torsdag 2 februari 2012

Pojken som kallades Det

Björn Afzelius skrev en gång: "Som barn tar man kärleken för givet/Allt annat är emot ens natur". Och det är väl ändå så det borde vara? Alla barn borde ha rättigheten att vara älskade av sina föräldrar.

Men från och till drabbas man av den hemska insikten att världen inte är i närheten av så vacker som vi vill få den till. Att verkligheten kan vara så hemsk, så vedervärdig och så grym. Att alla föräldrar inte älskar sina barn, att alla föräldrar inte tar hand om sina barn.

På något sätt så försöker man ihärdigt intala sig att de barn som drabbats av världens hemskheter och sina föräldrars grymhet är ytterst få, att de är undantag och att det egentligen inte hör till vår civilisation. Det hör hemma någon annanstans, i böckernas och fantasins värld. Att sådana som Fritzl bara återföds typ en gång per var miljonte år.

Men med böcker som David Pelzers självbiografi Pojken som kallades Det och dess uppföljare, blir man som läsare påtagligt påmind om världens hemskheter, och man upphör aldrig att förvånas av föräldrars inneboende ilska och grymhet som de medvetet låter gå ut över sina egna barn.

Genom historia efter historia från en barndom som man inte med sin vildaste fantasi kan förstå, rinner tårarna nedför kinderna. Genom berättelserna om en mor som ständigt finner nya sätt att plåga och osynliggöra sin egen som, gråter jag. Med den stora förvissningen om att allt måste bli bra, för det måste det ju, det är ju en självbiografi och Pelzer har ju själv lyckats skriva boken, så läser man vidare. Man måste få veta att det ska bli bra. Snart. Så fort sidorna tar slut. Då är det över, då är det förbi. Då har den lilla pojken det bra. För han tillhör ju böckernas värld. Så man lägger inte ifrån sig boken, det går inte, då måste man ju själv hantera det man läst.

Men ständigt vet man att det är en verklig berättelse. Och det är endast med insikten om att det är en självbiografi som man orkar läsa vidare, sida efter sida, grymhet efter grymhet. För det måste ju bevisligen bli bra.

Även om man frågar sig gång på gång hur detta stackars lilla barn någonsin kommer kunna anpassas till verkligheten och någonsin få känna och hysa kärlek och tillit till en annan människa.

För om man inte är älskad av den mor man bor hos, kan man då någonsin känna sig älskad och älska ett eget barn någon gång i framtiden?

Det är skönt att Pelzer inte avslutade historien då sidorna i Pojken som kallades Det tar slut. Att han skrev uppföljare. För man vill ju veta, man hoppas ju, att denna pojke är lycklig idag. Att han kanske själv idag har barn som kan ta kärleken för given.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar