska. Det är en engelska som har några år på nacken, och ett bildspråk och ett sätt att uttrycka sig som hör mitten av 1800-talet till. Och tyvärr så finns den inte heller utgiven på svenska, orsaken till detta kan vi endast spekulera kring. Personligen tycker jag det är väldigt synd när klassiker inte blir för alla åtkomlig, utan hålls undangömda på något sätt som jag inte förstår mig på. Överlag så talar man knappt om Polidori, utan det är Bram Stokers Dracula som alldeles för ofta omtalas som uppkomsten till vampyrgenren, någonting som är väldigt långt ifrån sanningen, Bram Stoker red bara vidare på den då populära vampyrvågen. 

Men nu har äntligen Polidori översatts till svenska, och som sig bör i sådana här sammanhang så är det bokförlaget Vertigo som gett sig på att översätta den. Men till salu verkar den tyvärr inte finnas. Kanske inte än, dock? döm själva av Vertigos blogginlägg i frågan. Själv tillhör jag de som kommer maila och ödmjukt be om utgivning inom kort. Det är en mycket bra roman, bättre än Twilight och många andra av våra mer moderna romaner. 

Och för er som ger er på att läsa den eller redan har gjort det - det går att se varifrån dagens vampyrromaner har fått många av sina drag ifrån. Polodoris vampyr visste hur man förförde kvinnor och förde folk bakom ljuset!

Novellix - uppsving för novellen

Lite kul är det självklart att novellen får sitt uppsving. Novellen har fått backa för romanen i många decennier vid det här laget - det är fullängdsromanerna vi som konsumenter vill ha, inte novellerna. I och för sig ett behov och ett önskemål som lika gärna kan vara uppkommet med hänsyn till utbudet i boklådorna: hur många noveller brukar man finna där?

Men nu har bokförlaget Novellix specialiserat sig på just noveller. Fyra gånger per år kommer de ut med noveller, fyra noveller per gång, styckvis och i fickformat, skrivna av fyra olika människor varje gång. Det är noveller skrivna av "kända svenska författare, skådespelare och musiker" som de själva uttrycker det. Kända och kända, det går helt klart att diskuteras, flera av namnen har jag aldrig tidigare hört talas om.
Men därmed inte sagt att de inte är kända för andra människor än just jag. Eller att de inte skriver bra noveller.

Dock tycker jag att just denna del är väldigt tråkig. Att skriva noveller är ofta ett enkelt sätt för nya författarhopp att ta sig ut på marknaden. Att skriva kortare texter och noveller är för de flesta ovana författare enklare än att få ihop en hel roman. Och detta framför allt när man inte heller är garanterad att bli utgiven, utan ett refuseringsbrev kan lika gärna vänta den dag man blir klar.
Men Novellix är ingenting för den okände som vill slå igenom som författare. Här tas endast "kända svenska författare, skådespelare och musiker" in. Inte ett ord om kvalitet eller duktiga författare. Det är de kända namnen som spelar roll huruvida man blir refuserad eller inte. För den som sitter därhemma med buntar med outgivna noveller, oavsett hur bra den än är, kan inte vända sig till Novellix. Även om de håller ett framtida Nobelpris-standard. Tyvärr. Men om du är musiker eller skådespelare, så varsågod, skriv på! Det spelar ingen roll om du ens har skrivit ett rättstavat mail tidigare. Noveller får du ge ut.

Jag hoppas innerligt att Novellix kommer ändra denna policy en vacker dag, och släpper in nya begåvningar på marknaden. Kulturen är som bäst när den är mångnyanserad och ger utrymme för nya nyanser och begåvningar. Sen får var och en själv bestämma vad den personen vill läsa. Ett okänt namn eller en känd musiker.

fredag 27 januari 2012

Rakt och djupt in i vampyrernas sexuella värld

Så har jag då äntligen haft sitt första handledningsmöte inför författandet av min D-uppsats. Så där förutom den glädjande nyheten att min idé och mitt syfte för D-uppsatsen blivit godkänd, så sprudlar jag just nu av glädje, tankar och funderingar. För nu ska här sättas igång! Det ska läsas och det ska skrivas så fingrarna blöder!

Rakt ned i vampyrernas sexualitet ska det dykas nu. Mer specifikt den manliga sexualiteten bland de nya, moderna vampyrerna med Eric Northman i spetsen, åtföljd av Edward Cullen och Damon Salvatore (och kanske även hans bror). I alla fall som det ser ut just nu. Får se om dessa män kommer kompletteras med fler med tiden.

Det ska bli oerhört spännande och väldigt kul att ge sig i kapp med! Och att ha SF-bokhandeln som den största källan för litteratur för en akademisk uppsats, ja, det kan ju inte klassificeras som annat än väldigt roligt och utmanande. Här ska letas facklitteratur och annan kuriosa!

Däremot så drabbas jag i vanlig ordning inför en ny litteraturkurs av ett litet missmod. Alla de där andra böckerna som jag skulle läsa då? De där som står och väntar på mig i bokhyllan hemma, som bara står och skriker efter mig att de vill bli lästa?

Tja, jag får se, det kanske finns tid över till dessa böcker också under detta år. Det får visa sig. Just nu har jag vampyrer i större utsträckning än vanligt på hjärnan.

Och en neddykning i Eric Northmans sexualitet... Det säger man inte nej till i första taget ;)

Lite kortare rapporter kommer nog dyka upp här på bloggen allt eftersom författandet och läsandet fortskrider.

torsdag 26 januari 2012

Grattis Alfons Åberg!

Alla har vi väl någon form av relation till Alfons Åberg och hans vimsiga pappa. Och bara för att det är 40 år sedan som han kom till, så innebär det inte att han är ur tiden, tvärtom: utställningar, doktorsavhandling, teaterföreställning och ny bok på gång. Och det endast under detta år.

"Ska bara" är ett sånt där klassiskt uttryck som har bitit sig fast utifrån Gunilla Bergströms berättelser om den lille Alfons, tillika den påhittade kompisen Molgan som gärna dyker upp titt som tätt i olika sammanhang, allt från en bättre version än V.A. Kant till det mesta möjliga. Han har blivit ett den av vårt samhälle, den som det alltid går att skylla på.

Men det som mest fascinerar mig om Alfons är inte hans "ska bara" eller Molgan, utan hur modern berättelsena är än idag. Alfons som lever tillsammans med sin ensamstående pappa. Pappan som tillsammans med farmodern är de som sköter om Alfons, uppfostrar honom och är hans allt utifrån föräldraperspektivet. Pappan som är så där lagom vimsig och konstant läser tidningen. Men som alltid finns där för Alfons när han behöver honom.

Det är någonting väldigt varmt och kärleksfullt över Alfons och hans pappa. Någonting som är hållbart än idag, och är minst lika viktigt för dagens barndom som det var på min tid. Jag hoppas han lever vidare länge till, så många fler barn i framtiden får ta del av dessa underbara berättelser. Dess enkelhet och avsaknad av specialeffekter, konstiga djur och krimskrams. Ingen fåfänga, inga barn i vuxenkläder. Bara en ärlig barndom.

onsdag 25 januari 2012

De 303 dagarna i Sodom eller Politikens skola

Jag kan inte rå för det, men jag kan inte låta bli att sitta och filosofera om vad biografin om Håkan Juholts tid som stadsminister kommer att heta. Att det kommer komma en biografi, skriven av honom själv eller någon annan, de tror jag inte vi behöver tveka om. För just nu är det ju senaste modet att skriva självbiografier, de poppar upp hela tiden som svampar ur jorden, och man blir så där lagom fascinerad över att folk skriver sina självbiografier innan de ens fyllt fyrtio eller femtio. Biografierna brukar ju täcka en hel människas liv.

Så, en biografi kommer nog inom kort. Och jag vet inte varför, men jag kom omedelbart att tänka på markis De Sades roman 102 dagar i Sodom eller liderlighetens skola, denna roman som är uppfylld av lektion efter lektion i liderlighet, där de oskyldig inspärrade ungdomarna får utstå alla dessa lektioner, oavsett hur osedliga, osmakliga eller blodiga de kan tänkas vara. Och på något sätt så kan man ju känna lite samma sak här. Socialdemokraterna har gått igenom prövning efter prövning, lektion efter lektion på sistone. Och då inte enbart under Juholts ledning, utan prövningarna började tidigare, valberedningens arbete efter Mona Sahlins avgång får nog räknas in här.

Frågan är dock om Jag är Juholt kan vara en passande titel. Kanske inte så positiv stämpel på den titeln. Juholt försvann däremot, kan funka. Men dock försvinner Vreeswijk-anspelningen omedelbart. Men det kanske går att finna någon annan titel i denne underbare trubadurs ofantliga visskatt. Om jag vore arbetslös kommer då fort upp i min hjärna eller varför inte I natt jag drömde något som..


Möjliga rubriker är ju helt klart många. Men mest spännande är ju vem som kommer ta tillfället i akt och skriva en biografi för att tjäna pengar på socialdemokraternas kris. Och när den kommer.

Hmmm, Politiken runt på 303 dagar?

Guldkompassen

För något år sedan så bestämde jag mig för att läsa Guldkompassen av Philip Pullman. Okej, jag får stå för att jag nog är lite för gammal för den boken, men i alla fall. Det finns ju så många guldklimpar bland fantasyböcker för barn; Berättelsen om Narnia, Bilbo Hobbiten - bort och hem igen för att inte glömma Harry Potter.
Så varför skulle inte Guldkompassen kunna hamna i samma kategori där?

Nej, jag vet i ärlighetens namn inte om jag tycker att Guldkompassen kommer upp i samma kategori. Hela romanserien är väldigt gullig och mysig, precis så där som barnfantasy ska vara. Men det blev aldrig riktigt samma sak som med till exempel Narnia. Jag sögs inte in i historien på samma sätt. För i ärlighetens namn så hade jag väldigt svårt att förstå boken. Inte historien i sig, utan detta med den mörka materian, daimoner och de olika världarna... Det var som om min hjärna har blivit för vuxen, fått för starka gränser för vad som är rimligt och orimligt, och den ville inte riktigt acceptera boken.

Kanske hade jag reagerat på samma sätt om jag hade läst Berättelsen om Narnia först i vuxen ålder också. Det vet jag inte, och kommer heller aldrig att få svar på. Men samtidigt så blev man lite kär i boken, alla goda som är så goda och snälla och mysiga, och de onda som är... onda. Okej, den onda kvinnan blir inte riktigt lika ond som Narnias onda isdrottning, men i alla fall. Kampen står mellan de goda och de onda, och de goda tycker man omedelbart om, och man vet redan i beskrivningarna vilka som är onda. För de är Onda. De kidnappar barn, de avskärmar daimonerna... De är Onda.

I julas gick filmatiseringen av Guldkompassen på tv, så jag gav mig på att se den. Och det måste jag säga att det var mycket i boken som klarnade då, jag hade lättare att förstå daimonerna och den mörka materian. Och filmen var ungefär lika gullig och mysig som böckerna, detta trots kampen mellan gott och ont.

Men jag blev aldrig riktigt lika gripen, jag hade ingen Aslan eller Dumbledore som jag kunde sätta min fullständiga tillit till.

Men ändå... Läsvärd och mysig, och fick mig tillbaka till barndomen till viss del.

Och slutligen ett litet ps till dem som reagerade i början: Jodå, Bilbo klassificerades som en barnbok redan då den gavs ut, även om den idag oftast återfinns på vuxenhyllan. Även vi vuxna måste få ett litet utlopp för vår fantasifulla sida ibland ;)

Den starka moderskärleken och Det femte barnet

Det är ofattbart vad moderskärleken kan göra. Oavsett vad, en moder som alltid ställer upp, som alltid älskar sitt barn, som aldrig vill se sitt barn lida. Och detta oavsett hur annorlunda barnet är, hur illa det uppträder mot sin omgivning, hur elakt det är. Modern som fortsätter älska sitt barn, fast det förtär henne inifrån.

Doris Lessings berättelse om Det femte barnet är en stark skildring av paret som vill ha en stor familj, som vill omgärda sig med vänner och släkt i sitt hus var och vareviga dag. Men det femte barnet, Ben, förändrar allt för föräldrarna. Redan under graviditeten påvisas faktumet att detta barn inte är som alla andra. Det är en jobbig graviditet som följs av en jobbig förlossning och sedan en jobbig tillvaro. Ben är inte som alla andra. Han beter sig annorlunda, han ler inte, han skrattar inte, och hans avsaknad av empati får de andra barnen att dra sig undan. Till slut orkar inte släkt och vänner heller. Ben tar all tid för modern som inte hinner med de andra barnen.

De sätter honom på institut, men modern åker och hämtar honom, hon klarar inte av att överge sitt barn, kan inte se honom lida. Till varje pris vill hon ta hand om sitt femte barn, trots allt han ställer till med, trots att han växer upp och hamnar i fel gäng, blir kriminell. Det är till slut inte bara familjen han sätter i skräck, även omgivningen.

Men modern finns där alltid. Hon finns där för sitt femte barn, på bekostnad av sina andra fyra barn.

Det är en roman som ställer många frågor utan att ge några svar. Kan man dra en gräns för moderskärlek? Finns det någon gräns då varje mor bör ge upp sitt barn? Och varför ger fadern upp före modern?
Ska man skaffa en större familj än vad man själv kan ta hand om? Kan man kräva av mor- och farföräldrar att de alltid ska finnas där?

tisdag 24 januari 2012

Innehåller extramaterial

Döm om min förvåning när jag satt på tunnelbanan i morse. Jag hade min bok liggandes i knät, av någon orsak upp och ned. Och det var då jag fick syn på texten högst upp på sidan:
"Innehåller extramaterial om boken och författarna"

Smått intressant. Jag trodde detta var ett grepp som var förbehållet film- och musikindustrin för att få folk att köpa skivorna i stället för att ladda ned dem. Jag ser inte att detta behov är lika stort för bokindustrin. Nästa steg: specialutgåvor med bortklippta kapitel och blunders av författaren?

måndag 23 januari 2012

På vilket språk dör man?

Det är många fascinerande och tänkvärda frågor som Theodor Kallifatides ställer sig i sin självbiografiska roman Ett nytt land utanför mitt fönster. Eller, att kalla den för roman eller självbiografisk är kanske fel. Det är snarare en samling med tänkvärda anekdoter och berättelser från en grekisk-svensk författares liv. Om att skriva romaner direkt på sitt andraspråk (svenskan) fast att tänka på sitt förstaspråk( grekiskan) och formulera sig utifrån det språkbruket.

Och det är ett väldigt vackert språk han har, Kallifatides. Om det går att lägga hela äran för detta på det grekiska språket eller på Kallifatides själv, det vet jag inte. Det är nog kombinationen, att kunna spegla ett språkbruk på ett annat. Att skapa någonting helt nytt, lättflytande och framför allt vackert. Med vändningar och metaforer som inte hör det svenska språket till, men som berikar det och ger det nya nyanser.

Boken handlar inte enbart om språket, även om det mesta i den återspeglas där. Han skriver om en främlings förutsättningar då han kommer till ett nytt land, får lära sig nya seder och bruk. Han jämför invandrarens ställning i Sverige med kvinnans, hävdar att Sverige har två samhällsklasser; det övre som består av männen och det yngre som består av kvinnorna och invandrarna. Hur invandrarna och kvinnorna har samma förutsättningar, hur de båda måste jobba så mycket hårdare, sträva så mycket mer för att uppnå samma saker som männen. Att männen och kvinnorna blir autonoma i vårt samhälle.

Men samtidigt så får man aldrig någonsin glömma de förutsättningar som främlingen har i det nya samhället. Att blanda det gamla med det nya, ge det nya nya nyanser, att man vaknar upp innanför samma fönster där man alltid varit, men att det finns ett nytt land där utanför, ett land med nya möjligheter.
Det är en vacker bild han målar upp av Sverige, som han vid första anblicken ser som stelare och torftigare än Grekland. Men är det verkligen det i längden?

Men om man nu begravs i ett annat land än det man har levt i, så som till exempel många som dött i strid görs. På vilket språk dör den personen? Skiljs nationer och språk åt i döden? Eller står vi alla lika då?

söndag 22 januari 2012

Att vara eller inte vara - var det eller var det inte?

Någonting inom litteraturvetenskapen som jag är väldigt fascinerad av är alla dessa falsoider. Kort beskrivet saker som allmänt anses vara en sanning, fast det inte är så. Det mest klassiska av alla falsoider inom litteraturvetenskapen är den dödskalle som Hamlet anses hålla i då han läser sin klassiska monolog "Att vara eller inte vara". I manus håller han inte i en dödskalle när han läser denna monolog, utan han håller i en kniv. Dödskallen i fråga håller Hamlet i under en helt annan monolog på en helt annan plats i pjäsen.

Jules Vernes klassiska Jorden runt på 80 dagar brukar ofta illustreras med en bild där Phileas Fogg och Passerpartout befinner sig i en luftballong. Just luftballong färdas de två aldrig med under sin jorden runt-resa, och enligt uppgift så ska detta vara den enda på den tiden existerande farkost som de båda inte reste med. Huruvida det sistnämnda är sant eller inte, överlämnar jag åt någon annan att reda ut.

Än roligare falsoider är helt klart detta med att "riktiga" vampyrer ska ha huggtänder och då gärna med en hänvisning till Bram Stokers Dracula som självklart har huggtänder. Exakt varifrån folk har fått denna information vet jag inte riktigt, kanske från samma ställe som greve Draculas klassiska replik: "Jag äter inte och jag dricker inte. Vin." Det vill säga, inte från boken utan från någon av de gamla filmatiseringarna. Nosferatu, om jag inte minns helt fel. För Stoker uppehåller sig inte vid några huggtänder, må vara att de kan nämnas i förbigående, och gått mig förbi, upplys mig gärna i så fall.

Förutom att falsoiderna i största allmänhet är väldigt rolig och intressant kuriosa (jag lovar att återkomma med flera så fort jag kommer över dem!), så har de även en viss poäng. Detta med källkritik och källhänvisningar. Att hänvisa till någonting som inte är en sanning utan en falsoid, vilket typ av tyngd ger den då åt argumentet? Kan man säga att till exempel Edward Cullen inte är en vampyr eftersom han inte har huggtänder? Okej, det är ett favoritämne som jag kan återkomma till gång på gång. Men sanningen är den att hänvisa till ett specifikt litterärt verk är i sig farligt och tyder även på okunnighet. Man kan inte peka på Tolkien och säga att "eftersom Härskarringen handlar om en kamp mellan gott och ont, och innefattar en resa" så måste all fantasylitteratur innehålla dessa faktorer. Någonting som tyvärr alldeles för många personer gör, utan att se till definitionen av fantasy (utspelar sig i en parallell verklighet där naturkrafterna inte gäller). Och det är nästan pinsamt ofta man hör sådana här argument, som  känns mest inskränkta eller kommer från folk som inte uppskattar en viss bok och inte kan acceptera att andra gör det. En bok må vara fyrkantig, men det är inte litteraturvetenskapen. Källkritiken är viktigast!

Och ja, utifrån definitionen av en vampyr så är Edward Cullen en vampyr.

torsdag 19 januari 2012

Don Quijote vs Håkan Juholt

Förra gången då socialdemokraternas ledare Håkan Juholt var i ordentlig blåsväder, i samband med bidragsaffären om hans lägenhet, så jämförde han sig själv ihärdigt med Don Quijote och att slåss med journalister var som att slåss med väderkvarnar.

Som litteraturvetare så blir man ju mest bara nollställd när man hör sånt där. Man vet ju knappt vad man ska tänka eller säga.

Så Juholt anser sig alltså vara en smått galen, gammal sysslolös adelsman som läst så mycket böcker att han inte kan se skillnad på vad som är verklighet och vad som är fantasi? Att han är hjälten i en satir på riddarromanen?


Och vad gäller väderkvarnarna... Don Quijote slogs mot väderkvarnarna för att han trodde de var jättar. Så Juholt slåss mot journalisterna = väderkvarnarna i tron att de var... ja, vad då? Jättar? Eller drakar, kanske, men det kan ju ändå inte alla tidningar klassificeras som.
Vidare så ska vi här inte heller glömma att det var Don Quijote som startade slaget mot väderkvarnarna, väderkvarnarna däremot slog aldrig tillbaka. Döda ting brukar liksom inte riktigt göra det.

Om Juholt däremot hade jämfört sig själv med väderkvarnarna och journalisterna med Don Quijote, ja, då hade jag helt klart gått med på liknelsen. Den är ju till och med hållbar. Dock hade detta inneburit att Juholt hade klassificerat journalisterna som hjältarna i romanen. Men en hjälte i en roman är inte samma sak som en hjälte i ett äventyr eller liknande. Och som väderkvarn hade ju Juholt själv varit ett offer för journalisterna. Nu gjorde han journalisterna till offer för hans galna framfart på den gamla Rosinante med svärdet i högsta hugg.

Kanske dags att Juholt inte bara kollar upp politisk fakta och siffror innan han talar, utan även sina litterära liknelser.

Flickan under gatan - den nutida samhällskritiken i kriminalromanen

Den svenska kriminalromanen har en stark historia av samhällskritik. Sjöwall&Wahlöös Roman om ett brott, romansviten om Martin Beck, slog långt utanför Sveriges gränser, och har fått något av en en kultstämpel. Det unika, det som skiljer Roman om ett brott från andra kriminalromaner har alltid varit denna samhällskritik, som av flera utländska kritiker klassificerats som kommunism, vilket helt klart är att ta i. Socialistisk, ja. Kritik mot ett välfärdssamhälle som inte fungerar och ett folkhem som inte är lika idylliskt som politikerna vill ha det till, ja.

Denna tradition har fått många starka uppföljare genom åren, som Henning Mankell, Stieg Larsson och nu senast deckatrion Rosenlund&Hellström. Och utöver samhällskritiken så återfinns många likheter mellan Sjöwall&Wahlöö, Mankell och Rosenlund&Hellström. Den mycket personlige kriminalkommissarien med komplicerat förhållande till sin exfru, som kommer på kant med sina kollegor med sina speciella metoder, som får slåss för sina ideal och tankar, som konstant brottas med hur samhället försämras kontinuerligt. Likaså framgår klasskillnaderna tydligt.

Men medan Sjöwall&Wahlöös samhällskritik låg strax under ytan trycker Rosenlund&Hellström den rakt i ansiktet på läsaren. Redan innan romanen Flickan under gatan börjar återfinns ett citat:

"Det värsta är inte att vara hemifrån.
Det är att ingen letar efter en."

Micaela, 16 år
Aspsås ungdomshem.

Det blir nästan för mycket. Författarna satsar hela tiden på slag under bältet på läsaren med alla tragiska historier och levnadsöden.
De kommer stup i ett, ingen är lycklig, ingen har ett bra liv. Kommissarie Grens hustru Anni ligger som ett kolli och är på väg att dö, en kvinna hittas brutalt mördad och halvt uppäten av råttor i källaren på ett sjukhus, 43 gatubarn från Rumänien blir avkastade av en buss i centrala Stockholm, de är alla missbrukare och en av dem, en 15-årig flicka bär runt på sin 6 månader gamla bebis. Inte ens kaffet smakar gott - kritik gentemot neddragningarna inom polisväsendet.
Och flickan under gatan...
Hon har rymt hemifrån, blivit sexuellt utnyttjad av sin far, hon bor i källarsystemet under Stockholm, hon rullar runt i aska och smuts för att skapa ett skal som ska skydda henne mot omvärlden... Det är det ena efter det andra, det finns ingen ljuspunkt, ingen som har ett drägligt liv.

Däremot så ska vi konstant ha klart för oss att vi läsare har det bra. Vi som kan sitta i våra trygga hem och läsa den här boken. Vi har det så sanslöst bra, så bra så vi ska ha dåligt samvete för alla andra som inte har det.

Vi får inte tänkta själva, vi får inte tycka själva. Vi får allt serverat på ett silverfat, ett silverfat som vi inte kan säga nej till. Och faten står uppradade, de kommer oupphörligen. Fast man inte vill ha mer, fast man inte orkar med fler tragiska händelser.

Och i slutändan så har man mest medlidande med kommissarie Grens, man delar hans sorg när han är på väg att bli änkling. Hur han lider med sin hustru som legat som ett kolli i över 20 år. Det är det enda levnadsöde man orkar relatera till i slutändan.

Så även om boken i sig, Flickan under gatan, är bra som kriminalroman, så läser jag hellre om Sjöwall&Wahlöö igen.

onsdag 18 januari 2012

Dickens 200 år - ett bittert inlägg

Det är inte endast Strindberg, kungsgatan och Raoul Wallenberg som har jubileumsår, utan även den brittiske författaren Charles Dickens, som skulle ha fyllt 200 år i år om han fortfarande levde. Vilket han med största sannolikhet inte skulle ha gjort, även om han inte dog då han faktiskt dog. Men ändå.

Och per automatik så blir han bästsäljare i Storbritannien just detta jubileumsår. Vilket får en annan som älskar klassiker att bli lite cynisk. Så just för att det är jubileumsår så marknadsför boklådor och bokförlag Dickens. Vilket de inte hade gjort annars.

Men visst, det är kul att fokus sätts på gamla klassiska författare, det kan man inte göra för mycket. Men det finns fortfarande lite bitterhet kvar i detta, att mellan jubileumstillfällena så glöms klassikerna bort igen. Som om bokförlagen kan sona en del av sitt dåliga samvete för att gömma klassikerna i de dammiga källarna genom att marknadsföra nu.

För klassiker är inte så lätt att få tag på som man kunde önska. Numera får de nästan helt ge vika för de nya böckerna inne på boklådorna. Förvisso kul att nya författare får utrymme i de krympande bokutrymmena hos boklådorna. Men måste verkligen klassikerna behöva stryka på foten bara för att en ny bok ges ut?

Klassiker är ju ändå klassiker av en orsak. Och detta fenomen med Dickens är inte Storbritannien ensamma om, vi har ju samma fenomen i Sverige just nu med August Strindberg. Helt plötsligt ska alla läsa Strindberg, men om ett år? Okej, hans pjäser kommer fortsätta spelas, det tvivlar jag inte på. Men kommer böckerna fortsätta säljas? Precis som det är med nobelpristagarna. Precis när priset tillkännages blir det masstorm till bibliotek och boklådor. Men några månader senare... Hur många kommer ihåg vem som fick nobelpriset i litteratur 2010?
Och samma sak även inom politiken. Nu helt plötsligt vill vår utrikesminister fortsätta utredningen om vad som hände med Raoul Wallenberg, bara för att han skulle ha fyllt 100 år i år. Det kanske vore bättre att försöka få våra nu levande politiska fångar som sitter i fängelse utomlands frigivna?

Fokus hamnar lätt fel vid jubileumstillfällen. Fast samtidigt även rätt. Jag har en viss ambivalent inställning till jubileumstillställningar. Jag kommer springa på många Strindberg-event nu under året och njuta av dem. Men jag kommer tycka det är tråkigt när Strindberg förpassas tillbaka till källarna igen nästa år. För det är han inte värd. Det är inte Dickens heller. Eller Raoul Wallenberg. Våra klassiker ska vi skylta med och vara stolta över. Jämt. Oavsett om de jubilerar eller inte. De är vår kulturhistoria, någonting att alltid vara stolt över!

En kopierad enkät

Okej, om någon börjar så måste väl alla andra haka på. Så varför inte jag också. Här kopieras Enligt O:s enkät helt friskt, dock med egna svar. Okej, nu vet jag ju faktiskt inte om det var just Enligt O som började med enkäten ifråga, men jag hittar inga äldre källhänvisningar, utan ger henne hela äran härmed. Dock kunde jag inte låta bli att lägga till en egen kategori på slutet.

Vid sängen:
Kämpar envetet med Dan Browns Den förlorade symbolen. Den är spännande och man sugs in i den, men man vill ju bara komma till slutet så man får veta hur det går...
På toaletten:
Inga böcker förvaras på toaletten, även om en sådan kanske följer med någon gång. Därinne finner man däremot sambons senaste exemplar av speltidningen LEVEL och något nummer av någon av de två lokaltidningarna för Sollentuna.
I väskan:
Vanligtvis så brukar samma bok som finns vid sängen få följa med i handväskan, men om det är som nu, då sängboken inte är i pocketformat så har det utifrån tyngdaspekten blivit en helt annan bok i just pocket:Roslund&Hellströms Flickan under gatan.
På ipaden:
Nej ni, någon sådan har jag absolut inte. Däremot har jag i mp3-spelaren Inger Frimansson Katten som inte dog och väntandes Erlend Loes Doppler.
För att fortbilda mig: 
För tillfället står det stilla på fortbildningsfronten, i väntan på att få påbörja min D-uppsats inom kort. Så denna kategori kommer nog byggas på ganska ordentligt inom kort.
För att jag är en nörd: 
Tja, här måste nog Anna Höglunds doktorsavhandling Vampyrer passa bra in. Både för att det är facklitteratur och för att jag nog ändå vid det här laget får klassificera mig som vampyrnörd. Och självklart även Bellmans samlade Fredmans epistlar illustrerad av Ulf Lundell och Shakespeares samlade sonetter.
På jobbet:
På jobbet ägnar jag mig endast åt läsande och/eller författande av tekniska manualer. Ungefär lika spännande som det låter.
Utmaningsbok: 
 H.P. Lovecrafts Haunter of The Dark Other Tales.
På is:
Jag har inga böcker som ligger på is, har jag väl påbörjat en bok så läser jag klart den. Däremot så har jag bokserier som ligger på is, där Terry Pratchetts Skivvärlden är den som hamnat mest på is. börjar misstänka att jag är en av de få människor som klarat av att endast läsa två böcker i den serien och sen inte fortsatt...
Läser emellanåt: 
 Nej tyvärr, jag läser ut boken på en gång, så det finns ingen bok som jag läser emellanåt. Dock två antologier som läses från och till: David J. Skal Vampires - Encounters With the Dead och markis de Sades The Complete Marquis de Sade. Kul, rolig, men svårläst...
Guilty pleasure:  
Ja, jag är helt såld på Margit Sandemos Isfolket...

tisdag 17 januari 2012

En förlorad symbol

En förlorad symbol finns gömd någonstans i Washington. Någonstans bland gammal arkitektur, symbolism, dolda budskap och hemligheter finns symbolen som ska ge den yttersta kunskapen. Allt gömt inom Frimurarlogens hemlighetsfulla traditioner. Och den måste hittas. Inom 24 timmar.

Nej, det är inte något av Jack Bauers nya dygnslånga äventyr, även om Bauer och Dan Browns symbolog Robert Langdon har alldeles för mycket gemensamt: vid öppningen inser vi omedelbart att allt kommer utspela sig under mycket kort tid och inte en chans att nån av dem kommer hinna sova under den här tiden. För att inte tala om alla konstanta cliffhangers.

För precis som sina föregångare så är även Den förlorade symbolen en bok som är nästan omöjlig att lägga ifrån sig vid slutet av ett kapitel. Det blir som en drog, man måste läsa vidare.
Men upplägget börjar kännas väldigt uttjatat efter Änglar och demoner och DaVinci-koden. Vi vet hur det kommer gå. Langdon kommer kämpa på, hans fotografiska minne och briljanta hjärna kommer leda honom hela vägen till slutet och framför allt: den kvinnliga hjältinnan kommer bli föremål för hans kärlek.

Men okej, jag har inte läst ut boken, så det kan inte klassificeras som spoilers. Jag vet inte om han kommer bli kär i hjältinnan, jag vet inte om han kommer finna den förlorade symbolen. Man läser inte boken så mycket för att få veta huruvida Langdon löser problemet eller inte, utan man läser den för att få reda på svaret på gåtan. Det är lite som att läsa en Agatha Christie-deckare: man är inte så intresserad av huruvida de finner mördaren, utan vem mördaren är.

Och där måste man säga att Dan Brown verkligen lyckas. Rakt genom boken trollbinder han läsaren, som bara vill komma vidare. Att plöja 600 sidor på en dag eller två skulle inte vara så svårt, om det inte vore för att boken är lite för tung och blir jobbig att hålla upp.
För han har verkligen lyckats med det realistiska, det såg vi yttersta bevisen för i och med DaVinci-koden då folk inte kunde hålla skillnad på fiction och verklighet. Vilket är många författares största dröm - att trollbinda sin publik på det viset med olika konspirationsteorier.

Dock börjar jag personligen tycka att det kanske är dags för Dan Brown att testa lite nya grepp. Även om jag garanterat kommer läsa en fjärde bok om Robert Langdon om en sådan kommer. För allt detta med uråldriga mysterier och symboler lockar i alla fall mig. För att inte tala om uråldriga mysterier inom slutna sekter som här frimurarna, sekter man själv aldrig får någon insyn i.

måndag 16 januari 2012

Terrorister, diktatorer och onda människor

Jag kan inte riktigt rå för det, men på något sätt så tycker jag det är lite osmakligt med böcker som behandlar terrordåd, folkmord och massmord eller dylikt. Som om de inte har någonting med kulturen att göra, och därför inte heller bör bli ett ämne för kulturen.

Men samtidigt så har kulturen genom alla tider varit ett utlopp för yttrande- och åsiktsfriheten. Många författare och journalister har blivit satta i fängelse och blir än i dag, med eller utan rättegång, för det som de uttryckt i skrift. Böcker har bränts på bål för att de skrivits av "fel" författare eller författare som tillhört "fel" religion eller tror på "fel" gud. Men med hjälp av subgenrer och andra stilgrepp har samhällskritiken kunnat fortsätta föras ut genom litteraturen, där till exempel cyberpunken och satiren bör nämnas. Kritiserandet av samhället kunde fortsätta, allt bakom en dimridå av robotar och datorer eller som ren och skär satir. För slaget för yttrande- och åsiktsfriheten ska inte förloras så lätt.

Så visst kan böcker som behandlar terrordåd, folkmord och massmord mycket väl passa in och vara en del av kulturen. Oavsett om man kan tycka att det är osmakligt eller inte. Sen att det blir mer osmakligt desto tidigare efter att händelsen inträffade som boken utkommer, det är svårt att komma ifrån. Och det kanske är för tidigt för en bok om terrordåden i Oslo och Utöya i somras, kanske inte. För det viktigaste är ju ändå att terroristen inte får tyst på omvärlden. Att omvärlden inte tystnar, försöker sopa det under mattan eller försöker agera som att det aldrig har hänt och att det i slutändan faller helt i glömska. För det är helt klart det farligaste som kan hända.

Så i princip kan det nog inte skrivas för många böcker om terrordåd, diktatorer och onda människor. Kulturen kommer alltid att ha utrymme för terrordåd, folkmord och massmord. Kulturen kommer alltid vara en av de viktigaste källorna för samhällskritik och som botemedel mot glömska.

En kvinna behöver ett eget rum

År 1929 skrev den brittiske författaren Virginia Woolf om mäns och kvinnors olika förutsättningar här i livet i essän Ett eget rum. Det är svindlande teorier hon för upp i denna essä. Allt från att en kvinna behöver ett helt eget rum, ett rum som är endast hennes, där hon är oberoende och där ingenting kan störa henne, för att hon ska kunna bli författare, till vilket typ av liv Shakespeares syster, om han nu hade någon, skulle ha haft.

Shakespeares uppdiktade syster, Judith, hade inte levt ett liv som ens påminde om Shakespeares. Som kvinna har hon inte samma förutsättningar som männen har, och då framför allt inte i det elisabetanska London på 1500-talet. Alldeles för många dörrar som var öppna för brodern hade automatiskt stängts för systern, även om de besatte samma kunskaper och talanger. Judith hade redan från barnsben fått stanna hemma medan William hade gått till skolan och skillnaderna syskonen emellan hade bara ökat med åren. Att ens få läsa en bok var omöjligt för Judith, detta slöseri med tid var bara ett bevis för att hon försakade något av hushållets uppgifter.

Förvisso så har det hänt mycket mellan Shakespeares 1500-tal och Woolfs 1920-tal, liksom det även har hänt mycket de senaste 90 åren. Men samtidigt så kvarstår en hel del substans i Woolfs text. Förutsättningarna för män och kvinnor skiljer sig fortfarande mycket åt, och frågan är ju om det fortfarande är som så att kvinnor behöver ett eget rum för att skriva en roman? Att män har sina rum automatiskt, att de är oberoende och inte blir störda på samma sätt? Att detta kan vara en orsak till att vi än idag har fler manliga än kvinnliga författare?

fredag 13 januari 2012

Trött på snälla vampyrer?

Det är ju bara att inse; humanvampyren är här för att stanna. Och den verkar även ta över inom vampyrlitteraturen i dag. Humanvampyren, den vampyr till skillnad mot monstervampyren som till exempel greve Dracula, vill leva som vanliga människor, som blir förälskade i vanliga människor och helt enkelt försöker att vara så humana som möjligt är för en vampyr.

Men för den som inte helt uppskattar att den moderna vampyrlitteraturen endast består av humanvampyrer, kan jag rekommendera Guillermo del Toro och Chuck Hogans triologi som börjar med boken Släktet (2009) och följs upp av Förgörelsen (2010). Den avslutande delen är ännu ej utgiven.

Ett passagerarplan landar i New York, men alla ombord är döda. Detta är som att bli förflyttad tillbaka till en klassisk vampyrfilm. Vampyrerna är genomodlat onda, de suger blod ur alla som kommer i ens väg, utan att ta hänsyn till om det är någon som stod dem nära i livet innan vampyrlivet. Lagom mycket splatter och blod, och de goda som slåss i underläge mot denna blodsmitta som tagit över landet.

Ondskan tar över i New York och undantagstillstånd utfärdas. Skräcken för denna blodsmitta, som misstänks vara någon form av biologiskt krigsförande medel går sakta upp för de levande. Till de godas skara sällar sig en modern Van Helsing som besitter all den kunskap som behövs för att förgöra vampyrerna och dess ledare, Mästaren.

Det är en bok man snabbt sugs in i, en bok som bygger vidare där Bram Stoker slutade. Hotet kommer från öster, det är inte längre pesten västvärlden skyr, det är biologiska vapen och de muslimska terroristerna. Något som blir nästan lite väl tydligt då vampyrernas näste placerats rakt under Ground Zero. Men man står evigt på de godas sida, hoppas de ska klara sig. Och framför allt så vet man att ingen kommer bli förälskad i en vampyr eller ens ha sex med dem. Det är vampyrlitteratur av den gamla skolan.


onsdag 11 januari 2012

Böcker och skräckfilmer

Okej, jag tillhör de här människorna som inte alltid enbart tittar på tv när jag tittar på tv, utan jag sysslar gärna med tjugo andra saker samtidigt, där bland annat läsa böcker är en vanlig företeelse, som jag förvisso till viss del slutat med. Numera är det snarare sudoko eller stickning som gäller, något som min sambo efter mycket om och men vant sig vid.

Men nu har jag funnit ett perfekt sätt att kombinera filmtittande med böcker. För ett tag sedan hittade jag boken 101 Skräckfilmer du måste se innan du dör, vilket känns som en perfekt ägodel för ett par som älskar skräckfilmer.

Än så länge så har vi mest bläddrat i den och konstaterat att vi redan har sett många av filmerna den tar upp. För de flesta klassiker finns ju med; Psycho, The Shining, Poltergeist, Fredagen den 13:de... Men som tur är så återstår mycket för oss att se. Och förutom att ge renodlade tips om skräckfilmer så finns det även korta texter om dem alla som förgyller filmtittandet.

Den hårdkokte Marlowe

För ett tag sedan så läste jag om Raymond Chandlers klassiska hårdkokta deckare The Big Sleep. Denna gång så införskaffade jag mig boken, jag tycker ändå att Chandler hör hemma i min bokhylla, även om just kriminalromaner inte är representerade i någon större utsträckning där. Men hårdkokta deckare är ju någonting helt annat, och Philip Marlowe är en karaktär som verkligen står för sig. Trots sin kalla yta och underbara one-liners typ:

- She was trying to sit on my lap when I was standing up

så har han fångat mitt hjärta.

Dock verkar det tyvärr som att Chandler, eller i alla fall inte The Big Sleep ges ut längre på svenska och den engelska texten är smått svårläst, måste jag ändå stå för. Även den svenska versionen, som jag läste förra gången, var småsvår att hänga med i, med tanke på alla vändningar som historien gör hela tiden. Det är väldigt tråkigt att så många gamla klassiska romaner inte längre går att få tag på på svenska, att de inte finns tillgängliga för allmänheten i ordentlig utsträckning. Man ska inte behöva leta efter böcker, om ni frågar mig. De ska finnas där, nästan anfalla en från bokhyllan.

Men trots detta, Chandler kommer alltid vara värd att ta sig igenom. Det är ju ändå inte för inte som han får anses som den hårdkokte deckarens okrönte kung. Mästare som han är skriva kriminalromaner med en hjälte som inte drar sig för att ta i med hårdhandskarna och framför allt, till skillnad mot andra deckare som Sherlock Holmes och miss Marple: man kan aldrig vara säker på att Marlowe är oskyldig. En av de stora grundstenarna inom den hårdkokta deckaren och det som också gör dem så speciella och oerhört spännande. Och som har gett dem en del av mitt hjärta.

Strindberg 100 år

Nej visst, jag vet, August Strindberg fyller inte 100 år i år, han skulle inte ens ha gjort det om han fortfarande hade levt. Men däremot så är det 100 år sedan som han avled, något som nog inte gått så många litteraturintresserade förbi.

Personligen så tycker jag det är lite skumt att man firar en årsdag som grundar på när någon avled. Blir inte det lite av att fira att någonting tragiskt inträffat för 100 år sedan? Att fira årsdagar utifrån födelsen känns mer rimligt.

Men visst, jag tänker inte gråta över att Strindberg uppmärksammas i stor utsträckning detta år, snarare tvärtom. Trots allt så tillhör han en av mina absoluta favoritförfattare vars texter håller än idag. Eller okej, inte alla, till exempel Svarta fanor eller Det nya riket får nog ändå ses som alldeles för svårlästa för dagens läsare, satiren är svårförstådd för oss som lever i ett samhälle som fått utvecklats i över 100 år sedan den skrevs.

Men det finns så mycket annat av Strindberg som håller än i dag, och som jag rekommenderar alla att ta del av i skrift eller varför inte som teater?

  • Sagor - kortare texter av olika slag, därav bland annat "Ett halvt ark papper".
  • Fadren och Fröken Julie - två underbara, naturalistiska dramer.
  • Hemsöborna - denna underbara roman som gjordes odödlig genom SVT Dramas allra första tv-pjäs med Allan Edwall, Sif Ruud och Sven Wolter.
  • Tjänstekvinnans son - självbiografi med många kritiska inslag gentemot föräldrar och lyftande av egna egenskaper i sann Strindberg-anda
  • En dåres försvarstal - Strindbergs försvarstal rörande äktenskapet med Siri von Essen.
  • Inferno - smått självbiografisk text som bör tas med en nypa salt. För nog för att Strindberg var en bra författare, men göra guld av bly...

Många skulle nog hävda att Röda Rummet  saknas i denna lista. Det hävdar däremot inte jag...

tisdag 10 januari 2012

Salander objektifierad

Förvisso så känns det typiskt amerikanskt, detta med att allt, eller i alla fall det feminina, ska objektifieras i alla lägen. För att inte tala om att det även är väldigt tragiskt. Som nu, när Stieg Larssons underbara Män som hatar kvinnor har blivit amerikansk film. (Varför har jag fortfarande inte förstått, den svenska är ju såpass bra så att den håller hög internationell standard)
Bara på affischen så får man ju indicier om objektifieringen av Lisbet Salander, och enligt DN:s artikel så slutar objektifieringen inte där. Det känns väldigt tragiskt, och jag kan inte för mitt liv förstå hur en så självständig och feministisk kvinna som Salander ska stå med bar överkropp på en affisch.

Men visst, alla tolkar vi allt olika. Men för mig har Salander alltid varit Pippi Långstrump, precis som Mikael Blomkvist är mästerdetektiven Kalle Blomkvist. Två karaktärer som är allt annat än objektifierande. För mig går Salander rak i ryggen. Hon må ha tryckts ned gång efter gång, men hon tar sig alltid upp igen, rakryggad och med mer skinn på näsan. Och med fler tatueringar. Det är förvisso inte en feminist utifrån många av de moderna aspekterna, men för mig kommer hon alltid vara det. En kvinna som inte går med på att bli förtryckt, som utkräver sin hämnd och ställer upp för andra förtryckta i samhället.

Än har jag inte sett den amerikanska filmatiseringen. Trots allt så är det Daniel Craig som har den manliga huvudrollen, men utifrån genusperspektivet så drar jag mig för det. Stieg Larsson skapade två underbara karaktärer, och jag vill inte att en amerikansk filmatisering ska ta dem ifrån mig.

Den evige mr Darcy

Jane Austens älskade karaktär mr Darcy, och då för nutidens läsare i Colin Firths skapelse, har länge varit ett ideal, den man som alla vi kvinnor vill ha. Eller som vi i alla fall vill ska bli kära i oss. För exakt hur han är som pojkvän eller äkta make, det har vi ingen som helst aning om. Vi vet inte om han är romantisk, överseende, lat, vill dela på hushållsarbetet. Detta är egenskaper som vi endast kan fantisera oss till, och de flesta av oss har nog även en väldigt tydlig bild av mr Darcy som make.

Förutom att Stolthet och fördom i sig är väldigt tidlös så är även de kvinnliga fansen det. Ung som gammal så dyrkar vi denna oåtkomliga mr Darcy. Och som sagt, då helst i Colin Firths skapelse. Romanen är helt klart tidlös, ideal brukar förändras över tid, men här verkar idealet ha överlevt tiden på något vis. Colin Firths förtjänst, kanske?

Inom litteraturen talar man ofta om identifikation, och de flesta av oss vill nog även kunna identifiera oss med den vackra, intelligenta, snälla och varma Elizabeth Bennet. Eller i alla fall önska att vi vore sådana. För det är inte svårt att identifiera sig med henne och hennes vedermödor, och vi förstår hennes ilska och hennes avslag av mr Darcys frieri. Precis som vi förstår att hon avslår mr Collins frieri.

Men på senare tid så verkar det som att mr Darcy har fått allvarlig konkurrens om rollen som idealmannen. Förvisso kanske inte över alla generationer av kvinnor, men sanningen är ju ändå den att idag så är det många som trånar efter både Edward Cullen och Eric Northman. Okej, det senare kan nog ha väldigt mycket med Alexander Skarsgård att göra, i bra mycket mer utsträckning än Colin Firths inflytande på mr Darcy.

Men kvar står Edward som någon form av idealman för den yngre läsarkretsen. Och visst finns det väl många likheter mellan Edward och mr Darcy? Båda oåtkomliga, ignoranta men ihärdiga i sitt beslut att få den de vill ha. Men Edward lämnar tyvärr inte så mycket över åt fantasin.

