måndagen den 13:e augusti 2012

Maria Sveland och jag lever inte i samma verklighet


så har jag då äntligen lyckats ta mig igenom hela Maria Svelands Bitterfittan. Det var ingen lätt match, den saken är klar. Att jag valde att ta mig igenom detta kraftprov med hjälp av ljudbok var en fördel, vet jag inte. Inte mer än att den gav mig en massa extra energi på träningen. Trampandet på crosstrainern eller motionscykeln ökade drastiskt medan jag lyssnade på denna bok.

Och okej, boken har ju ändå titeln "Bitterfittan", men ändå. Hur bitter får man egentligen bli? Och framför allt, borde det inte finnas någon gräns, då man stannar upp och frågar sig om det verkligen finns någon poäng med att vara så här bitter? En gräns där man stannar upp och ifrågasätter sin egen bitterhet och om det inte går att göra någonting åt den.
För det måste ju ändå vara väldigt svårt att vara lycklig, samtidigt som man är så bitter som Maria Sveland verkar vara. Det finns ju ingen tid över till att le eller njuta av livets små mirakel om man ständigt hittar fel och brister hos männen, konstant lyckas hitta nya exempel på hur männen maktimproviserar med hjälp av patriarkatet och konstant förtrycker kvinnor. För att inte tala om att kvinnor även verkar vilja det.
Allt om man får tro Maria Sveland.

Själv känner jag inte igen det samhälle Sveland beskriver. Jag känner inte igen landet eller människorna. Jag vet inte ens vad som är fiktion och vad som kan ses som samhällsreportage i boken. Jag vet inte ens om de undersökningar och avhandlingar som hon hänvisar till existerar på riktigt eller ej. Vilket förvisso kanske inte spelar så stor roll, eftersom källhänvisningarna är så knappa så jag hellre letar efter en nål i en höstack. Det lär i alla fall bära mer frukt.
Liksom Simone de Beauvoire så ger och tar Sveland hej vilt mellan olika faktorer för att få fram sin poäng, helt utan vidare reflektioner som sträcker sig utanför hennes egna bittra tankegång. Och ger man och tar utav det man vill, ja, då borde man väl ändå lyckas få fram en poäng?


På en charterresa ned till Medelhavet börjar hon reflektera över omgivningen. Över hur alla kvinnor på chartern konstant passar upp på sina män och tar hand om barnen medan männen dricker öl. Hur man kan se på par om de har ett kärleksförhållande eller inte: om de har det så pratar de inte med varann. Mannen sitter halvt bortvänd från sitt sällskap. Och framför allt: hur alla (Tja, några undantag tar hon inte upp) kvinnor hämtar kaffe åt sina män, och hur männen verkar förutsätta detta.
Män som tar hand om barnen på semestern och skalar deras frukt är även lika ovanligt som män som har med sig matlåda till jobbet.

Enligt min statistiska undersökning på de två mansdominerade arbetsplatser jag rör mig mellan för tillfället (är man konsult, så är man ;) ): alltså majoriteten av alla män. Typ 75% av alla män tar hand om barnen och skalar deras frukt. För så många män har med sig matlåda i min omgivning.

Men sen så känner jag ju heller inte igen mig i Maria Svelands samhällsskildring.
Jag kan inte på något sätt försöka få alla motgångar till att de beror på könsdiskriminering. Att jag konstant är nedtryckt både i förhållandet och i arbetslivet just för att jag är kvinna. Och då jobbar jag inte bara som konsult, utan som civilingenjör.
Fast jag har också svårt att ta Svelands bittra reflektioner på fullt allvar. Om nu SVT är så diskriminerande gentemot kvinnor som Sveland vill ha det till, så är det väldigt konstigt att det företaget ännu inte blivit anmält till eller av DO. Och lite fler rubriker kring detta fenomen borde även ha skapats. Det är helt klart lättare att tro att det är Svelands egen inkompetens (och bitterhet?) som gör att hennes yrkesmässiga framgångar på företaget inte har gått som hon vill. I alla fall så är det en frågeställning som hon borde ställa sig själv.
Men icke. Det ligger inte Sveland för att ifrågasätta sig själv. Här ifrågasätts endast omgivningen mer och mer bittert, och då framför allt männen. Dessa könsdiskrimenerande fötryckande partariakter som verkar finnas överallt, utan undantag. Inte ens det där lilla undantaget som Bridget Jones upprepade återfinns: "Alla män är svin utom Tom, för han är bög".

Sveland ifrågasätter hur vi ska kunna uppnå jämställdhet i samhället om vi inte ens kan vara jämställda med den vi älskar. Och aldrig tidigare har jag refleterar så mycket över det förhållande jag lever i och dess eventuella jämställdhet, endast för att komma fram till att jag inte kan förstå poängen med att granska jämställdheten i ett förhållande: det viktiga är väl ändå att jag och min sambo är lyckliga, att vi lever ett liv där vi delat upp hushållsuppgifterna efter vårt eget tycke och smak, och inte efter något jämställdhetstänk. Herregud, han är bra mycket bättre på att laga bilen än jag, då är det väl ändå bättre att han gör det?! Ska jag köra i 110 km/h med bilen så anser jag det vara viktigare att den är bra lagad än att den är lagad utifrån ett jämställdhetsperspektiv: dvs utav mig.

Mest energi i träningen fick jag absolut när Sveland kom fram till slutsatsen att bli gravid och skaffa barn är den största kvinnofällan av dem alla. Punkt slut. En kvinnofälla och ytterligare en sak att bli bitter över.

Om poängen gick fram?
Var den att aldrig någonsin bli bitter, så ja då, då gick den fram.
För nej, jag känner mig inte det minsta ledsen eller besviken över att jag inte lever i samma verklighet som Maria Sveland.
Tvärtom.
Jag är väldigt glad för det.

Däremot så undrar jag starkt över vilken typ av nyans "kukrosa" är, och om det är en förolämpning att få sina kläder beskrivna med den färgen.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar