fredag 5 december 2014

Vinn en bibliotekarie

Alltså, det här är ju bara för kul. Att vinna en bibliotekarie som kommer hem till en och ordnar ens bokhylla i två timmar.

Nog för att jag skulle behöva få ordning på mina böcker. Men två timmar lär inte räcka. Och framför allt så behöver jag inte en bibliotekarie till det. Jag behöver fler bokhyllor...

lördag 29 november 2014

Sjukdomarnas domina

Det händer ytterst sällan, det måste jag då ändå tillstå, alldeles för sällan till och med, att jag numera läser serier. Det är egentligen ingenting jag har tänkt så mycket på, mer än att jag med jämna mellanrum funderar lite på om jag ska ta och läsa serien Walking Dead. Zombiehistorier måste ju ändå göra sig bra mycket bättre, om det är illustrerat, eller hur?

Detta gäller i alla fall om man vill få fram lite mer krypande, mörk historia. Mater Morbi är historien om hur mardrömsdetektiven Dylan Dog får uppleva en av sina egna största mardörmmar: att ligga sjuk och bortglömd på sjukhuset och få möta Mater Morbi: alla sjukdomars moder. En sexig svarthårig kvinna, iklädd endast läderunderkläder, högklackade skor och en mantel.


Med en piska som enda accessoar.

Hela hennes uppenbarelse blir en symbol för sjukdomens lidanden, dess plågande och dess obarmhärtighet. Enligt extramaterialet som återfinns i slutet av magasinet skall hennes förförande sida symbolisera just sjukdomens förförande sida. Här känner jag att upphovsmännen helt har tappat mig. Har sjukdomen en förförande sida?

Hela serien är så underbart mörk. Skuggorna förföljer läsaren både genom bilderna som genom själva berättelsen. Allt från Dylans kamp med sjukhusets personal om vem han är och vem som är hans läkare, fram till den lille pojkens kamp med Mater Morbi. Även om bilderna är svartvita, så framgår det så tydligt att ingenting är svartvitt i världen. Den enes död kan helt klart vara den andres bröd. Livet mer som en gråskala på väg mot någon form av dystopi. Den inre kampen vars skuggor syns i bilderna.

Historien är Dylan Dogs kamp mot sjukdomen och Mater Morbi. Den blir ett intressant inlägg i debatten kring dödshjälp. En frisk fläkt i debatten om rätten till dödshjälp med fokus på det lidande själva sjukdomsförloppet fram mot det oåterkalleliga.

Jag har aldrig tidigare läst någonting om Dylan Dog, men känner efter detta första möte att jag mycket väl kan tänka mig fördjupa denna bekantskap. Bara faktumet att Dylan Dogs är en ren kopia av Groucho Marx, och till råga på allt heter Groucho - snacka om tillfällighet, va ;) - gör ju att man gärna vill läsa bra mycket mer. Oavsett om övriga album är så här seriösa eller inte. I övrigt var bekantskapen enkel att göra, med hänsyn till det extramaterial som återfinns i slutet av magasinet. Jag är lite av en sucker för extramaterial, så även i detta fall. Kul att få veta hur de tänkt i utformandet av exempelvis Mater Morbi, hur författaren Robert Recchioni tagit sig an berättelsen om Dylan Dog och Mater Morbi tillsammans med tecknaren Massimo Carnevale. För att inte tala om den enorma uppståndelse albumet gjorde då det gavs ut 2009 i Italien.

Tänk så mycket liv en liten serie kan skapa.

Det är sånt som får en att behålla tron på kulturen som ett viktigt uttrycksmedel.

söndag 16 november 2014

Akademibokhandelns genreindelning

Mina oregelbundet återkommande besök hos Akademibokhandeln brukar medföra en hel del lyfta ögonbryn och småleenden kring hur personalen genreindelar sitt utbud. För att inte tala om hur de benämner genrerna, och inte heller använder samma benämningar på engelska som på svenska. Visst, detta är ju helt klart litteraturvetarens i-landsproblem, men lite roligt ska väl vi också få ha det i vardagen?

Gårdagens besök på Akademibokhandeln i Uppsala gav dock upphov till skratt inte bara för mig, utan även för mitt sällskap liksom andra inne i affären. På tonårsavdelningen fanns en hylla med "Klassiker". De flesta böckerna på engelska, dock inte alla. Här återfanns allt från Alice i Underlandet till Den lille prinsen. 

