En förlorad symbol

En förlorad symbol finns gömd någonstans i Washington. Någonstans bland gammal arkitektur, symbolism, dolda budskap och hemligheter finns symbolen som ska ge den yttersta kunskapen. Allt gömt inom Frimurarlogens hemlighetsfulla traditioner. Och den måste hittas. Inom 24 timmar.

Nej, det är inte något av Jack Bauers nya dygnslånga äventyr, även om Bauer och Dan Browns symbolog Robert Langdon har alldeles för mycket gemensamt: vid öppningen inser vi omedelbart att allt kommer utspela sig under mycket kort tid och inte en chans att nån av dem kommer hinna sova under den här tiden. För att inte tala om alla konstanta cliffhangers.

För precis som sina föregångare så är även Den förlorade symbolen en bok som är nästan omöjlig att lägga ifrån sig vid slutet av ett kapitel. Det blir som en drog, man måste läsa vidare.
Men upplägget börjar kännas väldigt uttjatat efter Änglar och demoner och DaVinci-koden. Vi vet hur det kommer gå. Langdon kommer kämpa på, hans fotografiska minne och briljanta hjärna kommer leda honom hela vägen till slutet och framför allt: den kvinnliga hjältinnan kommer bli föremål för hans kärlek.

Men okej, jag har inte läst ut boken, så det kan inte klassificeras som spoilers. Jag vet inte om han kommer bli kär i hjältinnan, jag vet inte om han kommer finna den förlorade symbolen. Man läser inte boken så mycket för att få veta huruvida Langdon löser problemet eller inte, utan man läser den för att få reda på svaret på gåtan. Det är lite som att läsa en Agatha Christie-deckare: man är inte så intresserad av huruvida de finner mördaren, utan vem mördaren är.

Och där måste man säga att Dan Brown verkligen lyckas. Rakt genom boken trollbinder han läsaren, som bara vill komma vidare. Att plöja 600 sidor på en dag eller två skulle inte vara så svårt, om det inte vore för att boken är lite för tung och blir jobbig att hålla upp.
För han har verkligen lyckats med det realistiska, det såg vi yttersta bevisen för i och med DaVinci-koden då folk inte kunde hålla skillnad på fiction och verklighet. Vilket är många författares största dröm - att trollbinda sin publik på det viset med olika konspirationsteorier.

Dock börjar jag personligen tycka att det kanske är dags för Dan Brown att testa lite nya grepp. Även om jag garanterat kommer läsa en fjärde bok om Robert Langdon om en sådan kommer. För allt detta med uråldriga mysterier och symboler lockar i alla fall mig. För att inte tala om uråldriga mysterier inom slutna sekter som här frimurarna, sekter man själv aldrig får någon insyn i.