O captain! My captain!

Robin Williams tillhör de skådespelare som det ändå måste vara mer eller mindre omöjligt att tycka illa om. Förvisso så har man aldrig vetat speciellt mycket om honom, mer än att han framstod som väldigt givmild och snäll. En människa som man absolut inte trodde skulle avsluta sitt liv så drastiskt.

Behovet av att förstå finns hos fler än bara de närmaste, trots allt var Williams en världskändis, en skådis och komiker som berört många. En biografi över hans för korta liv är ett bra steg på väg för förståelse för oss som hörde till publiken. När skratten har tystnat av Emily Herbert är en ganska kort biografi över Williams, på endast 280 sidor har hon försökt sammanfatta hela Robin Williams liv och avtryck i underhållningsbranschen. Tyvärr någonting som hon inte lyckas speciellt bra med.

Inledningen av biografin är starkast. Den svenska versionen har fått ett förord skrivet av Babben Larsson, en mer passande svensk komiker för detta uppdrag är väl svårt att finna? Hon har döpt förordet till "En av oss", och ändå är det väl lite så vi alla har sett honom? En helt vanlig människa som begåvats med den stora konsten att kunna underhålla andra i tid och otid. En man som höll på med stand up för att han trivdes med det, som gjorde spontaninhopp på olika klubbar och uppträdde, helt utan att ta betalt.

Men samtidigt var han inte en av oss. I biografin radas filmer upp en efter en, med sammanfattningar både av storyn och av kritikernas utlåtanden. Han rörde sig i toppskikten i den amerikanska filmvärlden, en värld långt från oss andras. Utan att hyckla eller vika för sanningen berättar Herbert om både med- och motgångar inom underhållningsbranschen, pratar om drog- och alkoholproblem och om sorgen efter bäste vännen Christopher Reeves hemska ridolycka och för tidiga bortgång. I förbigående talas det om Williams saknad av moderns uppmärksamhet, någonting hon återkommer till gång på gång genom biografin. Vad hon grundar denna psykologiska slutsats på får vi aldrig veta, det fastslås tidigt i biografin, lite på samma sätt som om hon hade påstått att jorden är platt.

Efter ett tag märker man att detta inte är den enda lucka som finns i biografin. I själva verket finns det väldigt många luckor, om inte till och med stora svarta hål. Biografin bygger enbart på den offentliga Robin Williams, den bygger på citat, intervjuer och artiklar. Innan jag började läsa insåg jag att jag inte visste mycket om Williams, och efteråt vet jag inte om jag vet så väldigt mycket mer. Eller visst, jag är för ung för att ha hängt med i skvallret då han gick på droger och jag hade ingen aning om att han var mer eller mindre beroende av både cykling och datorspel. Men i övrigt är det mest om en odyssé genom olika filmtitlar och hur de olika filmerna och rollerna valts ut. Det dyker upp många titlar som jag inte känt till, och många där jag omedvetet börjar dra på smilbanden när jag tänker på dem. Än i dag blir jag glädjefylld men samtidigt lite ledsamt beklämd när jag tänker på Döda poeters sällskap, kan inte låta bli att skratta när jag tänker på anden i Aladdin eller bara lite smånöjd när Good Will Hunting kommer på tal. Filmen som slutligen gav honom en välförtjänt Oscar.
Många var de som ville jobba med Williams. Sarah Michelle Gellar hävdar själv att hon mer eller mindre förföljde honom för att få chansen att spela hans dotter i TV-serien "The Crazy Ones", den sista produktion Williams var med i. Så populär var han ända in till slutet.
Depressionen ligger som en grå skugga över både biografi och liv. Vilka monster det var han slogs mot får vi inte riktigt veta, och frågan är om det egentligen spelar någon som helst roll. Det var inga dåliga monster, det var riktiga demoner. Och här måste man ge Larsson rätt: han var verkligen en av oss. Precis som oss andra så kunde även han drabbas av dessa förskräckliga demoner.

En stor del av behållningen av biografin går tyvärr i stöpet på grund av en till viss del undermålig översättning, med ofullständiga meningar och faktiskt till och med stavfel. Visst, det kanske inte är någonting att haka upp sig på alldeles för mycket, men tyvärr, jag stör mig alldeles för mycket på såna saker, jag vill inte behöva läsa om en och samma mening två, tre och fyra gånger för att förstå vad det står. Framför allt inte i denna typ av text, där författaren mer hyllar enkelhet och smidighet, där flytet i språket ger Williams rättvisa: lättsmält men eftertänksamt. För man får absolut inte glömma här att han inte var enbart en komiker, utan en klassisk skolad skådespelare som gått på Juilliard av alla ställen. En person som kunde spela Shakespeare ena dan och dra fulla hus på någon arena med sin stand up-show dan efter.

Herbert har valt att börja biografin med utvalda hyllningsord från kända och okända som skickades runt jorden efter hans bortgång. Det är den perfekta inledningen, för När skratten har tystnat är inte så mycket en biografi som det är en ren hyllningsbok till en underbar och kärleksfull människa och skådespelare. Den avslutas med "20 fantastiska Robin Williams-vitsar", för det är väl ändå så vi vill minnas honom: han som alltid fick oss att skratta. Han som fick oss att tänka själva, fick oss att fånga dagen, att ställa oss på våra skolbänkar och vråla "O captain! my captain!" Alltid älskad, alltid saknad, aldrig glömd.

En rövardotters liv

Lars-Inge Svartenbrandt, numera Lars Ferm, brukar kallas för Sveriges farligaste brottsling, ett epitet som jag personligen inte alltid förstått mig på. För mig kommer han alltid att vara mannen som lagom berusad fick för sig att efter ett genomfört rån fly per cykel. Ett påhitt som ledde till ytterligare ett fängelsestraff. Han har tillbringat större delen av sitt liv inlåst, så speciellt farlig känns han väl inte?

Men efter att ha läst hans dotter Jackie Ferms självbiografi Rövardotter så börjar man förstå varför han kallas för Sveriges farligaste brottsling, även om det inte är denna del av Svartenbrandts liv som pressens rubrikmakare haft i åtanke. För sin egen familj, här med dottern i fokus, är han verkligen livsfarlig.

Med en far som till största delen sitter bakom lås och bom och med en mor som är alkoholist och missbrukare, blir Jackie och hennes två yngre bröder fall för myndigheterna. Vid 11 års ålder är det Jackie som beskyddar och tar hand om sina bröder, då de till slut blir fosterhemsplacerade var och en på sitt håll, som om de blir straffade för brott som de själva aldrig har begått. Mest skrämmande är nog dock att en kvinna på enbart 23 år kan skriva en självbiografi på hela 380 sidor.

Jackie berättar öppenhjärtligt och med nästan förvånansvärd sund syn på sin uppväxt vid olika fosterhem och institut. Berättelsen börjar med vistelsen på behandlingshemmet Rosenkullen, där både psykisk och fysisk misshandel och sexuella trakasserier var en del av vardagen. Det är berättelser som får Jan Guillous Ondskan att mest framstå som rika människor ilandsproblem. För utlämnad av myndigheterna till ledningen på Rosenkullen finns det ingenting Jackie och de övriga inlåsta tjejerna kan göra för att förbättra situationen eller ens förmedla för omgivningen om missförhållandena de tvingas leva med.

Berättelsen sträcker sig från misshandel och missbruk i hemmet som liten flicka, fram till den vuxna Jackie som försöker återhämta sig i efterdyningarna efter sitt medverkande i skandaldokusåpan Paradise Hotel. Hon berättar om sitt behov av att få ta hand om andra människor, om hennes överreaktioner och dramatiska sida, om sin svartsjuka och hämndaktioner, om den äldsta broderns död, om lögner och om mindre smickrande beteenden. Faderns kärleksfulla brev följer som en röd tråd genom berättelsen, för att slutligen helt försvinna, då hans svek mot dottern blir för stora. Jakten efter att höra hemma någonstans, att få tillhöra en familj och en gemenskap är Jackies stora drivkraft, som inte går att kombinera med faderns ständiga svek.

Det är en verklighet som ligger lika långt från min som Guillous Ondskan, men trots detta delar jag och Jackie sorgen och förtvivlan över den ständiga tron att en vacker dag så kommer vår far stå där, som en räddande ängel, eller i alla fall som den närvarande och kärleksfulla far som vi hoppas på. Man kan tycka att en faders kärlek borde vara given för vart barn, men tyvärr är verkligheten inte sån. Själv har jag alltid haft en närvarande mor, någonting som Jackie inte heller har haft. Hon började livet vilsen och fortsatte på den vägen. Den är skrämmande, tårfylld och samtidigt väldigt tonårsupprorig där sympatin lyser med sin frånvaro. Vacker och utlämnande hemsk samtidigt.
För henne blir boken som en bearbetning av ett tidigare liv som hon inte vill tillbaka till, för mig blir boken som en lång lista på löften på saker som jag aldrig någonsin ska utsätta min nyfödda son för.

Strindsbergs Siri

Som Strindberg-fan var det med stor nyfikenhet och höga förväntningar som jag kastade mig över Lena Einhorns biografi över August Strindbergs första hustru, Siri. Äntligen så skulle jag få veta mer om denna kvinna som alltid stått i Strindbergs skugga, denna kvinna som verkar vara av det starkare och tåligare virket, och framför allt: förhoppningsvis så skulle jag få veta mer om den påstådda otrohetsaffären som hon sägs ha haft med en kvinnlig väninna. Men först och främst: jag skulle få veta mer om en av dessa kvinnor som stått bakom Strindberg genom alla hans nycker och galenskaper.

Vi får lära känna Siri i det att hon träffar Strindberg. Vi får ta avsked av henne i och med att skilsmässan gått igenom och hennes liv går vidare.

Genom 341 sidor förblir hon enbart Strindbergs Siri. Strindbergs första hustru. Hon får aldrig eget liv, hon får aldrig flyga iväg på egna vingar. Hon står ständigt i Strindbergs skugga, varje skiftning, varje inslag på hennes livsväg är alla beroende av Strindberg. De är aldrig  beroende av henne själv. Det är alltid Strindbergs skugga som faller över allt hon gör och upplever.

Det blir så tragiskt så det nästan gör ont. Bokens titel blir så genomfalsk. Hon går från att vara Siri von Essen till Siri Strindberg tillbaka till Siri Von Essen igen. Hon blir aldrig någonsin enbart Siri genom romanen. Inte på en sida eller genom en anekdot lyckas Einhorn skaka av Strindbergs skugga. Vi får aldrig lära känna Siri, veta vad hon vill och tycker - om det inte står i kontrast till Strindbergs vilja och tycke.

Siris vackra profil blir som frusen i tiden, fast som Strindbergs första hustru. Vad hon kan tänkas ha för påverkan på honom får vi inte veta. Hon blir som en pappdocka som enbart kan iklädas attribut hänvisade till Strindberg. Aldrig tvärtom. Hon lämnar inga avtryck, hon åstadkommer ingenting själv. Hon är bara den första hustrun till en av Sveriges största författare genom tiderna. Vare sig mer eller mindre. Einhorn gör henne vacker till utseendet, intetsägande till personligheten. Strindbergs påstådda kvinnohat återspeglas i Einhorns text och blir där till kvinnoförakt, negligerande av verkligheten och återför kvinnan till sin rätta plats: enbart som ett
kuttersmycke.

Om den påstådda otrohetsaffären med den kvinnliga väninnan? Jodå, där utgår Einhorn för att det är sanningen.

När Sverige var himmelriket efter helvetet

Vill man vara ritkigt elak så kan man säga att Göran Rosenbergs roman Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz är ett billigt sätt att rida ut den uppgörlsevåg med Sveriges förflutna Jonas Gardell startade med Torka aldrig tårar utan handskar. 
En viss sanning ligger det dock i detta uttalande, dock en sanning som inte gör Rosenbergs roman det minsta mindre läsvärd eller betydelsefull för vår litteratur och vår historia.

Rosenbergs roman är kanske inte först och främst en uppgörelse så mycket som ett utbrott av inneboende ilska och besvikelse över det sätt judarna behandlades i Sverige efter andra världskriget. Han vänder sig till sin far, han talar konstant till sin far, den far som tillsammans med den kvinna som ska bli Rosenbergs mor, överlever tiden i Auschwitz koncentrationsläger. De tog sig från den plats där järnvägen tog slut, hela vägen till Sverige och slutligen till Södertälje. Han beskriver ett Södertälje i förändring, en far i förändring, som vill gå vidare och skapa någonting nytt, får göra någonting nytt. Och framför allt få gottgörelse för det han blivit utsatt för av nazisterna.

Det senare är en klassisk byråkratisk djungel värdig dagens Försäkringskassan. Hur mycket nedsatt arbetsförmåga på grund av tvångsintagning på koncentrationsläger måste man lida av för att få någon ersättning av staten? Hur bevisar man att man har bestående skador som medför arbetsnedsättning på minst 25%, samtidigt som icke ytliga, synbara skador inte ersätts genom den tyska gottgörelsen? När psykiska skador inte räknas.

Och i Sverige förblev judar judar. Sverige visste inte vad de skulle göra, och intog klassisk svensk hållning: vi blundar och ler ett tag så löser det sig säkert.

Men minnena och bilderna från tiden i koncentrationslägrena sitter fast för resten av livet. Rosenbergs far har enbart funnit ett kort uppehåll i Södertälje på sin väg från Auschwitz. Det är en resa med ett oundvikligt slut, men samtidigt ett slut man inte vill höra. Man vill så mycket, man vill att allt ska ordna sig, liksom man vill att Gardells Benjamin och Rasmus ska få sitt lyckliga liv ihop.

Men så ser inte verkligheten ut. För även på denna punkt visste Sverige inte hur de skulle reagera, och när de väl gjorde det, så var det nog för sent, i alla fall för Rosenbergs pappa.

Södertälje förändrades, men för så många andra tog minnena över och världen står stilla.

Evas Stieg - inte Millenniums Stieg

Att läsa Eva Gabrielssons minnen om ett liv med Stieg Larsson och ett liv efter honom, är lite som att se på Titanic: man tar sig hela tiden närmare undergången, närmare det oundvikliga. Han kommer att dö. Hans liv kommer övergå i ett smutsigt krig där far och bror gör allt för att få alla pengar.

Millennium, Stieg och jag är en promenad utmed minnenas väg. Det är en kärleksfull promenad, fylld med värme, omtanke, kämparvilja och framförallt: integritet.

Enda sedan Stieg Larssons alltför tidiga bortgång har hans sambo sen 30 år tillbaka kämpat för en sak: Stiegs integritet. Och det gör hon även häri. Hon lämnar inte ut honom, hon säljer inte ut honom på samma sätt som hans far och bror har gjort efter hans bortgång. Han blir aldrig naken eller utlämnad, han förblir en del av henne, den enda del av honom som hon kan värna om numera. Precis som hon skriver inledningsvis har Millennium lett till en Stieg-industri, den enda Stieg Larsson som finns kvar är Millennium-Stieg, den Stieg som alla vill ha del av. Eller i alla fall hans pengar.

Det är inte heller en hämnd på hans far och bror som gjort allt för att hon inte ska få ha några som helst rättigheter till hans verk och knappt heller till den lägenhet de ägde och bodde ihop i. Hon väver ihop detaljer, platser och personer i Millennium-triologin med verkligheten, med delar ur deras liv, både det gemensamma och det de hade innan de träffade varann. För oss som förstått hur nära de stod varann och som litat på att Eva slagits av kärlek och den respekt hon känner för Stiegs arbete blir det ett fundament att stå för, de som tvekade om hennes motiv gör inte det efter den här boken.

För egentligen framkommer det nog inte så mycket mer än vad man kunnat läsa sig till i olika medier. Förutom kärleken och respekten. Den som följt dem genom deras gemensamma liv. Den man själv vill uppnå. Hur de har kämpat både för varann, för världen och mot högerextremismen. Allt de försökt göra för andra människor samtidigt som de utsatt sig själva för ordentliga risker och hot mot deras liv.

Att se hur en sådan livsgärning slutar i ren girighet och ekonomiskt krig gör mig bara mer ledsen. Mer ledsen för Eva, som blir fråntagen all rätt, rätten till den man hon älskade och levde ihop med. Och än mer frågar jag mig hur man kan göra så mot en annan människa. Allt för pengarnas skull.

För Stieg var så mycket mer än endast Millennium. Och tidningen Expo med för den delen. Och det är den resan Eva tar oss med på. Från de norrländska skogarna till ekonomiskt krig i Stockholm. En påminnelse om hur luftslott byggs av de som inte kände honom, vad girighet kan göra med folk.

Jag hoppas innerligt, för allas skull, att den verkliga Stieg Larsson, den Stieg Larsson som Eva Gabrielsson tecknar, är den som kommer gå till historien. Att allt försonas. Att all den stöttning som visas Eva efter bortgången kommer ge mer resultat i längden. Att hennes nid bär frukt och att de goda segrar.

Jag rekommenderar, om inte att ni donerar pengar, så i alla fall besöker den supportsida några norrmän startade: Support Eva Gabrielsson.

Så fick han prinsessan och halva kungariken

Det är verkligen som en saga, att läsa Expressens hovreporter Johan T Lindwalls biografi Victoria: prinsessa och mamma. Det är som taget ur en av de bröderna Grimm-sagor som prins Daniel talade om i sitt berömda tal på bröllopet.

Trots att jag inte är det minsta rojalist så kan jag inte komma ifrån att jag på något sätt tycker att det hela är väldigt gulligt. Och bröllopet, ja, det är svårt att inte tycka om vårt kungahus när man får se sådana underbara och gulliga saker.

Att få följa prinsessan på så nära håll som Lindwall låter oss göra, gör att min respekt för henne verkligen ökar. Det är en bild som man sällan ser i media: den starka, levnadsglada flickan som bara vill gott. Och få leva ihop med den man hon är kär i. Vilket var någonting hon fick slåss med ordentligt, då det inte togs emot med blida ögon hemma på Drottningholm. Att en "vanlig" person som Daniel skulle kunna bli prins och make till vår blivande drottning, är väl någonting som många av oss inte har kunnat tro på. Hur förtjusta vi än är i honom så har vi väl ändå alla förstått att det inte varit lätt att acceptera inom en så konservativ konstellation som kungahuset ändå är.

Och gulligt, jovisst. Okej, de har inte alltid haft det lätt, nej visst, men det känns lite som rika och privilegierade personers problem. De som inte behöver slåss med att få ihop tillräckligt mycket pengar för att kunna betala både hyra och mat för nästa månad. De som inte tror att de ska kunna bli bedragna. Och summa summarum så är det ju bara att konstatera att de ändå har det väldigt bra. Som Madeleine som inte hade några ekonomiska problem när hon ville fly Sverige efter att hon blev bedragen.

Men nu ligger inte fokus där. Oavsett hur man försöker sammanfatta Victorias liv så landar allt bara på en sak: den oerhörda saga som hennes förhållande med Daniel är. En saga som inte slutade vid bröllopet, utan en saga som just nu gjort en konstpaus vid Estelles födelse. För härifrån kommer det fortsätta, och efter att ha läst en så här varm bok om Victoria och Daniel så kan man inte göra annat än att önska dem all lycka i livet. Dom är ju ändå så söta! Framgång däremot, lär man inte behöva önska dem.

Dock är det en stor sak som jag hakar upp mig på i boken. Detta återkommande "jag". Detta "jag var först", "jag var den ende"... En Johan T Lindwall som vill påpeka för hela världen att han var först med alla nyheter om Victoria och hennes familj. Att han visste allt först, att han kom på alla scoop först och konkurrenterna som ligger efter. All hänsyn han påpekar att han alltid visar Victoria (det är bara att hoppas att det är sant) och hur han är nästan jag-och-du med Victoria och Daniel. För, handlar boken om Victoria eller om hur duktig Lindwall är på att luska reda på allt som händer runtomkring henne? Och i ärlighetens namn: finns det något egenvärde i det?

Hur definierar egentligen Augustpriset facklitteratur?

I ärlighetens namn så kan det väl inte endast vara jag som satte kaffet i halsen när nomineringarna till årets Augustpris tillkännagavs. Och då inte över faktumet att Zlatan kan tänkas få Augustpriset, det i sig är väl inte så konstigt, han har ju trots allt släppt en självbiografi.

Men över att Augustpriset tydligen definierar självbiografier som facklitteratur. 

Det är där mitt kaffe fastnar i halsen och nästan sprutar ut över skrivbordet. Och jag ser även framför mig hur alldeles för många litteraturvetare, med flera av mina gamla lärare i spetsen, gör exakt samma sak. Dock med största sannolikhet inte över nätupplagan, utan av pappersversionen av tidningen. Lite fördomar jag har: litteraturvetenskapliga lärare läser tidningar på det enda korrekta sättet: i pappersformat till frukosten. Så förstör inte den illusionen för mig, nu.

Jag har suttit på alldeles för många föreläsningar som har behandlat just ämnet hur sanningshalten i en självbiografi egentligen ska bedömas. Hur man faktiskt ska se på en biografi. Var man ska placera in biografin någonstans.

För alla har vi vår egen sanning. Och allas sanningar ser inte likadana ut. Och i princip så är ju inte någonting sanning och fastslaget förrän det finns tillräckligt många bevis för dessa slutsatser. Se bara på alla debatter kring kungen och hans påstådda skandaler: än så länge har inga bevis uppvisats, hur kan vi då säga att det är sant?

En biografi blir ju helt sonika en skönlitterär bok, en skönlitterär bok som bygger på verkliga händelser, så som till exempel Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar. Verkliga händelser så som berättaren minns dem, som binds ihop till en text som blir som en roman. Inte som någon som helst form utav facklitteratur. 

Väl?

Men tydligen är det så som Augustpriset ser biografier som - en absolut sanning, som ren fakta och ingenting annat. En biografi är facklitteratur. Punkt slut.

Men visst, man kanske inte ska bli så förvånad. 2012 är ju ändå året då EU får Nobels fredspris.

Ja du, Zlatan

"Man kan ta en kille från Rosengård, men man kan inte ta Rosengård från killen"

Citatet kommer onekligen från Zlatan, och att det idag pryder en av broarna som är placerad precis vid infarten till området Rosengård i Malmö, där Zlatan är uppväxt, känns bara helt rätt.

För visst finns Rosengård kvar i Zlatan, den saken står helt klar om man läser fotbollsproffsets egen självbiografi Jag är Zlatan Ibrahimovic - min historia.

Sportintresserad eller inte, Zlatan går ingen svensk förbi. Hans rappa repliker som inte alltid tagits emot med välvilja, hans aggressivitet på spelplanen och hans unika spelstil. Alla har vi åsikter om det.

Själv vet jag inte riktigt vad jag tycker om Zlatan. Duktig fotbollsspelare - absolut. Jag gillar honom verkligen för att han vågar.

Så många nyheter framkommer inte i boken, det är inte som Glenn Hyséns eller Camilla Henemarks självbiografier. Man får inte ta del av några större hemligheter eller snaskigheter. Zlatan redogör sakligt och hur han själv har tyckt och tänkt i många av de situationer som uppstått genom åren. Allt från hur han kände det när han som barn spelade juniorfotboll och de andra barnens föräldrar gjorde insamlingslistor för att få bort honom ur laget: han trixade helt klart för mycket, till kriget som utbröt mot Aftonbladet och varför han bojkottade dem.

I mina ögon växer han. Han vågar vara sig själv, och det är få förunnat att hålla kvar integriteten och inte falla för grupptrycket. Kärleken till Helena, hans sambo och deras gemensamma barn, det ger den där sista biten av mänsklighet som gör detta fotbollsproffs till en hel människa. Hjärta, hjärna och teknik i en vacker kombination.

Hans personlighet lyser igenom, i varje pass, i varje skott på mål som han redogör för. Hans talspråk har fått leva kvar i det skrivna ordet, det talspråk som gör denna berättelse helt till hans egen. Hans egen, en framgångssaga som ingen kan ta ifrån honom. Som ingen ska få ta ifrån honom.

Samtidigt kan jag inte låta bli att förundras. Att han älskat fotbollen sen han var barn står tydligt. Hur han har kämpat för att hela tiden bli bättre. Minns varenda pass, varenda mål på skott. Troligtvis, förhoppningsvis, med hjälp av youtube och annat filmat material, får man hoppas. Men vad som är viktigt står så klart. Vad han lever för. Och det är inte fotbollen. Det är passionen. Passionen som gjort honom till den han är idag, som har lett honom dit, som lett honom till Helena och barnen. Ett liv med full passion, som han verkligen är väl förunnat. Ingen välordnad, väluppfostrad pojke som ställer in sig i ledet, tvärtom. Men det är så vi vill ha honom.

Det enda tråkiga. Självbiografin stannar innan flytten till Paris. Man vill ju så gärna veta vad som rörde sig i hans huvud även då.

Holländska författare?

För en vecka sen kom jag hem från en veckas semester i Amsterdam. Som vanligt välbehövligt, mysigt och minnesvärt.

Så där innan jag åker iväg på semester så brukar jag alltid kolla upp vilka eventuella kulturpersonligheter som härstammar ifrån den staden jag ska till. För trots allt så är det ju ändå lite kul att kolla på Oscar Wildes bostad i Paris (okej, numera ett hotell som jag faktiskt bott på) eller som i Stockholm: besöka Strindbergs sista bostad i Blå tornet.

Men nu skulle vi som sagt till Amsterdam. Och alldeles för snabbt så insåg jag att detta med kulturpersonligheter inte är någonting som holländarna är speciellt duktiga på att producera. Förutom van Gogh och Rembrandt, har de egentligen så många fler? Och holländska författare? Finns det sådana? Inte för att jag på något sätt vill förringa Anne Frank, men det är ju inte för hennes författartalanger som vi besöker de undangömda rummen i Amsterdam, det är inte för att ära hennes författarskap, det är för att hedra ett helt annat minne som vi går dit.

Tyvärr, för mig står det verkligen stilla. Jag kunde inte komma på fler holländska kulturpersonligheter innan vi reste. Men jag tänkte att det kanske klarnar när vi väl åker dit, man kanske kommer på någon då eller ser någon reklam eller liknande.

Och reklam för böcker såg vi. Kanske inte precis för holländska författare, men i alla fall:

Den otillförlitliga berättaren

Jaget som berättare har i alla tider varit subjektiv, och dess berättelse betraktas med viss skepticitet. Vad är egentligen sant, vad har faktiskt hänt, utspelade det sig verkligen på det här sättet? Det är frågor som ofta dyker upp när man hör någon berättelse, framför allt om de verkar smått osannolika. Segraren skriver historien och det är svårt att bryta ned en historia om man inte har faktiska bevis. Hur vet man om personen ljuger eller inte?

Inom litteraturens värld har jaget som berättare lett till många tolkningsproblem och intressanta frågeställningar, detta oavsett om det handlar om en självbiografi eller om ren fiktion. Ljuger berättaren eller inte? Att låta berättaren ljuga eller förtränga delar av historien är ett stilgrepp som används inom fiktionen. Där finns alltid den konstnärliga friheten att ta till, att luta sig emot.

Diskussionen om trovärdigheten hos berättaren blossar upp då och då, men endast i samband med självbiografier. Det känns lite som att folk glömmer bort att även självbiografier har den konstnärliga friheten att luta sig emot. Och minnena är personliga, vi minns alla olika saker. Vi sätter värde på olika saker, och det blir vinklat. Man måste ta det för vad det är, precis som vi gör inom fiktionen. En självbiografi är en specifik persons minnen av olika händelser, vare sig mer eller mindre. En persons minnen kan vi aldrig ta ifrån honom eller henne.

Däremot så låter vi oss luras mycket lättare av fiktionens jag-berättare. Vi har en förmåga att svälja hull och hår för vad det är. Vilket är författarens ambition och som ofta leder till en viss förvåning i slutändan. I vissa fall är det till och med själva motivet med romanen.

Fay Weldon har satt fingret på detta med jaget som otillförlitlig berättare mycket elegant i sin roman En styvmors dagbok. En mor läser sin dotters dagbok och parallellt får man ta del av moderns minnen av samma händelser. Eftersom det är modern som berättar historien och man får läsa dotterns dagboksutdrag får man som läsare automatiskt två jag-berättare om samma historia. Vem ljuger och vem talar sanning? Eller talar båda sanning, de har bara olika minnen av samma händelse?
Det blir en roman till viss del narratologin förkroppsligad. En spännande läsning utifrån denna aspekt, en läsning där man till slut inte riktigt vågar tro på någon av de båda berättarna. Två subjektiva berättelser krockar med varann. Berättartekniken hamnar i fokus på ett mycket elegant och eftertänksamt sätt. Och jag känner hur varenda litteraturvetenskaplig ådra i min kropp njuter av läsningen.

Pojken som kallades Det

Björn Afzelius skrev en gång: "Som barn tar man kärleken för givet/Allt annat är emot ens natur". Och det är väl ändå så det borde vara? Alla barn borde ha rättigheten att vara älskade av sina föräldrar.

Men från och till drabbas man av den hemska insikten att världen inte är i närheten av så vacker som vi vill få den till. Att verkligheten kan vara så hemsk, så vedervärdig och så grym. Att alla föräldrar inte älskar sina barn, att alla föräldrar inte tar hand om sina barn.

På något sätt så försöker man ihärdigt intala sig att de barn som drabbats av världens hemskheter och sina föräldrars grymhet är ytterst få, att de är undantag och att det egentligen inte hör till vår civilisation. Det hör hemma någon annanstans, i böckernas och fantasins värld. Att sådana som Fritzl bara återföds typ en gång per var miljonte år.

Men med böcker som David Pelzers självbiografi Pojken som kallades Det och dess uppföljare, blir man som läsare påtagligt påmind om världens hemskheter, och man upphör aldrig att förvånas av föräldrars inneboende ilska och grymhet som de medvetet låter gå ut över sina egna barn.

Genom historia efter historia från en barndom som man inte med sin vildaste fantasi kan förstå, rinner tårarna nedför kinderna. Genom berättelserna om en mor som ständigt finner nya sätt att plåga och osynliggöra sin egen som, gråter jag. Med den stora förvissningen om att allt måste bli bra, för det måste det ju, det är ju en självbiografi och Pelzer har ju själv lyckats skriva boken, så läser man vidare. Man måste få veta att det ska bli bra. Snart. Så fort sidorna tar slut. Då är det över, då är det förbi. Då har den lilla pojken det bra. För han tillhör ju böckernas värld. Så man lägger inte ifrån sig boken, det går inte, då måste man ju själv hantera det man läst.

Men ständigt vet man att det är en verklig berättelse. Och det är endast med insikten om att det är en självbiografi som man orkar läsa vidare, sida efter sida, grymhet efter grymhet. För det måste ju bevisligen bli bra.

Även om man frågar sig gång på gång hur detta stackars lilla barn någonsin kommer kunna anpassas till verkligheten och någonsin få känna och hysa kärlek och tillit till en annan människa.

För om man inte är älskad av den mor man bor hos, kan man då någonsin känna sig älskad och älska ett eget barn någon gång i framtiden?

Det är skönt att Pelzer inte avslutade historien då sidorna i Pojken som kallades Det tar slut. Att han skrev uppföljare. För man vill ju veta, man hoppas ju, att denna pojke är lycklig idag. Att han kanske själv idag har barn som kan ta kärleken för given.

När verkligheten överträffar dikten

Böckernas värld brukar stå för det där allt kan hända. Där ingenting är otroligt. Men det finns verkliga berättelser som överträffar dikten. Det judiska paret som flyr undan nazisterna och hotet om utrotning, som gömmer sig, som föder barn, som skiljs åt, men på något otroligt sätt ändå får varandra i slutändan, när kriget är till ända.

Det korta man kan läsa om dem i DN:s båda artiklar (unikt dokument från Förintelsens Polen och Fem dagar) räcker för att ögonen ska tåras.

Och det är en berättelse jag gärna skulle vilja få ta del av i dess helhet. Få tomutrymmena mellan de fem dagarna och tillika historien före och efter återberättad i sin helhet. Så gott det går att få ihop dess helhet.

För det är en historia som är väl värd att berätta. En historia som överträffar den berömda dikten. Och framför allt är det en historia som berör och kan få oss att inte glömma.

De 303 dagarna i Sodom eller Politikens skola

Jag kan inte rå för det, men jag kan inte låta bli att sitta och filosofera om vad biografin om Håkan Juholts tid som stadsminister kommer att heta. Att det kommer komma en biografi, skriven av honom själv eller någon annan, de tror jag inte vi behöver tveka om. För just nu är det ju senaste modet att skriva självbiografier, de poppar upp hela tiden som svampar ur jorden, och man blir så där lagom fascinerad över att folk skriver sina självbiografier innan de ens fyllt fyrtio eller femtio. Biografierna brukar ju täcka en hel människas liv.

Så, en biografi kommer nog inom kort. Och jag vet inte varför, men jag kom omedelbart att tänka på markis De Sades roman 102 dagar i Sodom eller liderlighetens skola, denna roman som är uppfylld av lektion efter lektion i liderlighet, där de oskyldig inspärrade ungdomarna får utstå alla dessa lektioner, oavsett hur osedliga, osmakliga eller blodiga de kan tänkas vara. Och på något sätt så kan man ju känna lite samma sak här. Socialdemokraterna har gått igenom prövning efter prövning, lektion efter lektion på sistone. Och då inte enbart under Juholts ledning, utan prövningarna började tidigare, valberedningens arbete efter Mona Sahlins avgång får nog räknas in här.

Frågan är dock om Jag är Juholt kan vara en passande titel. Kanske inte så positiv stämpel på den titeln. Juholt försvann däremot, kan funka. Men dock försvinner Vreeswijk-anspelningen omedelbart. Men det kanske går att finna någon annan titel i denne underbare trubadurs ofantliga visskatt. Om jag vore arbetslös kommer då fort upp i min hjärna eller varför inte I natt jag drömde något som..


Möjliga rubriker är ju helt klart många. Men mest spännande är ju vem som kommer ta tillfället i akt och skriva en biografi för att tjäna pengar på socialdemokraternas kris. Och när den kommer.

Hmmm, Politiken runt på 303 dagar?

På vilket språk dör man?

Det är många fascinerande och tänkvärda frågor som Theodor Kallifatides ställer sig i sin självbiografiska roman Ett nytt land utanför mitt fönster. Eller, att kalla den för roman eller självbiografisk är kanske fel. Det är snarare en samling med tänkvärda anekdoter och berättelser från en grekisk-svensk författares liv. Om att skriva romaner direkt på sitt andraspråk (svenskan) fast att tänka på sitt förstaspråk( grekiskan) och formulera sig utifrån det språkbruket.

Och det är ett väldigt vackert språk han har, Kallifatides. Om det går att lägga hela äran för detta på det grekiska språket eller på Kallifatides själv, det vet jag inte. Det är nog kombinationen, att kunna spegla ett språkbruk på ett annat. Att skapa någonting helt nytt, lättflytande och framför allt vackert. Med vändningar och metaforer som inte hör det svenska språket till, men som berikar det och ger det nya nyanser.

Boken handlar inte enbart om språket, även om det mesta i den återspeglas där. Han skriver om en främlings förutsättningar då han kommer till ett nytt land, får lära sig nya seder och bruk. Han jämför invandrarens ställning i Sverige med kvinnans, hävdar att Sverige har två samhällsklasser; det övre som består av männen och det yngre som består av kvinnorna och invandrarna. Hur invandrarna och kvinnorna har samma förutsättningar, hur de båda måste jobba så mycket hårdare, sträva så mycket mer för att uppnå samma saker som männen. Att männen och kvinnorna blir autonoma i vårt samhälle.

Men samtidigt så får man aldrig någonsin glömma de förutsättningar som främlingen har i det nya samhället. Att blanda det gamla med det nya, ge det nya nya nyanser, att man vaknar upp innanför samma fönster där man alltid varit, men att det finns ett nytt land där utanför, ett land med nya möjligheter.
Det är en vacker bild han målar upp av Sverige, som han vid första anblicken ser som stelare och torftigare än Grekland. Men är det verkligen det i längden?

Men om man nu begravs i ett annat land än det man har levt i, så som till exempel många som dött i strid görs. På vilket språk dör den personen? Skiljs nationer och språk åt i döden? Eller står vi alla lika då?

"Betrakta mig endast som ett minne"

Har förkovrat mig ganska kungligt i en samling av August Strindbergs brev till sin yngsta dotter Anne-Marie och även en del brev till hennes moder och tillika Strindbergs sista hustru Harriet Bosse. Det är en samling fylld av kärlek och saknad. Den oerhörda kärleken till hustrun som endast överträffas av kärleken till dottern. 180 sidors ansträngningar att göra det bästa för dottern och även för hustrun. Trots det knappt ett år långa äktenskapet så behöll paret kontakten, och i flera år levde de son särbon, med delad vårdnad om den lilla dottern.

Han försörjde dottern, överröste henne med pengar, omtanke och presenter, till den grad att modern bad honom sluta. Dottern hade inte användning av så mycket pengar och saker. Men han fortsatte in i det sista. Han gav sin älskade dotter allt och mer därtill.

Även sina äldsta barn som han hade tillsammans med Siri von Essen fick en del av kakan. Men då dottern från äktenskapen med Frida Uhl hör av sig brevledes får hon till svar:

"Lev väl! Och betrakta mig endast som ett minne"

Hennes svar till fadern var:

"Du är inget minne för mig -! Kommer aldrig att bli det! [---] Du är min far!"

Alltid och för evigt den stora frågan. Ett äktenskap som snabbt slutar i skilsmässa och ett liv som övergår i den så kallade Infernokrisen, resulterar i detta behandlande av det gemensamma barnet.

Kan man någonsin förstå?