Förflutenhetens landskap

Det finns någonting charmigt, någonting nästan romantiskt, över Peter Englunds sätt att berätta om det förflutna. Ståendes på platsen för fältslaget vid Poltava, den plats där Karl XII gick en stor förlust till mötes, berättar han om Förflutenhetens landskap, inte bara om slaget utan även om så mycket annat runtomkring. Om hur slaget, som är det största i svensk historia, var en seger för ryssarna men en förlust för ukrainarna. historiska essäer om landskapets betydelse då och nu.

Han blir en 280 år försenad krigskorrespondent, berättar om det kända slaget och samtidigt sväva ut i historier kring första världskriget. Han drar paralleller, berättar anekdoter och ger sig in på korta snedsprång, för att återkomma till platsen för fältslaget, som idag är en åker. En plats som de boende än idag finner förlupna kulor och andra rester från fältslaget.

Det är inte bara Karl XII som hamnar under luppen i denna essä, även om en stor förkärlek för denna krigsherre gör sig påmind. Men han talar om sexualiteten under 1600-talet, symboliken i tavlan av en ung flicka som äter ostron och om kyrkans inställning under denna sexuellt frisläppta tid. En tid då kvinnans sexualitet ansågs vara större än mannens, och kvinnans njutning var en självklarhet.

Visst, det är ingen lättläst läsning, ingenting man tar tag i när man känner för att krypa ihop under filten en kall vinterkväll. Men perfekt den dag man känner för lite extra allmänbildning, och har energi över för att ta itu med det ytterst informationsrika språk som utmärker Peter Englund. Det är inte en berättelse om slaget i sig, en sådan som man kan återfinna i vilken historiebok som helst, nej, Englund hänför sig mer åt detaljer, mer åt effekter och anekdoter.
Man slukar inte boken, man läser den långsamt, man läser om, för att förstå vändningarna. Men intressant läsning är den, framför allt med tanke på att han ger ryssarna och framför allt ukrainarna en möjlighet att komma till tas och berättar delar av historien ur deras perspektiv.