En rövardotters liv

Lars-Inge Svartenbrandt, numera Lars Ferm, brukar kallas för Sveriges farligaste brottsling, ett epitet som jag personligen inte alltid förstått mig på. För mig kommer han alltid att vara mannen som lagom berusad fick för sig att efter ett genomfört rån fly per cykel. Ett påhitt som ledde till ytterligare ett fängelsestraff. Han har tillbringat större delen av sitt liv inlåst, så speciellt farlig känns han väl inte?

Men efter att ha läst hans dotter Jackie Ferms självbiografi Rövardotter så börjar man förstå varför han kallas för Sveriges farligaste brottsling, även om det inte är denna del av Svartenbrandts liv som pressens rubrikmakare haft i åtanke. För sin egen familj, här med dottern i fokus, är han verkligen livsfarlig.

Med en far som till största delen sitter bakom lås och bom och med en mor som är alkoholist och missbrukare, blir Jackie och hennes två yngre bröder fall för myndigheterna. Vid 11 års ålder är det Jackie som beskyddar och tar hand om sina bröder, då de till slut blir fosterhemsplacerade var och en på sitt håll, som om de blir straffade för brott som de själva aldrig har begått. Mest skrämmande är nog dock att en kvinna på enbart 23 år kan skriva en självbiografi på hela 380 sidor.

Jackie berättar öppenhjärtligt och med nästan förvånansvärd sund syn på sin uppväxt vid olika fosterhem och institut. Berättelsen börjar med vistelsen på behandlingshemmet Rosenkullen, där både psykisk och fysisk misshandel och sexuella trakasserier var en del av vardagen. Det är berättelser som får Jan Guillous Ondskan att mest framstå som rika människor ilandsproblem. För utlämnad av myndigheterna till ledningen på Rosenkullen finns det ingenting Jackie och de övriga inlåsta tjejerna kan göra för att förbättra situationen eller ens förmedla för omgivningen om missförhållandena de tvingas leva med.

Berättelsen sträcker sig från misshandel och missbruk i hemmet som liten flicka, fram till den vuxna Jackie som försöker återhämta sig i efterdyningarna efter sitt medverkande i skandaldokusåpan Paradise Hotel. Hon berättar om sitt behov av att få ta hand om andra människor, om hennes överreaktioner och dramatiska sida, om sin svartsjuka och hämndaktioner, om den äldsta broderns död, om lögner och om mindre smickrande beteenden. Faderns kärleksfulla brev följer som en röd tråd genom berättelsen, för att slutligen helt försvinna, då hans svek mot dottern blir för stora. Jakten efter att höra hemma någonstans, att få tillhöra en familj och en gemenskap är Jackies stora drivkraft, som inte går att kombinera med faderns ständiga svek.

Det är en verklighet som ligger lika långt från min som Guillous Ondskan, men trots detta delar jag och Jackie sorgen och förtvivlan över den ständiga tron att en vacker dag så kommer vår far stå där, som en räddande ängel, eller i alla fall som den närvarande och kärleksfulla far som vi hoppas på. Man kan tycka att en faders kärlek borde vara given för vart barn, men tyvärr är verkligheten inte sån. Själv har jag alltid haft en närvarande mor, någonting som Jackie inte heller har haft. Hon började livet vilsen och fortsatte på den vägen. Den är skrämmande, tårfylld och samtidigt väldigt tonårsupprorig där sympatin lyser med sin frånvaro. Vacker och utlämnande hemsk samtidigt.
För henne blir boken som en bearbetning av ett tidigare liv som hon inte vill tillbaka till, för mig blir boken som en lång lista på löften på saker som jag aldrig någonsin ska utsätta min nyfödda son för.