Det är ofattbart vad moderskärleken kan göra. Oavsett vad, en moder som alltid ställer upp, som alltid älskar sitt barn, som aldrig vill se sitt barn lida. Och detta oavsett hur annorlunda barnet är, hur illa det uppträder mot sin omgivning, hur elakt det är. Modern som fortsätter älska sitt barn, fast det förtär henne inifrån.
Doris Lessings berättelse om Det femte barnet är en stark skildring av paret som vill ha en stor familj, som vill omgärda sig med vänner och släkt i sitt hus var och vareviga dag. Men det femte barnet, Ben, förändrar allt för föräldrarna. Redan under graviditeten påvisas faktumet att detta barn inte är som alla andra. Det är en jobbig graviditet som följs av en jobbig förlossning och sedan en jobbig tillvaro. Ben är inte som alla andra. Han beter sig annorlunda, han ler inte, han skrattar inte, och hans avsaknad av empati får de andra barnen att dra sig undan. Till slut orkar inte släkt och vänner heller. Ben tar all tid för modern som inte hinner med de andra barnen.
De sätter honom på institut, men modern åker och hämtar honom, hon klarar inte av att överge sitt barn, kan inte se honom lida. Till varje pris vill hon ta hand om sitt femte barn, trots allt han ställer till med, trots att han växer upp och hamnar i fel gäng, blir kriminell. Det är till slut inte bara familjen han sätter i skräck, även omgivningen.
Men modern finns där alltid. Hon finns där för sitt femte barn, på bekostnad av sina andra fyra barn.
Det är en roman som ställer många frågor utan att ge några svar. Kan man dra en gräns för moderskärlek? Finns det någon gräns då varje mor bör ge upp sitt barn? Och varför ger fadern upp före modern?
Ska man skaffa en större familj än vad man själv kan ta hand om? Kan man kräva av mor- och farföräldrar att de alltid ska finnas där?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar