Det är många fascinerande och tänkvärda frågor som Theodor Kallifatides ställer sig i sin självbiografiska roman Ett nytt land utanför mitt fönster. Eller, att kalla den för roman eller självbiografisk är kanske fel. Det är snarare en samling med tänkvärda anekdoter och berättelser från en grekisk-svensk författares liv. Om att skriva romaner direkt på sitt andraspråk (svenskan) fast att tänka på sitt förstaspråk( grekiskan) och formulera sig utifrån det språkbruket.
Och det är ett väldigt vackert språk han har, Kallifatides. Om det går att lägga hela äran för detta på det grekiska språket eller på Kallifatides själv, det vet jag inte. Det är nog kombinationen, att kunna spegla ett språkbruk på ett annat. Att skapa någonting helt nytt, lättflytande och framför allt vackert. Med vändningar och metaforer som inte hör det svenska språket till, men som berikar det och ger det nya nyanser.
Boken handlar inte enbart om språket, även om det mesta i den återspeglas där. Han skriver om en främlings förutsättningar då han kommer till ett nytt land, får lära sig nya seder och bruk. Han jämför invandrarens ställning i Sverige med kvinnans, hävdar att Sverige har två samhällsklasser; det övre som består av männen och det yngre som består av kvinnorna och invandrarna. Hur invandrarna och kvinnorna har samma förutsättningar, hur de båda måste jobba så mycket hårdare, sträva så mycket mer för att uppnå samma saker som männen. Att männen och kvinnorna blir autonoma i vårt samhälle.
Men samtidigt så får man aldrig någonsin glömma de förutsättningar som främlingen har i det nya samhället. Att blanda det gamla med det nya, ge det nya nya nyanser, att man vaknar upp innanför samma fönster där man alltid varit, men att det finns ett nytt land där utanför, ett land med nya möjligheter.
Det är en vacker bild han målar upp av Sverige, som han vid första anblicken ser som stelare och torftigare än Grekland. Men är det verkligen det i längden?
Men om man nu begravs i ett annat land än det man har levt i, så som till exempel många som dött i strid görs. På vilket språk dör den personen? Skiljs nationer och språk åt i döden? Eller står vi alla lika då?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar