Guldkompassen

För något år sedan så bestämde jag mig för att läsa Guldkompassen av Philip Pullman. Okej, jag får stå för att jag nog är lite för gammal för den boken, men i alla fall. Det finns ju så många guldklimpar bland fantasyböcker för barn; Berättelsen om Narnia, Bilbo Hobbiten - bort och hem igen för att inte glömma Harry Potter.
Så varför skulle inte Guldkompassen kunna hamna i samma kategori där?

Nej, jag vet i ärlighetens namn inte om jag tycker att Guldkompassen kommer upp i samma kategori. Hela romanserien är väldigt gullig och mysig, precis så där som barnfantasy ska vara. Men det blev aldrig riktigt samma sak som med till exempel Narnia. Jag sögs inte in i historien på samma sätt. För i ärlighetens namn så hade jag väldigt svårt att förstå boken. Inte historien i sig, utan detta med den mörka materian, daimoner och de olika världarna... Det var som om min hjärna har blivit för vuxen, fått för starka gränser för vad som är rimligt och orimligt, och den ville inte riktigt acceptera boken.

Kanske hade jag reagerat på samma sätt om jag hade läst Berättelsen om Narnia först i vuxen ålder också. Det vet jag inte, och kommer heller aldrig att få svar på. Men samtidigt så blev man lite kär i boken, alla goda som är så goda och snälla och mysiga, och de onda som är... onda. Okej, den onda kvinnan blir inte riktigt lika ond som Narnias onda isdrottning, men i alla fall. Kampen står mellan de goda och de onda, och de goda tycker man omedelbart om, och man vet redan i beskrivningarna vilka som är onda. För de är Onda. De kidnappar barn, de avskärmar daimonerna... De är Onda.

I julas gick filmatiseringen av Guldkompassen på tv, så jag gav mig på att se den. Och det måste jag säga att det var mycket i boken som klarnade då, jag hade lättare att förstå daimonerna och den mörka materian. Och filmen var ungefär lika gullig och mysig som böckerna, detta trots kampen mellan gott och ont.

Men jag blev aldrig riktigt lika gripen, jag hade ingen Aslan eller Dumbledore som jag kunde sätta min fullständiga tillit till.

Men ändå... Läsvärd och mysig, och fick mig tillbaka till barndomen till viss del.

Och slutligen ett litet ps till dem som reagerade i början: Jodå, Bilbo klassificerades som en barnbok redan då den gavs ut, även om den idag oftast återfinns på vuxenhyllan. Även vi vuxna måste få ett litet utlopp för vår fantasifulla sida ibland ;)