onsdag 25 november 2015

Arvet efter Tom Clancy

Den senaste tiden har vi, på gott och ont ska villigt erkännas, lärt oss att ett författarskap inte nödvändigtvis måste följa med författaren ned i graven. Eller i alla fall inte de kriminalromanssviter (varför bara kriminalromanssviter?) som de har författat, men inte hunnit avsluta. Att andra författare tar över kan vara en lyckad satsning, men inte alltid speciellt lyckat.  Men den senaste Tom Clancy-romanen, Döden som diktator, skriven av Mark Greaney är helt klart ett bevis på motsatsen.

Greaney gör aldrig anspråk på äganderätten av berättelsen, han försöker inte göra "sin egen grej" eller sätta sin stämpel eller vinkling på romanen. Han har enbart haft ett fokus: att ge oss läsare fortsättningen på president Jack Ryan och hans son agenten Jack Ryan Jr:s äventyr. Och det gör han verkligen med bravur. Spänningen är på topp mer eller mindre från första sidan till den sista. Han har följt upp Clancys stilgrepp att inte fylla ut sidorna med oväsentligheter. I stället fylls varsida med ledtrådar och pusselbitar, med nordkoreaner som inte skyr några medel för att uppfylla den Högste Ledarens vilja och order, spioner som bytt sida och jobbar för fienden, strävan efter rättvisa, vapen och framför allt: spänning.

Att läsa Döden som diktator känns lite som att läsa en säsong av den underbara TV-serien 24 med Kiefer Sutherland. Det är inte ett rakt spår genom boken, där ett specifikt problem ska lösas, och det är enda fokuset för Jack Jr och hans kollegor. I stället är det flera incidenter som följer på varann, incidenter som vid första anblicken kan tyckas vara fristående, för att sedan på klassisk 24-manér pusslas i hop och visa sig ha samma rot till det onda. Det blir en riktig bladvändare, vilket är tur det, då läsandet av denna roman inte kan ses enbart som en vilopaus utan även som ett träningspass för överarmarna. Vilket jag i och för sig inte tänker klaga över, både för att mina överarmar behöver sin träning, men även för att en berättelse av detta slag behöver ordentligt utrymme. Författaren behöver sitt svängutrymme, och som sagt, personligen tycker jag Greaney använder sig av svängutrymmet på ett föredömligt sätt. Det är den typen av kriminalroman som jag vill se mer av på marknaden. Liksom Agatha Christie och hennes gelikar håller sig författaren enbart till det viktiga, till det som ger ledtrådar och det som för historien framåt. Inga onödiga utsvävningar, här ligger fokus enbart på att fånga och behålla läsarens intresse. Tom Clancy har själv alltid varit en mästare på diskursens stilgrepp, och det är med värme jag ser Mark Greaney ta över där Clancy slutade. Denna typ av kriminalromaner blir för mig en frisk fläkt bland mycket annat som kommer ut på kriminal- och deckarmarknaden för tillfället.

Dock lite tråkigt att den svenska översättningen stör den välskrivna texten. Stavfel och upprepningar av hela stycken förekommer tyvärr. Kanske ett tecken på att vi läsare blivit för otåliga och inte vill vänta för länge? Eller är det snäppet värre, att bristen på korrläsning blir någonting vi får leva med, nu då bokmarknaden tyvärr är hotad? Hur som så är detta en roman som överlever dessa inslag av brist på korrläsning, kvaliteten är hög, och jag hoppas få följa far och son Ryan i flera romaner framöver.

onsdag 18 november 2015

Konsten att beskriva en diktatur

Det finns tillfällen när verkligheten är för hemsk för att vara sann. Man försöker hålla det hemska ifrån sig, intalar sig att det är lång borta och det berör inte mig. Det blir nästan lite fiction av verkligheten.
när han
Så bestämmer sig en författare att lyfta in den hemska verkligheten i sin fiction. Det som man har sett som fiktion blir fiktion på riktigt. För att man sen ska inse att nej, det är inte alls fiktion. Det är på riktigt. I Nordkorea har folk avrättats med hjälp av hundar. Där dödar man även barnen till de som har misslyckats i sitt uppdrag gentemot den store ledaren.

Fiktionen fastnar i halsen som den sanning den faktiskt är.
Samtidigt är det någonting som hela tiden vill säga att Nej, ingen människa är så här grym, författaren överdriver bara, han hittar på och han har en alldeles för vild fantasi.
Men nej.

För tillfället är jag i slutfasen av den senaste Tom Clancy-romanen Döden som diktator. Författaren Mark Greaney som åtagit sig att ta över den stafettpinne Tom Clancy lämnade efter sig när han dog för ett par år sedan, ger sig på det stora konsttycket att skildra diktaturens hemska baksidor. På ett sätt känns det nästan lite suicidalt, jag vill hävda att det inte går. Det är så långt ifrån vår värld för att passa in i en roman med verklighetsanspråk, och samtidigt så är det i vår värld. Det blir en balansgång av att inte överdriva, även om det känns överdrivet, att inte få det till satir samtidigt som det inte går att göra verkligheten rättvisa, och framför allt är det hemskt. Jag kan inte smälta att det på andra sidan jorden finns ett land så verklighetsfrånvänt som Nordkorea är. Greaneys påminnelse blir nästan plågsam men ändå vacker i sina försök att stå kvar med fötterna på jorden, att få med både själ och hjärta. Han gör den berömda gränsen mellan fiktion och verklighet väldigt, väldigt tunn. Och väldigt, väldigt spännande.