måndag 27 augusti 2012

Nya bokstöd

Jag måste då erkänna att jag med jämna mellanrum har smådreglat lite över dessa svarta bokstöd, formade i August Strindbergs klassiskt välkända silhuett. Men tyvärr har de aldrig införskaffats, i och med att jag ansett att de varit alldeles för dyra. Men fyller man år så gör man, och vad är väl då roligare att få, än just det som man själv gått och dreglat över men inte riktigt känt sig redo att spendera en massa pengar på?

Två bokstöd förgyller nu min bokhylla:



Det enda tråkiga med dem är väl egentligen att bokstöden alltid är vinklade åt "fel" håll - de syns inte riktigt så väl som man kunde önska. Men, men, jag vet ju att de finns där, och det räcker ju en bra bit på väg!

onsdag 22 augusti 2012

Utmaning - 8 saker om dig själv


En utmaning från Skuggornas bibliotek har kommit in, och jag är ju självklart inte sämre än att jag ger mig på den, en utmaning är ju ändå en utmaning ;)

Så, reglerna för utmaningen:
Bloggaren skriver 8 fakta/vanor om sig själv. Den som blir utmanad skriver etteget blogginlägg om sina 8 fakta/vanor och skriver in dessa regler. I slutet av inlägget skriver bloggaren 4 personer som utmanas. Lämna slutligen en kommentar hos dem så att de vet att de har blivit utmanade och läser ditt blogginlägg.

Så, 8 fakta/vanor om mig själv. Jag kan ju inte låta bli att tjuvkika på Skuggornas bibliotek, och följer lite i hennes spår.

1. Jag började mina akademiska studier med att läsa till civilingenjör, maskinteknik, en utbildning som jag har gått igenom, men har några få resttentor kvar. Någonstans på vägen upptäckte jag studier inom litteraturvetenskap och teater, två av mina stora intressen. Och i vanlig ordning leder det ena till det andra, och i dagsläget har jag en fil kand i litteraturvetenskap, och skriver just nu min master-uppsats.

2. Jag älskar verkligen klassiker, med författare som Shakespeare, Strindberg, Austen och Wilde i spetsen. Men trots det så måste jag lite pinsamt erkänna att jag inte har läst Svindlande höjder. Vid sidan av klassikerna är det vampyrerna som tar över min bokhylla, men Anne Rices Vampyrkrönikan lästes först för ett par år sedan och saknas i min bokhylla...

3. Jag älskar verkligen bibliotek och går jag in för att låna en (1) bok, så kommer jag alltid ut med flera. Det kostar förvisso ingenting att låna, men i bland känns det lite som att jag bidrar till en stor del av bibliotekets budget med alla mina straffavgifter för försent inlämnade böcker.

4. Jag missar alldeles för många nya böcker som kommer ut, eftersom jag till största delen botaniserar på antikvariat eller håller mig till klassiker. Men tack vare att jag numera träffar en science fiction-klubb en gång i månaden så blir jag i alla fall uppdaterad på det området.
Och jo, samma sak gäller filmer... Där har jag däremot en sambo som hjälper mig att se nya filmer och komma iväg på bio ofta.

5. Jag älskar verkligen skräckfilmer, och då helst av det äldre slaget - ingenting går upp emot en Hitchcock- rulle. Men även Romaro, Craven, Tarrantino och Rodrigues konsumeras med stor glädje och behållning. Och Kubric. Aldrig glömma Kubric!

6. Jag ser gärna om både filmer och tv-serier. Gärna gång på gång. Twin Peaks missar jag i stort sett aldrig när den går i repris, och med min master-uppsats om manlig sexualitet i Twilight Saga och True Blood som anledning, ser jag nu om True Blood. 

7. Kaffe är nog den dryck som intas i störst utsträckning, och jag har äntligen fått tag på en mokka-kokare som fungerar på induktionshäll. Den tillsammans med kolsyremaskinen är de mest uppskattade lyxprodukterna i vårt kök.

8. Från att väldigt sällan ha öppnat en bok konsumerar snart min sambo lika många böcker som jag gör, och han ska nu i höst läsa en distanskurs i litteraturvetenskap. Våra diskussioner kring litteratur och kultur har alltid varit färgstarka och uppskattade, och nu: en ny nivå! Ska bli riktigt kul! Jag ska dock fokusera på min uppsats, inte hans studier...


Och så slutligen fyra personer att utmana. Kan ju inte låta bli att ge mig på några av de bloggar som jag läser flitigast: Swedish Zombie, Bokboxen, Nobelprisprojektet och A Room of my Own. (För oss smånördiga litteraturvetare så faller man ju bara man hör titeln på den sista bloggen...)

Varning för zombier!

Den 25:e augusti anordnas Zombie Walk här uppe i Stockholm, till min stora lycka. Inte för att jag brukar delta, utan mest för att jag tycker att det är ett väldigt kul initiativ och det är ju ändå väldigt underhållande att titta på. Jag kommer heller aldrig att glömma den första zombie walken som jag sett. Jag var på besök i Göteborg över dan med en kompis, helt omedveten om denna aktivitet just denna dag. Så döm av vår förvåning när man strosar runt där bland affärerna och helt plötsligt möts av en massa zombier!

Nyss gick jag in på Stockholm Stadsbiblioteks hemsida, och den förvåning jag möttes av där var nog större än mötet med zombierna i Göteborg. För jo då, hur otippad det än kan kännas, så gör Stockholms Stadsbibliotek reklam för Zombie Walk här i Stockholm!

Det kanske inte är precis som så att zombierna gått in i bibliotekens finrum, utan stadsbiblioteket som vidgat sina vyer. Vilket ändå, så där lite bittert sagt, är på tiden...

tisdag 21 augusti 2012

Kulturutbyte och numera nörd?

Det tillkommer helt klart en hel del fördelar med att bli sambo. Som detta med fritidsnöjen och sysselsättningar, till exempel. Jag och sambons intressen går ganska ordentligt i olika riktningar: jag njuter gärna av en god bok om jag får lite tid över, han sätter sig hellre framför datorn och spelar spel.

Men med tiden, vi har bott i hop i ungefär ett och ett halvt år vid det här laget, så har intressena förskjutits något. Från att i stort sett aldrig läsa en rad i en bok så slukar sambon bok efter bok, dock lite mer sporadiskt än vad jag gör. Och jag, jo då, i helgen införskaffades tre stycken datorspel. ("Köp 3, betala för 2" på reaavdelningen, om jag nu ska försvara mitt gigantiska inköp...) Det som dock drog mig till reahyllan var helt klart närvaron av datorspelet "Metro 2033". Och har jag precis läst ut boken, så... ja, då kanske man ska ge sig på datorspelet också, som hjälpt till att göra boken världskänd.

I övrigt blev det även "Worms", ett spel jag varmt rekommenderar till alla som har barnasinnet i behåll!

fredag 17 augusti 2012

Science fiction kryper upp på statuslistan?

Ja, jo,jag vet att artikeln har en månad på nacken men ändå, den är fortfarande väl värd att uppmärksammas. Science fiction debatteras äntligen i finrummet och att denna genre lyser med sin frånvaro bland Nobelpristagarna är värt att diskutera, om ni frågar mig. Aniara må vara Aniara, men i ärlighetens namn, hur många därute har faktiskt läst den? Och förstått den?

Nu tror jag förvisso inte att Svenska Akademiens ledamöter kommer göra en kappvändning i och med en debattartikel i Svenska Dagbladet, men att sf diskuteras på detta sätt ger ju i alla fall en indikation på att dess status är på väg upp. Vilket den absolut är väl värd. För oss som hunnit med att läsa i alla fall lite av denna breda genre så står det ju ändå klart att det krävs en hel del för att åstadkomma en kvalitativt och hållbar roman inom denna genre. Okej att allt inte är bra, men så är det ju ändå med alla genrer. Men trots det oerhörda arbete som oftast ligger bakom skapandet av fiktiva världar, se bara på Tolkien och hans Silmarillion, så har SF, liksom fantasy, hållts utanför finrummet, konstant nedputtat som någonting som inte är lika mycket värt. Det är helt klart alldeles för fiktivt.

Men som sagt, jag hoppas på en unppsving för SF (och fantasy, så klart) inte bara i antalet sålda exemplar, utan även inom litteraturens finområde. Att den, liksom dess författare, får den respekt de förtjänar.

torsdag 16 augusti 2012

När bibliotekarierna blir fiender


Det ska vara tyst på ett bibliotek!

Det får verkligen Artiom lära sig den hårda vägen. Sen han har förvisso heller aldrig varit i ett bibliotek tidigare i hela sitt liv. I ärlighetens namn så har han inte ens varit i ett riktigt hus, i alla fall inte efter det att han fyllde tre år och räddades undan en plågsam död av sin blivande styvfar.

Året är 2033 och 20 år tidigare fördes ett kärnvapenkrig som fick förödande konsekvenser för mänskligheten. Den efterföljande radioaktiva strålningen dödar urskildringslöst var människa som vistas utan skyddsdräkt och gasmask ovan jord. Dock är det inte endast radioaktiviteten som dödar däruppe, muterade varelser har tagit över staden och i Moskvas stora bibliotek vaktar muterade, livsfarliga bibliotikarier över den åtråvärda skatten: kunskapen.
Människorna har flyttat ned i det gigantiska tunnelbanesystemet, där de har byggt upp ett nytt samhälle, där var station är som en egen nation. Hansan, den forna handelsförbundet har återuppstått, och de olika stationerna präglas av fascism, kommunism, frireligiösa rörelser och mycket annat. De nya livsvillkoren får inte människan att sluta sig samman som en gemensam enhet med en gemensam fiende: de muterade varelserna ovan jord.

Metro 2033 av Dmitrij Gluchovskij är en postapokalyptisk sf-roman av det mer samhällskritiska slaget. Vi får följa den unge Artiom som beger sig ut på en resa till tunnelbanesystemets centrum för at framföra ett budskap om förestående fara. Resan blir allt annat är rofylld, gång på gång hamnar han i trubbel och faror av olika slag. Men slumpen för honom framåt, så som slumpen alltid gör i böcker. en viss underton av satir gentemot skönlitteraturen i allmänhet och fantasyn i synnerhet genomsyrar texten. Kan Artiom utnyttja denna slump? Och är han verkligen Den Utvalde?

Väl framme vid sitt mål, stationen Polis, tros han vara den utvalde, den som ska finna Boken som finns någonstans i gömmorna på Moskvas gigantiska bibliotek, Boken som vaktas av de onda, muterade bibliotikarierna, Boken som ingen vet exakt var den finns. Men som borde tala till Artiom.

Jag kan inte rå för det, men ryssarna är verkligen imponerande i sitt författarskap och då framför allt i deras samhällskritik som även genomsyrar Metro 2033 lite så där som en välskriven postapokalyptisk roman bör göra. Kunskapen värderas högt, liksom var människas fria vilja och fria tanke, deras frihet att få göra vad de vill. Att vara instängd i ett fixt tunnelbanesystem är inte världens ände, det ger inte begränsningar för viljan eller fantasin, det finns fortfarande någonting att kämpa efter, någonting att leva för.

Det är en fascinerande roman, och det förvånar mig inte det minsta att det har gjorts datorspel utifrån den. Det är ju ändå lite av Härskarringen över hela romanen: den långa resan som ska göras, den lilla människan med att det slutar med att man står på ett klippsprång redo att tillintetgöra all ondska i världen. För så ser inte verkligheten ut. Framför allt inte i ett tunnelbanesystem, dit världens alla eftersträvanden och önskningar har flyttat ned.

Men det finns ju en efterföljare, för oss som hellre håller oss till romanernas värld än datorspelens.
Metro 2034, här kommer jag!

tisdag 14 augusti 2012

Slut på sommarledigheten

Tänk vad fort sommarledigheten försvinner. Och det varje år. Och man blir konstant lika förvånad. I och för sig så blev det en lite annorlunda semester för mig i år, den blev uppdelad i två omgångar, vardera del på två veckor. Vilket helt klart var på gott och ont, den saken är klar.

Däremot så blev det pinsamt lite läsning denna sommar. Det är nästan så jag undrar om jag någonsin har läst så här lite på en sommar. På sammanlagt sex veckor tog jag mig igenom en enda bok, Metro 2033 av Dmitrij Gluchovskij. Inte för att boken var trögläst eller dålig, tvärtom, den är riktigt bra (Jaja, recension kommer senare...).Men det blev liksom inte mer läst än så. Inget liggande i solstol på balkongen eller på filt på gräsmattan eller badstranden. Det vete gudarna vad jag gjorde i stället. Men fördrev tiden på ett effektivt sätt verkar jag ha gjort i alla fall.

Men, men, nu kommer väl snart hösten ,kan tänkas. Och finns det då någonting som passar bättre än att istället för en solstol krypa upp i soffan under en filt tillsammans med en varm kopp te och en god bok?


STHLM Fear Fest 2012

Snacka om att denna vecka börjar med ohejdad glädje! Swedish Zombie uppmärksammar mig på att det kommer att anordnas en Fear Fest här i Stockholm, närmare bestämt i Årsta, i år. Okej att en skräckfilm i månaden kanske inte låter som så mycket, men om nu tanken är att det ska bli en årlig skräckfilmsfestival, så tycker jag det är en bra start, för att inte tala om ett utmärkt initiativ! Jag hoppas innerligt att det blir lyckat, och att man får möjlighet till en ordentlig dos med skräck en gång per år i framtiden! Och att få se Night of the Living Dead på bio, ja, det måste ju verkligen göras!

För program och mer info, klicka här.

måndag 13 augusti 2012

Maria Sveland och jag lever inte i samma verklighet


så har jag då äntligen lyckats ta mig igenom hela Maria Svelands Bitterfittan. Det var ingen lätt match, den saken är klar. Att jag valde att ta mig igenom detta kraftprov med hjälp av ljudbok var en fördel, vet jag inte. Inte mer än att den gav mig en massa extra energi på träningen. Trampandet på crosstrainern eller motionscykeln ökade drastiskt medan jag lyssnade på denna bok.

Och okej, boken har ju ändå titeln "Bitterfittan", men ändå. Hur bitter får man egentligen bli? Och framför allt, borde det inte finnas någon gräns, då man stannar upp och frågar sig om det verkligen finns någon poäng med att vara så här bitter? En gräns där man stannar upp och ifrågasätter sin egen bitterhet och om det inte går att göra någonting åt den.
För det måste ju ändå vara väldigt svårt att vara lycklig, samtidigt som man är så bitter som Maria Sveland verkar vara. Det finns ju ingen tid över till att le eller njuta av livets små mirakel om man ständigt hittar fel och brister hos männen, konstant lyckas hitta nya exempel på hur männen maktimproviserar med hjälp av patriarkatet och konstant förtrycker kvinnor. För att inte tala om att kvinnor även verkar vilja det.
Allt om man får tro Maria Sveland.

Själv känner jag inte igen det samhälle Sveland beskriver. Jag känner inte igen landet eller människorna. Jag vet inte ens vad som är fiktion och vad som kan ses som samhällsreportage i boken. Jag vet inte ens om de undersökningar och avhandlingar som hon hänvisar till existerar på riktigt eller ej. Vilket förvisso kanske inte spelar så stor roll, eftersom källhänvisningarna är så knappa så jag hellre letar efter en nål i en höstack. Det lär i alla fall bära mer frukt.
Liksom Simone de Beauvoire så ger och tar Sveland hej vilt mellan olika faktorer för att få fram sin poäng, helt utan vidare reflektioner som sträcker sig utanför hennes egna bittra tankegång. Och ger man och tar utav det man vill, ja, då borde man väl ändå lyckas få fram en poäng?