Precis vad man tänker på, när man tänker på tonårsböcker, eller hur?

Sen hur man kan få för sig att "klassiker" är en genre är någonting helt annat, som jag får slita mitt hår över en annan dag. Just nu önskar jag bara att personalen på Akademibokhandeln hade koll på vad det är för nåt de säljer.

fredag 7 november 2014

Poirot tillbaka

Jag måste erkänna att jag kände mig lite kluven när jag fick höra att den brittiska författarinnan Sophie Hannah skulle ta efter där Agatha Christie slutade. Att hon skulle skriva en helt ny bok om den klassiske privatdetektiven Hercule Poirot. Christie hann själv med att skriva fler än 30 böcker med Poirot i, så den stora frågan är ju om det verkligen finns ett behov av ytterligare en?

Det enkla och likaså ärliga svaret på den frågan är ju helt klart huruvida det är en bra bok eller inte.

Önskemålet om ytterligare en bok i Agatha Christies fotspår kom från hennes efterlevande och lotten föll som sagt på Sophie Hannah. När hon var på besök här i Sverige och bjöd in till bloggträff hos bokförlaget Bookmarks talade hon gärna om sin kärlek till Christie och hennes romaner. Inledningsvis tyckte hon det var smått skrämmande att skriva vidare där Christie slutade, men samtidigt kände hon att hon hade en story redan klar, som skulle passa perfekt. Christies ättlingar har funnits med i utkanten genom författandet, även om både story och val av huvudrollskaraktär helt är Sophie Hannahs.

Hercule Poirot är Christies mest kända huvudkaraktär, men likväl en karaktär som Christie själv var speciellt förtjust i. Hannah är inte heller överdrivet förtjust i Poirot, men säger själv att det är mycket enklare att skriva med honom som hjälte än miss Marple. Hans sätt att blanda engelska med franska uttryck är enbart ett av de säregna egenskaper som är typiska för Poirot och som är tacksamma att arbeta vidare med.

Romanen i fråga då?

Titeln blev på svenska Monogrammorden, en titel som ändå måste anses passa bra in bland alla de övriga titlarna.
Mordgåtan är en klassisk pusselgåta, så där lagom invecklad så man nästan har koll på alla ledtrådar, men verkligen inte kan få ihop det utan Poirots hjälp. (Okej, det kanske enbart gäller mig, men jag tror då inte jag har lyckats lösa någon av Christies pussel...)

Självklart vill man gärna fortsätta att jämföra romanen med Christies egna, men - som tur är, skulle jag vilja hävda - så var det så länge sen som jag läste en Christie-deckare att jag faktiskt inte kan jämföra med mer än mina minnen. Så istället för att jämföra romanen, så slås jag ofta av tanken "var det så här det var med Christies romaner?!" Tankar som enbart är av godo, komplimanger som kan riktas direkt till Hannah.
Det största exemplet på detta är att jag blev ordentligt känslomässigt engagerad i historien.

Desto längre jag läser, desto mer fascinerad blir jag. Att Hannah läst Christie en hel del i sitt liv framgår tydligt. Hon har förmågan att få allt och allting att verka mystiskt, hon har förmågan att leda läsaren  rätt samtidigt som hon förvillar in på helt fel vägar. Och framför allt har hon förmågan att hålla sig till själva deckargåtan utan en massa ovidkommande snedspår, som verkar vara på modet numera. Detta är en pusseldeckare, vare sig mer eller mindre. Precis så som det ska vara.
Och på tal om precis så som det ska vara, så är den väldigt lättläst. Man sugs snabbt in i berättelsen, och sen går det inte att släppa boken. Inte nog med att man verkligen vill få veta vem som mördade de tre personerna på den luxuösa hotellet i London, man vill även få veta vad som hände det stackars prästparet som dog för 20 år sedan, de dödsfall som medförde de tre dödsfallen på hotellet. Man vill verkligen få reda på alla intriger, som Hercule Poirot på sitt sedvanliga smått arroganta sätt redogör för genom berättelsens gång. För arrogant är han, och minst lika svår att tycka om hos Sophie Hannah som hos Agatha Christie. Vilket känns tryggt.

Avslutningsvis måste jag få säga att jag hyser en väldigt stor respekt för deckarförfattare av den gamla skolan, den med Agatha Christie som lärare. Vilka oerhört invecklade historier de lyckades få ihop, för att inte tala om hur de återberättar dem bit för bit, ledtråd för ledtråd. Så pass invecklade historier finner man inte i dag, så Sophie Hannahs bidrag till deckargenren är mer än välkommet, och jag hoppas hon är här för att stanna med denna typ av pusseldeckare, oavsett om det är med Poirot i huvudrollen eller inte. Jag har inte läst någonting av Sophie Hannah sen tidigare, men är nu sugen på att ge mig på något annat av hennes alster. Precis som jag nu är sugen på att läsa lite gamla Agatha Christie igen.

söndag 19 oktober 2014

Ett inlägg i skoldebatten?

Ingen har väl missat allt liv som varit på senare tid, och då framför allt inför valet, angående den svenska skolan. Björklund tjatade om betyg i uppförande i sin kunskapskola (sic!) och sen grälade sossarna och mp om vem som skulle bli utbildningsminister. Någonstans så här efter valet övergick intresset i irritation till totalt ointresse.

Så jag bestämde mig för att läsa en bok istället. Det är ju trots allt den bästa medicinen mot allt!

Den elaka vikarien är en bilderbok av Anders Fager och Daniel Thollin - illustrationer är gjorda av den sistnämnda. Boken i fråga ingår i Bonnier Carlsens bokserie Lätt och läskigt. Okej, nu är jag ju - för att vara snäll - några år äldre än Bonnier Carlsens målgrupp för denna bokserie, men trots detta måste jag säga att jag verkligen uppskattar denna bok. Den är, precis som namnet på bokserien antyder, både lättläst och lite småläskig, kanske snarast myspysläskig. Allt utspelande i en verklighet som den riktiga målgruppen väl känner till: i skolan.

Magistern skär sönder fingret på en konservburk på morgonen och måste därför sjukskriva sig. rektorn ringer in en vikarie, och läskigare sådan är nog svår att hitta. En efter en faller barnen offer för den elaka vikarien, värdigt en klassisk splatterfilm från 80-talet. Allt skrivet på rim.

En idé slår mig: Varför inte testa någonting nytt? Borde inte Anders Fager och Daniel Thollin ta över ansvaret för den svenska skolan? De vet absolut hur man som lärare får eleverna att sitta snällt i bänkarna. Hotet om den elaka vikarien och de färgglada och beskrivande bilderna lär ju få vilket barn som helst att göra sina läxor. Och äta upp spenaten. 

Delar av berättelsen i illustrationerna. Illustrationerna blir på intet sätt bärande för berättelsen, de ger däremot en extra nivå. Här särskiljs svart från vitt mycket distinkt, och ingen lär missa vem som är god och vem som är ond. Det är i illustrationerna vi får reda på att den elaka vikarien har självklart telefonnumret 666-66-6 (en personlig favorit) och Bellmans Fjäriln vingad syns på Haga blir tvärslaktad utmed fotlederna tillsammans med barnen. (okej, en annan favorit, trots min stora kärlek till den älskade Bellman).

Illustration: Daniel Thollin
Just vad gäller illustrationerna är helt klart den kärleksfulla blicken mellan rektorn och vikarien bäst. Om det är nån som vet exakt vad han skickar in till eleverna, så är det den rektorn.

Och nej, jag hittade inte heller några stavfel i boken, ett gottbetyg till Fager och Thollin som utbildningsministrar. Dock känner jag mig lite smått skeptisk till obligatorisk skolgång numera... Däremot så vet jag att jag kommer läsa denna bok för min son när han blir äldre! Här ska skolas in på skräckens underbara värld så fort det går!

onsdag 8 oktober 2014

En liten ursäkt

Jag vet att det har varit tyst här på bloggen en lång stund, och som några av er vet har jag några recensioner som ligger och släpar. Härmed vill jag bara påpeka att ni inte är bortglömda, dock är ni lagda på hög, och blogginläggen väntar bara på att bli skrivna och publicerade.

Så, en liten ursäkt för att det tagit tid. Det där med att ha en halvårsbebis hemma tar verkligen mer tid än man kan tro. Och alldeles för mycket tid från läsande och skrivande.

Vilket det förvisso helt klart är värt!

onsdag 10 september 2014

Från småstadsidyll till storstadsgrymhet

Det är inte enbart i verkligheten som deckarförfattaren Mons Kallentoft har övergivit det idylliska Linköping för den hårda storstaden, utan även i sitt författarskap. Tillsammans med Markus Lutterman, mest känd som medförfattare till Patrik Sjöbergs självbiografi Det du inte såg, har Kallentoft nu påbörjat en ny deckarserie, kallad Herkulesserien, med Zack som inledande roman. Den som förväntar sig en ny deckarserie i samma stil och anda som den om Malin Fors kommer nog bli besviken. Borta är de idylliska, om dock gråa och ibland till och med deprimerande, beskrivningarna av omgivningen är helt borta. Offrens närvaro i både text och sinne likaså. Här förblir offer just enbart offer. Mördaren ska hittas, inte för att offret som hos Malin Fors kräver det, utan här för att den skyldige ska straffas. Det mjuka, det sköra och sårbara är borta, i stället har hårdhet, testosteron och grymhet tagit plats.

Morden har blivit grövre. Poliserna har blivit hårdare. Trots att hjälten är polis är steget till en hårdknäckt deckare inte långt. Zack må vara polis på dagarna, men på nätterna lever han ett mer ljusskyggt liv. Nattlivet börjar krypa in på dagens arbete, och han börjar få svårt att hålla isär nytta och nöje. Risken för att kulisserna ska rämna ökar hela tiden. Samtidigt mördas thailändska massöser på de grövsta sätt. Mördaren måste stoppas till varje pris.

Till min glädje inser jag snabbt att den gamla hederliga samhällskritiken som var så vanligt förr inom kriminallitteraturen här är tillbaka, utan att måla upp moralkakor eller skriva läsaren på näsan. Det är lite lagom, det är eftertänksamt och framför allt är det viktigt. Det gör det hela tyngre, det gör mig frustrerad och det ger den där extra nyansen.

Under läsandets gång dyker tonerna av Ulf Lundells Stackars Jack upp gång på gång i mitt undermedvetna. Det kanske är så här det skulle ha gått om Jack blev polis? Vem vet, det kanske enbart är likheten i namnet och hemstaden de båda har gemensamt. Men det vemodiga följer mig i texten, tillsammans med spänningen. För spännande är det, till nästan en outhärdlig nivå. Med delar så hemska så jag knappt har kunnat läsa vidare (och jo, jag älskar skräck, men jag har också en alldeles för vild fantasi ibland...). När jag väl slagit igen boken så undrar jag lite smått om det finns en gräns för hur långt man får dra spänningen i en roman egentligen. Får man använda allt som ingredienser för att höja spänningsnivån?

Jag vill bara skrika rakt ut till slut: "Jag är nybliven småbarnsmamma! Gör inte så här mot mig"

Men jag läser vidare. Jag vill veta hur det ska gå, både för Zack och för de plågade i romanen. Det är välskrivet, det är genomtänkt, man dras in i texten och man kommer inte därifrån. Det är Spännande.

Förvisso har jag uttryckt en åsikt om att Kallentoft gått på tomgång, men jag inte är inte helt säker på att detta med Herkulesserien är det rätta, det känns mer som att ta sig från tomgång in i det ekorrhjul av Stockholmsbaserade deckarförfattare som skriver i par. Grymheten, råheten, sexualbrott och human trafficing verkar ju tyvärr vara obligatoriska ingredienser för denna nya generation av kriminalromaner. Och tyvärr, det blev uttjatat mer eller mindre på en gång. Jag önskar lite smått att Kallentoft och Lutterman hade varit först med detta, för det är en välskriven historia och jag hade höjt den ordentligt till skyarna om inte andra hunnit före. Dock kan jag tänka mig att fortsättningen kan lyfta Zack och Herkulesserien upp från denna början till härmande träsk.

Kallentoft har alltid varit unik i sitt sätt att skriva, och jag gillade verkligen hans sätt att låta offrena få vara subjekt mer än objekt hos Malin Fors. Dock finns inte mycket av detta personliga kvar här.
Jag är fortfarande inte helt bekväm med Kallentofts lekande med språket och tempus, det blir från och till, och då framför allt inledningsvis, väldigt forcerat och krystat. Just att två författare är inblandade i romanen medför nog till detta, då byte av stil och tempus inte är genomgående genom romanen, utan kommer då och då, lite mer som om det vore på måfå än som om det fanns en tanke bakom det. I stället för att medföra ytterligare en nyans till historien, blir texten nästan lite svårläst då detta stilgrepp blir störande för läsningen. Här hade jag snarare önskat att de båda författarna tillsammans hade antagit ett stilgrepp som de båda känner sig bekväma med och därmed blir en del av texten. Som det är nu känns det mest som att de försöker härma Jens Lapidus personliga stil. Men där slutar all form av likhet mellan dessa författare. Jag hoppas innerligt att språket lyfts i fortsättningen, för historien i sig är helt värd att läsas, och bör inte överskuggas av den narrativa stilen.

torsdag 17 juli 2014

Lästipshjälp i scifi- och fantasydjungeln

Det är inte alltid så enkelt att veta vad man ska ge sig på att läsa härnäst. I ärlighetens namn så finns det ju så mycket där ute att läsa, sånt man vill läsa och sådant man vill ha läst.

I vanlig ordning så finns hjälp alltid att finna på internet. Eller hjälp och hjälp, jag är inte helt säker på om denna inte bara strular till det hela än mer än den faktiskt hjälper till. Men rolig är den i alla fall. Och det kaos den återger speglar nog genren i sin helhet...


onsdag 9 juli 2014

Rött hot på guldfärgad bakgrund

Tom Clancy tillhör kategorin författare som tyvärr lämnat oss alldeles för tidigt då han gick bort förra året, endast 66 år gammal. Året innan gavs sista delen i romansviten om Jack Ryan ut, Rött hot, som  Clancy skrev tillsammas med Mark Greaney.

I och för sig så är jag inte helt säker på att Rött hot faktiskt skulle vara de sista delen i romansviten, men oavsett vilket så blev det ett värdigt slut för Jack Ryan, vars politiska och militära äventyr vi fick börja stifta bekantskap med i Jakten på Röd Oktober. Ryan har gått hela vägen från USA:s marinkår via Wall Street och CIA till att nu vara bosatt i Vita Huset och verka som USA:s president.

Rött Hot handlar dock inte i någon större utsträckning om president Jack Ryan, utan mer om hans son, Jack Ryan Jr. som jobbar för det topphemliga Kollegiet, en sammanslutning av agenter som lyder direkt under Vita Huset utan att någon egentligen vet att de existerar. Och därmed behöver Vita Huset i värsta fall inte heller ansvara för vad de gör.

Även hotet och den ständiga fiende har förändrats över åren. Inte ens för amerikanerna verkar ryssen vara speciellt farlig, i alla fall inte som organisation. Här är det Kina som står för ondskan, ett Kina på ekonomisk frammarsch, men som kört ekonomin i botten. För att rädda både hedern och landet beslutar Kinas president att det är dags att återta herraväldet över vattnet kring Kina. Denna önskan tas glatt emot av den kinesiska militären, som i sin tur bestämmer sig för att gå ytterligare ett steg längre. En modern agentroman kräver ett cyberkrig.

I vanlig ordning när Clancy är i farten så känns det genomarbetat och välskrivet. Ingenting är enkelt och han tar inga större bakvägar för att göra det enkelt för sig. Att bedriva cyberkrig mot ett annat land kräver oerhörda kunskaper och tillgångar. Här förenklas det inte till en enda hjärna som styr allt. Kinas kollektiva tänkande under en stark ledare blir hjärnan liksom den svaga länken i detta krig.

Det är spännande i 760 sidor. Även om fingrarna tröttnar på att hålla uppe den tjocka pocketboken så vill man inte lägga ifrån sig den. Det är lite som att läsa en film, var och varannan detalj finns återberättad så som man hade sett det i en actionfilm. Det onödiga dödandet som förekommer i alla krig återberättas här. Allt utan för stora och detaljrika beskrivningar som hade varit alldeles för svårt att ta in. Det behövs inte heller. Däremot behövs helt klart rollbetäckningen som finns i början av romanen. För i vanlig ordning när vi kommer till agentberättelser, oavsett om det är film eller bok, så är det alldeles för mycket folk för att man ska orka hålla ordning på dem alla. Även om Clancy gör ett bra jobb numera att ta hand om alla och ge dem karaktärsbeskrivningar, någonting han lärt sig på vägen genom sitt författarskap.

Dock är det en stor sak jag stör mig på med romanen: om den nu heter RÖTT hot, så borde väl boken vara röd, och inte guldfärgad? Tänk så mycket en sådan liten sak kan reta hjärnan...

lördag 19 april 2014

En rövardotters liv

Lars-Inge Svartenbrandt, numera Lars Ferm, brukar kallas för Sveriges farligaste brottsling, ett epitet som jag personligen inte alltid förstått mig på. För mig kommer han alltid att vara mannen som lagom berusad fick för sig att efter ett genomfört rån fly per cykel. Ett påhitt som ledde till ytterligare ett fängelsestraff. Han har tillbringat större delen av sitt liv inlåst, så speciellt farlig känns han väl inte?

Men efter att ha läst hans dotter Jackie Ferms självbiografi Rövardotter så börjar man förstå varför han kallas för Sveriges farligaste brottsling, även om det inte är denna del av Svartenbrandts liv som pressens rubrikmakare haft i åtanke. För sin egen familj, här med dottern i fokus, är han verkligen livsfarlig.

Med en far som till största delen sitter bakom lås och bom och med en mor som är alkoholist och missbrukare, blir Jackie och hennes två yngre bröder fall för myndigheterna. Vid 11 års ålder är det Jackie som beskyddar och tar hand om sina bröder, då de till slut blir fosterhemsplacerade var och en på sitt håll, som om de blir straffade för brott som de själva aldrig har begått. Mest skrämmande är nog dock att en kvinna på enbart 23 år kan skriva en självbiografi på hela 380 sidor.

Jackie berättar öppenhjärtligt och med nästan förvånansvärd sund syn på sin uppväxt vid olika fosterhem och institut. Berättelsen börjar med vistelsen på behandlingshemmet Rosenkullen, där både psykisk och fysisk misshandel och sexuella trakasserier var en del av vardagen. Det är berättelser som får Jan Guillous Ondskan att mest framstå som rika människor ilandsproblem. För utlämnad av myndigheterna till ledningen på Rosenkullen finns det ingenting Jackie och de övriga inlåsta tjejerna kan göra för att förbättra situationen eller ens förmedla för omgivningen om missförhållandena de tvingas leva med.

Berättelsen sträcker sig från misshandel och missbruk i hemmet som liten flicka, fram till den vuxna Jackie som försöker återhämta sig i efterdyningarna efter sitt medverkande i skandaldokusåpan Paradise Hotel. Hon berättar om sitt behov av att få ta hand om andra människor, om hennes överreaktioner och dramatiska sida, om sin svartsjuka och hämndaktioner, om den äldsta broderns död, om lögner och om mindre smickrande beteenden. Faderns kärleksfulla brev följer som en röd tråd genom berättelsen, för att slutligen helt försvinna, då hans svek mot dottern blir för stora. Jakten efter att höra hemma någonstans, att få tillhöra en familj och en gemenskap är Jackies stora drivkraft, som inte går att kombinera med faderns ständiga svek.

Det är en verklighet som ligger lika långt från min som Guillous Ondskan, men trots detta delar jag och Jackie sorgen och förtvivlan över den ständiga tron att en vacker dag så kommer vår far stå där, som en räddande ängel, eller i alla fall som den närvarande och kärleksfulla far som vi hoppas på. Man kan tycka att en faders kärlek borde vara given för vart barn, men tyvärr är verkligheten inte sån. Själv har jag alltid haft en närvarande mor, någonting som Jackie inte heller har haft. Hon började livet vilsen och fortsatte på den vägen. Den är skrämmande, tårfylld och samtidigt väldigt tonårsupprorig där sympatin lyser med sin frånvaro. Vacker och utlämnande hemsk samtidigt.
För henne blir boken som en bearbetning av ett tidigare liv som hon inte vill tillbaka till, för mig blir boken som en lång lista på löften på saker som jag aldrig någonsin ska utsätta min nyfödda son för.

onsdag 12 mars 2014

Strindsbergs Siri

Som Strindberg-fan var det med stor nyfikenhet och höga förväntningar som jag kastade mig över Lena Einhorns biografi över August Strindbergs första hustru, Siri. Äntligen så skulle jag få veta mer om denna kvinna som alltid stått i Strindbergs skugga, denna kvinna som verkar vara av det starkare och tåligare virket, och framför allt: förhoppningsvis så skulle jag få veta mer om den påstådda otrohetsaffären som hon sägs ha haft med en kvinnlig väninna. Men först och främst: jag skulle få veta mer om en av dessa kvinnor som stått bakom Strindberg genom alla hans nycker och galenskaper.

Vi får lära känna Siri i det att hon träffar Strindberg. Vi får ta avsked av henne i och med att skilsmässan gått igenom och hennes liv går vidare.

Genom 341 sidor förblir hon enbart Strindbergs Siri. Strindbergs första hustru. Hon får aldrig eget liv, hon får aldrig flyga iväg på egna vingar. Hon står ständigt i Strindbergs skugga, varje skiftning, varje inslag på hennes livsväg är alla beroende av Strindberg. De är aldrig  beroende av henne själv. Det är alltid Strindbergs skugga som faller över allt hon gör och upplever.

Det blir så tragiskt så det nästan gör ont. Bokens titel blir så genomfalsk. Hon går från att vara Siri von Essen till Siri Strindberg tillbaka till Siri Von Essen igen. Hon blir aldrig någonsin enbart Siri genom romanen. Inte på en sida eller genom en anekdot lyckas Einhorn skaka av Strindbergs skugga. Vi får aldrig lära känna Siri, veta vad hon vill och tycker - om det inte står i kontrast till Strindbergs vilja och tycke.

Siris vackra profil blir som frusen i tiden, fast som Strindbergs första hustru. Vad hon kan tänkas ha för påverkan på honom får vi inte veta. Hon blir som en pappdocka som enbart kan iklädas attribut hänvisade till Strindberg. Aldrig tvärtom. Hon lämnar inga avtryck, hon åstadkommer ingenting själv. Hon är bara den första hustrun till en av Sveriges största författare genom tiderna. Vare sig mer eller mindre. Einhorn gör henne vacker till utseendet, intetsägande till personligheten. Strindbergs påstådda kvinnohat återspeglas i Einhorns text och blir där till kvinnoförakt, negligerande av verkligheten och återför kvinnan till sin rätta plats: enbart som ett
kuttersmycke.

Om den påstådda otrohetsaffären med den kvinnliga väninnan? Jodå, där utgår Einhorn för att det är sanningen.

torsdag 6 mars 2014

40 värsta boktitlarna och bokomslagen någonsin

Den här listan över 40 värsta boktitlarna och bokomslagen någonsin är helt klockren. Kan inte ens komma på vilken som är min favorit, men Images you should not masturbate to ligger bra till!

fredag 28 februari 2014

Allting förberett - på bokfronten i alla fall

Jo, jag vet, det har varit väldigt tyst på bloggen här på sistone. Det har varit en omtumlande tid med alldeles för många av livets naturliga inslag under alldeles för kort tid. Men nu äntligen har saker och ting lugnat ned sig. I ärlighetens namn har det till och med lugnat ned sig så pass mycket att mina dagar numera är helt oplanerade och lugna. I alla fall för en kortare tid framöver. Förra veckan påbörjade jag nämligen min mammaledighet, och jag sitter nu här och bara väntar på att den lilla bebisen inne i magen ska komma ut. Nog för att det är en vecka kvar till planerat datum, men i alla fall. Detta börjar bli lite långtråkigt.

Dock medför denna väntan en stor fördel: jag har alldeles för ont för att orka röra mig längre sträckor, och vad finns det då för någonting bättre att ägna sig åt, än att läsa? Och det finns gott om böcker att läsa här hemma. lånade böcker står radade högst upp på bokhyllan, och här försöker det avverkas i snabbast möjliga hastighet. Och så en massa nyinförskaffade böcker också, som pockar på uppmärksamhet.


Så, början av föräldraledigheten får ändå ses som förberedd; i alla fall på läsefronten. På alla andra fronter? Kan man någonsin vara helt förberedd på att få in ett nytt liv i hemmet?