Likheter mellan Bella och Elizabeth? Nja, det vete gudarna om jag vill påstå i någon större utsträckning. Men identifikationen kanske finns även där?

måndag 9 januari 2012

Farliga boklådor

Jag brukar ha stora problem med detta med antikvariat. Det är liksom lite som att böckerna hoppar på en, anfaller en eller i alla fall förföljer en genom affären. Böckerna brukar vara så där skapligt billiga, så att man helt sonika inte kan låta bli att köpa dem. Och utbudet... Ja, man brukar ju ändå kunna få tag på allt från alla dessa gamla klassiker som jag verkligen älskar, till mer modern litteratur. Det finns helt sonika någonting för alla smaker.

Och böcker är ju till för att läsas, så detta med att köpa begagnade men hela och välbehållna böcker gör absolut ingenting. För ändå så är det ju kul att böcker läses om och om igen.

Men nu har jag funnit mig en "vanlig" bokaffär som är minst lika farlig som dessa antikvariat, men denna gång även mer farlig för min plånbok. Och det är ju helt sonika Science Fiction-affären i Gamla Stan. Okej, det var ju en sak innan man flyttade hit upp till Stockholm, för då besökte man den ju bara någon gång då och då, och handlade på sig i sån där lagom dos. Men numera, när den till råga på allt ligger på väg hem från jobbet... Förra veckans besök resulterade helt klart i mer böcker och spel än vad jag hade tänkt mig. För det är ju helt omöjligt att gå från spelavdelningen till kassan utan att passera vampyrsektionen. Och det handlar verkligen inte om någon form av gå vidare till fängelse utan att passera gå...

Dorian Gray - världens mest okände vampyr?

Jo, jag måste själv hålla med om att det låter väldigt otroligt - detta med Dorian Gray skulle vara vampyr. Men ändå inte, om man tänker efter.

Okej, Dorian Gray sög inte blodet ur några människor, så vitt vi vet, vill säga. För exakt vad denna figur egentligen sysslade med om nätterna är det endast Oscar Wilde som vet. Men visst, det förekommer inga blodorgier i boken och Dorian Gray har inga huggtänder och han hyser inte heller några större problem med att vistas i solsken och man märker inte heller av några allergier mot vitlök.

Så egentligen så bär detta tillbaka till definitionen av vad en vampyr egentligen är. Till exempel så är huggtänder inget krav för en vampyr. Denna teori härstammar snarast från vampyrmyten, som är en av de äldsta myterna och finns i i stort sett alla kulturer på jorden, där det hävdades att en vampyr visade tänderna där hon låg i sin grav. Vidare är inte heller vampyrmyterna ense om att vampyrer inte kan vistas i solsken, däremot så är de ljusskygga varelser; eller för att vara riktigt noggrann: de är skuggornas och mörkrets varelser. För det är i skuggorna och i mörkret som vampyrerna rör sig. De suger livet, inte specifikt blodet, ur andra människor. Och de åldras inte - de är levande döda.

Så nu börjar vi närma oss. Vi har hamnat hos Dorian Gray. Denna människa som lyckas få en förbannelse på sitt porträtt: alla onda handlingar han företar sig sätter inte sina spår på den levande människan, utan endast på porträttet. Vilket i praktiken innebär att han kan göra precis vad han vill, han går fri från alla handlingar, han saknar samvete. Allt sådant återspeglas i porträttet i stället. Precis som hans åldrande.

Han blir en odödlig människa, förevigt ung och förevigt osedlig. Han trivs med detta liv. Han rör sig i skuggorna och i mörkret, i samhällsklasser helt skilda från hans egen högborgerliga. Han undviker ljuset, för att bli påkommen på var gärning är det enda sättet för honom att få sona sina brott.

Och slutligen. Han avlider genom en kniv genom hjärtat på porträttet. Snarlikt den klassiska pålningen av vampyrer, inte sant?

Men det är inte som vampyr som Dorian Gray har gått till litteraturhistorien, trots enighet bland litteraturvetare om hans dubbelnatur som vampyr. Men spelar det egentligen någon roll?

Det kanske gör det för dagens humanvampyrer som ploppar upp till höger och vänster som svampar ur jorden. En vampyr behöver inte vara en greve Dracula som inte tål ljus eller vitlök och inte kan färdas över rinnande vatten. Denna vampyrmyt får stå för Bram Stoker, inte för de äldre vampyrmyterna som finns över jorden.
Men vad gäller just avsaknaden av huggtänder som återfinns hos även Stephanie Meyers The Twilight Saga så räcker det faktiskt med att läsa just Dracula för att inse att avsaknad av huggtänder inte är ett tillräckligt argument för att avfärda någon, om det så är Edward Cullen eller Dorian Gray som vampyr. Har alla vampyrer i denna roman huggtänder? Och framför allt, hittar du alla vampyrer i romanen?

Fienden från öster

Genom alla tider har det eviga hotet mot västvärlden kommit från öster. Oavsett om det handlat om hunnernas Attila, digerdöden, öststatskommunismen eller muslimska terrorister. Det är från öster faran kommer, det är öster som utgör ett hot mot den civiliserade människan. För så har det automatiskt blivit; den civiliserade människan bor i väst, den ociviliserade i öst. Och detta även i litteraturens värld, så som till exempel Mordor som är placerat i öst medan valarnas rike återfinns i väst.
Det största hotet av dem alla med Bram Stokers vampyrklassiker Dracula. Vampyren som drivs av de djuriska, ociviliserade lusterna kommer tillsammans med råttorna till det civiliserade Londons övre borgarklass.

Som vampyrroman är Dracula långt ifrån den första, men den är otvivelaktigt den största. Men förutom att vara en vampyrberättelse tänkt att sätta skräck i sina läsare så är den även fylld av många politiska budskap. Just hotet från öster, hur ociviliserade de är där borta i östeuropa och hur de drivs av allt annat än civiliserade lustar är helt klart den tydligaste, och också den som ledde till att romanen delades ut till de allierade soldaterna under andra världskriget, så att de skulle veta vad de slogs emot.

För östeuropa var en kvarleva utav medeltiden långt in på 1900-talet. Därav att många författare har låtit vampyren härstamma, eller i alla fall höra hemma, där borta. Vampyrmyten levde kvar där länge, och lever kanske till viss del kvar där än. Även efter andra världskriget roade sig kyrkan med att gräva upp gravar för att genomföra exhumanisering; att avväpna och för alltid döda eventuella vampyrer som kan ligga i dessa gravar.
I moderna vampyrromaner, som till exempel Guillermo Del Toro och Chuck Norris triologi som börjar med Släktet, kommer hotet återigen från öst, denna gång från Berlin, och med sig för vampyren hotet om terrorism och biologiska krigsmedel. Hotet om terrorism blir nästan barnsligt tydligt då vampyrerna skapar sitt högkvarter i underjorden rakt under Ground Zero i New York, den plats där World Trade Center en gång i tiden sträckte sig upp mot skyn.

Men detta är inte de enda politiska budskap som återfinns i Dracula. Ett annat är det klassiska för vampyrromaner; kvinnor som ger utlopp för sina djuriska drifter och sin sexualitet måste obönhörligen oskadliggöras, så som Lucy blir oskadliggjort av sina tre friare tillsammans med dr Van Helsing. En scen som redan då romanen utkom jämfördes med våldtäkt. Men i detta fall en rättfärdig våldtäkt då de fyra männen pålar den sexuella varelsen, hugger av henne huvudet och läser böner över henne. Aldrig mer ska hennes sexuella lustar kunna vilseleda en civiliserad man.

För idealet för Bram Stoker och den samtida victorianska eran var en undergiven hustru som Mina. En kvinna som ständigt står sin make till förfogande, beredd att göra markarbetet åt henne och aldrig, aldrig någonsin skulle drivas av sexuella lustar.
Många skulle kanske hävda att Mina var en modern och jämställd kvinna, vilket är väldigt långt från sanningen. Mina är inte självständig och hon är absolut inte jämställd och noteras bör här också att hon aldrig någonsin vill vara det. Hon vill endast vara sin makes hustru, stå vid hans sida och underlätta hans arbete. Att hon ger sig in på mannens område: hon skriver och använder även moderna medel som skrivmaskin, är endast en parantes, som även påpekas av Van Helsing: "Du har ett huvud som en man". Med andra ord; hon är inte en kvinna i dessa lägen, för om hon vore kvinna skulle hon inte tänka själv. I stället är hon som en mor eller tjänstekvinna som hon reser med de fem vampyrjägarna till Rumänien. Alla eventuella tendenser till att bli en jämställd och modern kvinna tas ifrån henne på vägen till greve Draculas slott. Med hjälp av Guds medel, oblater, tar Van Helsing ur henne de sista resterna av mer djuriska drifter, och brännmärket efter oblaten hon får tryckt mot sin panna försvinner när hon återgår till att vara en tyglad och tam hustru till Jonathan Harker.

Och slutligen; hon blir den gifta kvinnan som ger sin make en efterträdare; en son. Hon har uppfyllt alla sina plikter som kvinna. Och först då blir hon en hjältinna.

För den som är mer intresserad kring dessa aspekter inom vampyrlitteraturen hänvisar jag till Anan Höglunds fantastiska doktorsavhandling Vampyrer : en kulturkritisk studie av den västerländska vampyrberättelsen från 1700-talet till 2000-talet.

onsdag 4 januari 2012

Bree Tanners andra liv

Nej, det går ju faktiskt inte att komma ifrån att det endast var en tidsfråga innan något om vampyrer skulle dyka upp här i bloggen. Men bara för sakens skull så har jag nu valt att närma mig detta ett av mina stora favoritämnen bakvägen genom Bree Tanners andra liv.

Även om man är förälskad i Twilight Saga så behöver man inte minnas Bree Tanner. Hon förekommer en så kort sekund i romansviten och som läsare glömmer man bort henne mer eller mindre omgående. Hon är med i den stora striden i slutet av Eclipse, Ljudet av ditt hjärta på svenska. Hon är den sista överlevande vampyren i den vampyrarme som den smått galna victoria har lyckats skapa i Seattle. Bella ser henne bara en kort sekund, en kort minut då hon blir utfrågad och sedan går sitt öde till mötes. Inte mer än så förekommer hon.

Men trots detta så har Stephanie Meyer fått ihop en kort roman om henne och hennes liv som vampyr - hennes andra liv. Det är en roman som visar helt andra vampyrer är de vi är vana att se i Twilight Saga. Det är människojagande, djuriska vampyrer som fruktar solen och att bli pålade. De påminner nästan lite om J.R.R. Tolkiens orcher då de även vänder sig emot varandra och sliter av varandras kroppsdelar. En plågsam upplevelse för vampyren, trots att de kan lappa ihop sina kroppsdelar igen. Så lätt gör man sig inte av med en vampyr.

Förutom att man här får stifta bekantskap med den andra sidan, den onda sidan om man ser det ur Bellas och Edwards perspektiv, så är den korta romanen även ett ypperligt exempel på de små sakernas betydelse. Författaren påvisar en viktig aspekt av författandet; att minsta lilla del har betydelse, hur kärlek och omsorg ligger bakom varje del och att statister inte är statister. Även de har ett liv, en bakgrund, en tanke och ett mål. Och här får vi stifta bekantskap med denna statists liv, bakgrund, tanke och mål. Bree förkastas inte till de umbärliga, till de som skrivs in bara för att hjälten och hjältinnan ska få utföra sina stordåd.

Och det är med kärlek Meyer skriver om Bree och hennes korta liv som vampyr. Men för den som räknar med en ny aspekt av Twilight Saga, som tror sig få uppleva någonting i liknande stil kommer däremot bli besviken. Men den som vill se andra aspekter och ett större djup i författarens arbete och fantasi rekommenderas den varmt.

Översättarna - ett underskattat yrke

På senare tid har det blivit mer och mer populärt att läsa böckerna på engelska. Eller på originalspråk, som vissa uttrycker det. Argumenten för detta verkar vara först och främst att det numera tydligen är en allmän sanning att böcker på originalspråk (läs engelska) är bättre än översättningarna.
Ett konstaterande som jag personligen finner väldigt konstig. För att avgöra om någonting är bättre eller sämre så måste man ju testa båda sakerna, så om man nu inte har läst översättningen, hur kan man då veta att originalversionen är bättre än översättningen?

Och återigen. Detta verkar tydligen endast gälla för språk som i original ges ut på engelska. Och inte är alltför svårt skrivna, vill säga.

Men samtidigt så verkar dessa människor som för dessa argument glömma bort en väldigt viktig aspekt på litteratur. Källtextens kultur överensstämmer inte med måltextens kultur. Att översätta en litterär text innebär inte endast att översätta orden rakt av från ett språk till ett annat, texten innehåller så många fler aspekter än så, allt från de kulturella till till exempel ordlekar som är mycket vanligt förekommande i den brittiska litteraturen. Dessa faller för oss helt bort när vi läser texterna på engelska, vi missar helt sonika en viktig del utav litteraturen, då originaltexten inte är anpassad till vår kultur och vårt språkbruk.

Ta till exempel Shakespeares klassiska citat från Hamlet, då titelpersonen säger åt Ofelia att "Get thee to a nunnary", som är en typisk ordlek. Här försvinner poängen helt för oss svenskar, vi läser helt sonika, så som citatet ofta översätts, till "Gå i kloster". Men "nunnary" betyder också "bordell". Och exakt vad Shakespeare menade med citatet? Ja, det är ju som sagt en ordlek, han menade båda sakerna.

Vill man hårddra det hela så kan man ju även använda citatet från filmen En fisk som heter Wanda: "Även en idiot kan läsa Nietzsche. Han förstår bara inte vad han läser" angående folk som hävdar att originalspråket (läs engelska) är bättre än översättningen.
Om man vill vara elak, alltså.

För översättarna vet vad de gör. De gör allt för att alla aspekter, motiv och teman ska komma med i översättningen. Många sådana går läsarna blott endast förbi då de läser, oavsett om det är en text på källspråk eller på målspråk. Men de går med större sannolikhet helt förbi läsaren på källspråket. Det samma gäller även nyutgåvor av gamla svenska verk där språket är alldeles för gammalmodigt och behöver förnyas.
Vi ska inte underskatta översättarna och hävda att allt de gör blir sämre. De går inte att jämföra med google translate.
De vet bättre än läsaren vad texten innehåller.

Men visst blir det fel ibland, och till exempel namn är svårt att översätta. Så visst kan jag lätt förstå argumentationen vad gäller fantasy-romaner, som blir väldigt svåröversatta. Detta utan att ge mig in i någon Åke Ohlmarks-debatt här.

Vid utgivningen av Dan Browns senaste roman om Robert Langdon, Den förlorade symbolen, gjorde Bonniers en jättebedrift med översättningen. Inte mindre än sex översättare var kontrakterade för att den svenska översättningen skulle komma ut så fort som möjligt. På sju dagar översatte de hela romanen, därefter korrlästes och redigerades den på lika många dagar. Visst handlar det som sagt om till stor del om tolkning vid en översättning, och man kan helt klart tala om en översättning som ett eget verk. Men att det är sex olika personer som översatt texten märks inte. Så pass professionella är dagens översättare. De gör allt för att läsaren ska få ut allt av källtexten på bästa, möjliga sätt.

Så nej, att hävda att källtexten är bättre än måltexten, oavsett vilket verk vi talar om, är inte bara farligt, utan det är även att ge sig in i en debatt utan att ha någonting under fötterna.
För inte får vi väl se samma människor med dessa argument läsa Dostojevskij på ryska, Strindberg eller Lagerlöf på originaltexten eller Undset på norska?

Det finns många bra argument för att läsa litteratur på engelska. Men att all litteratur är bättre på källspråket än på målspråket är inte en av dem.