På en charterresa ned till Medelhavet börjar hon reflektera över omgivningen. Över hur alla kvinnor på chartern konstant passar upp på sina män och tar hand om barnen medan männen dricker öl. Hur man kan se på par om de har ett kärleksförhållande eller inte: om de har det så pratar de inte med varann. Mannen sitter halvt bortvänd från sitt sällskap. Och framför allt: hur alla (Tja, några undantag tar hon inte upp) kvinnor hämtar kaffe åt sina män, och hur männen verkar förutsätta detta.
Män som tar hand om barnen på semestern och skalar deras frukt är även lika ovanligt som män som har med sig matlåda till jobbet.

Enligt min statistiska undersökning på de två mansdominerade arbetsplatser jag rör mig mellan för tillfället (är man konsult, så är man ;) ): alltså majoriteten av alla män. Typ 75% av alla män tar hand om barnen och skalar deras frukt. För så många män har med sig matlåda i min omgivning.

Men sen så känner jag ju heller inte igen mig i Maria Svelands samhällsskildring.
Jag kan inte på något sätt försöka få alla motgångar till att de beror på könsdiskriminering. Att jag konstant är nedtryckt både i förhållandet och i arbetslivet just för att jag är kvinna. Och då jobbar jag inte bara som konsult, utan som civilingenjör.
Fast jag har också svårt att ta Svelands bittra reflektioner på fullt allvar. Om nu SVT är så diskriminerande gentemot kvinnor som Sveland vill ha det till, så är det väldigt konstigt att det företaget ännu inte blivit anmält till eller av DO. Och lite fler rubriker kring detta fenomen borde även ha skapats. Det är helt klart lättare att tro att det är Svelands egen inkompetens (och bitterhet?) som gör att hennes yrkesmässiga framgångar på företaget inte har gått som hon vill. I alla fall så är det en frågeställning som hon borde ställa sig själv.
Men icke. Det ligger inte Sveland för att ifrågasätta sig själv. Här ifrågasätts endast omgivningen mer och mer bittert, och då framför allt männen. Dessa könsdiskrimenerande fötryckande partariakter som verkar finnas överallt, utan undantag. Inte ens det där lilla undantaget som Bridget Jones upprepade återfinns: "Alla män är svin utom Tom, för han är bög".

Sveland ifrågasätter hur vi ska kunna uppnå jämställdhet i samhället om vi inte ens kan vara jämställda med den vi älskar. Och aldrig tidigare har jag refleterar så mycket över det förhållande jag lever i och dess eventuella jämställdhet, endast för att komma fram till att jag inte kan förstå poängen med att granska jämställdheten i ett förhållande: det viktiga är väl ändå att jag och min sambo är lyckliga, att vi lever ett liv där vi delat upp hushållsuppgifterna efter vårt eget tycke och smak, och inte efter något jämställdhetstänk. Herregud, han är bra mycket bättre på att laga bilen än jag, då är det väl ändå bättre att han gör det?! Ska jag köra i 110 km/h med bilen så anser jag det vara viktigare att den är bra lagad än att den är lagad utifrån ett jämställdhetsperspektiv: dvs utav mig.

Mest energi i träningen fick jag absolut när Sveland kom fram till slutsatsen att bli gravid och skaffa barn är den största kvinnofällan av dem alla. Punkt slut. En kvinnofälla och ytterligare en sak att bli bitter över.

Om poängen gick fram?
Var den att aldrig någonsin bli bitter, så ja då, då gick den fram.
För nej, jag känner mig inte det minsta ledsen eller besviken över att jag inte lever i samma verklighet som Maria Sveland.
Tvärtom.
Jag är väldigt glad för det.

Däremot så undrar jag starkt över vilken typ av nyans "kukrosa" är, och om det är en förolämpning att få sina kläder beskrivna med den färgen.