Ja, det är ju så sagorna brukar sluta. När prinsessan får sin drömprins. De får varann, de får gifta sig med varann, och sen får vi bara veta att de kommer leva lyckliga i alla sina dar.
Inga gräl, inga sjukdomar, inga tjuriga måndagsmorgnar. De lever lyckliga i alla sina dar. Vi får inte ens veta om de får barn.
Men sagorna gjorde sitt avtramp i verkligheten när kronprinsessan Viktoria äntligen fick sin Daniel. Det hela kändes som någon omvänd version utav Askungen, och sagan fick sin höjdpunkt när de väl gifte sig.
Och sen ska de leva lyckliga i alla sina dar.
Men om några barn fick vi aldrig veta i barnsagorna. Vi vet bara att de blev lyckliga. Och barn kan ju ändå kännas som en del i denna lyckliga framtid. Det var bara att se på prins Daniel på presskonferensen i morse. Lycklig är han. Och det unnar jag honom verkligen. Han som fick sin drömprinsessa.
Så här i vuxen ålder så skulle man önska få veta det också. Att prinsen och prinsessan fick sina barn, att de får barnbarn, att de kommer sitta på verandan när de är gamla, berättar för sina barnbarn hur det gick till när de träffades. Att de kommer sitta på den där verandan och hålla varann i hand och fortfarande älska varann lika mycket som när de träffades.
För det är de väl unnade. De som slogs för sin kärlek och faktiskt, trots allt, trots att det är en saga, fick varann i slutändan. Så där som vi vill att berättelser ska sluta ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar