Förvisso så känns det typiskt amerikanskt, detta med att allt, eller i alla fall det feminina, ska objektifieras i alla lägen. För att inte tala om att det även är väldigt tragiskt. Som nu, när Stieg Larssons underbara Män som hatar kvinnor har blivit amerikansk film. (Varför har jag fortfarande inte förstått, den svenska är ju såpass bra så att den håller hög internationell standard)
Bara på affischen så får man ju indicier om objektifieringen av Lisbet Salander, och enligt DN:s artikel så slutar objektifieringen inte där. Det känns väldigt tragiskt, och jag kan inte för mitt liv förstå hur en så självständig och feministisk kvinna som Salander ska stå med bar överkropp på en affisch.
Men visst, alla tolkar vi allt olika. Men för mig har Salander alltid varit Pippi Långstrump, precis som Mikael Blomkvist är mästerdetektiven Kalle Blomkvist. Två karaktärer som är allt annat än objektifierande. För mig går Salander rak i ryggen. Hon må ha tryckts ned gång efter gång, men hon tar sig alltid upp igen, rakryggad och med mer skinn på näsan. Och med fler tatueringar. Det är förvisso inte en feminist utifrån många av de moderna aspekterna, men för mig kommer hon alltid vara det. En kvinna som inte går med på att bli förtryckt, som utkräver sin hämnd och ställer upp för andra förtryckta i samhället.
Än har jag inte sett den amerikanska filmatiseringen. Trots allt så är det Daniel Craig som har den manliga huvudrollen, men utifrån genusperspektivet så drar jag mig för det. Stieg Larsson skapade två underbara karaktärer, och jag vill inte att en amerikansk filmatisering ska ta dem ifrån mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar