fredag 30 mars 2012

Den otillförlitliga berättaren

Jaget som berättare har i alla tider varit subjektiv, och dess berättelse betraktas med viss skepticitet. Vad är egentligen sant, vad har faktiskt hänt, utspelade det sig verkligen på det här sättet? Det är frågor som ofta dyker upp när man hör någon berättelse, framför allt om de verkar smått osannolika. Segraren skriver historien och det är svårt att bryta ned en historia om man inte har faktiska bevis. Hur vet man om personen ljuger eller inte?

Inom litteraturens värld har jaget som berättare lett till många tolkningsproblem och intressanta frågeställningar, detta oavsett om det handlar om en självbiografi eller om ren fiktion. Ljuger berättaren eller inte? Att låta berättaren ljuga eller förtränga delar av historien är ett stilgrepp som används inom fiktionen. Där finns alltid den konstnärliga friheten att ta till, att luta sig emot.

Diskussionen om trovärdigheten hos berättaren blossar upp då och då, men endast i samband med självbiografier. Det känns lite som att folk glömmer bort att även självbiografier har den konstnärliga friheten att luta sig emot. Och minnena är personliga, vi minns alla olika saker. Vi sätter värde på olika saker, och det blir vinklat. Man måste ta det för vad det är, precis som vi gör inom fiktionen. En självbiografi är en specifik persons minnen av olika händelser, vare sig mer eller mindre. En persons minnen kan vi aldrig ta ifrån honom eller henne.

Däremot så låter vi oss luras mycket lättare av fiktionens jag-berättare. Vi har en förmåga att svälja hull och hår för vad det är. Vilket är författarens ambition och som ofta leder till en viss förvåning i slutändan. I vissa fall är det till och med själva motivet med romanen.

Fay Weldon har satt fingret på detta med jaget som otillförlitlig berättare mycket elegant i sin roman En styvmors dagbok. En mor läser sin dotters dagbok och parallellt får man ta del av moderns minnen av samma händelser. Eftersom det är modern som berättar historien och man får läsa dotterns dagboksutdrag får man som läsare automatiskt två jag-berättare om samma historia. Vem ljuger och vem talar sanning? Eller talar båda sanning, de har bara olika minnen av samma händelse?
Det blir en roman till viss del narratologin förkroppsligad. En spännande läsning utifrån denna aspekt, en läsning där man till slut inte riktigt vågar tro på någon av de båda berättarna. Två subjektiva berättelser krockar med varann. Berättartekniken hamnar i fokus på ett mycket elegant och eftertänksamt sätt. Och jag känner hur varenda litteraturvetenskaplig ådra i min kropp njuter av läsningen.


torsdag 29 mars 2012

Åldersbestämning på Pippi?!


Lite lycklig blir man ju ändå, när man får syn på Pippi Långstrumps visor, en känsla av nostalgi och minnen av en barndom sedan länge sen förbi kommer över en, samtidigt som man känner ett leende på läpparna. Och flera av Astrid Lindgrens gamla vistexter kommer tillbaka till en. Och suget efter att äga boken kommer över en. Det är någonting man mest bara vill ha, som ett komplement till barndomsminnena.

Så, varför har man utannonserat en åldersgrupp på 3-6 år för?!




onsdag 28 mars 2012

Inte alla fd poliser skriver deckare

Kajsa Ingemarsson har gjort sig känd för det svenska folket som komiker och programledare, och enligt min mening en väldigt bra sådan. Att tänka sig henne som SÄPO-anställd känns lite som en kulturkrock. Men visst, hon har inte gått polishögskolan, så hon är på så sätt inte en fullblodig SÄPO-polis, utan det var hennes språkkunskaper som ledde henne till SÄPO och kontraspionage. Så när jag fick nys på att hon hade gett sig på författaryrket så förväntade jag mig antingen någonting satiriskt eller någon form av kriminalroman. Så döm av min förvåning när jag upptäckte att det var nutida romaner hon har gett sig på. Mysiga sådana med kärleken och lyckan i fokus. Rena feel good-romaner.


Bara vanligt vatten slog an många strängar hos mig och är den av hennes romaner som jag hunnit läsa hittills som jag blivit mest förtjust i. Överklasskvinnan, författaren, som alltid är så mån om sitt yttre, att alltid vara perfekt, som har samma krav - om inte högre - från sina föräldrar står förvisso långt ifrån mig som person, men de där ständiga kraven kan man känna igen på sätt och vis, känslan av att alltid ha krav på sig, oavsett vad det handlar om, är nog någonting som de flesta av oss kan känna igen oss i.
Det enda krav som inte verkar vara ställt på Franciska är nog att vara lycklig.

Sportbilar, hästar, snygg och framgångsrik pojkvän och en våning på Östermalm. Det låter på sätt och vis som det fulländade livet.

Fram tills en vattenläcka uppstår i lägenheten.

Sak efter sak rasar runt Franciska, luftslottet faller sakta ihop. Och kvar står Franciska och hantverkaren Johnny som försöker få stopp på det enda problem som verkar gå att ta på ordentligt: vattenläckan.

På ett sätt en ganska förutsägbar roman. Någonstans längst bak så vet vi att de kommer få varann, precis som i en klassisisk, brittisk romantisk komedi. Men vi vet inte hur. Och vi ler, vi njuter av varje steg, vi rycks med i nedgångarna och vi håller tummarna. Och precis som när Love Actually tar slut så ler vi, precis som jag ler när jag lägger ifrån mig Bara vanligt vatten. För det är ju precis det det handlar om, det vanliga, inga konstigheter, det är det enkla, det lilla, bara vanligt vatten som kan göra oss så sanslöst lyckliga och fullända våra liv.

Och lite extra lycklig blev jag även över att ha funnit Kajsa Ingemarssons egen författarblogg!



tisdag 27 mars 2012

Dagens TV-utbud uppmuntrar bokläsandet?

Det känns inte precis som att våra stora TV-kanaler satsar så där överdrivet hårt på kvalitativt helgunderhållning numera. Förvisso, kvalitativt är ett väldigt subjektivt ord, men i ärlighetens namn: jag klarar verkligen inte av program i stil med Idol, Let's Dance, dokusåpor och gud vet vad alla dessa olika talangtävlingar heter som innehåller både B-kändisar och folk som gör allt för att bli kända. Det finns ingenting som får mig att stänga av TV:n så fort som sådana program.

Jag vet inte riktigt om jag vågar säga att det var bättre förr, men jag vet i alla fall att jag njöt mer av helgunderhållningen på TV förr. Jag har svaga minnen av att hela familjen samlades kring Det kommer mera, Razzel och vad nu alla dessa program hette. Och visst, det finns familjer som samlas kring Let's Dance, många familjer efter vad jag förstår.

Men inte jag, inte. Inte en chans.

Men TV:n har en väldigt stor fördel. Det går att byta kanal. Det går till och med att slå av TV:n. Eller varför inte slå på en film i stället, eller den där absoluta favoritsysselsättningen om man är själv hemma: läsa en god bok. Sådant som stimulerar bra mycket mer än att få se Pernilla Wahlgren (herregud, när ska vi slippa henne och alla hennes barn egentligen...) svänga runt i Let's Dance och säkert göra någon form av nakenchock i hennes senaste uttryck för hennes 40-årskris...


måndag 26 mars 2012

Jag visste att detta skulle hända!

Nu i veckan är det äntligen H.P. Lovecraft-festival här i Stockholm, någonting som jag har sett fram emot ett bra tag. Inte för att jag är speciellt kunnig på Lovecraft eller ens kan säga att jag läst flera eller alla av hans noveller, tvärtom. Jag har förvisso en samling med noveller hemma, dock på engelska, och i ärlighetens namn... så bra är jag inte på engelska så att jag klarar av att ta mig igenom Lovecrafts noveller utan att hjärnan far i väg och tänker på andra saker. Han har lite för komplicerat språk för mig, så jag tog mig endast igenom Chtulhu någorlunda smärtfritt.

Men nu så är det som sagt var Lovecraft-festival som jag tänker gå på. Och tanken var ju att jag skulle hinna läsa några fler noveller innan dess, så man har lite bättre koll på honom när man väl kommer till festivalen. Men icke. Och det visste jag väl kanske från början att jag inte skulle vare sig hinna eller komma ihåg. Så nu är det inte långt ifrån att man börjar ställa sig frågan huruvida det finns filmatiserade versioner av novellerna som är lättåtkomliga, så här i sista minuten?

Eller ska man bara se festivalen som den perfekta möjligheten att få lära sig mer om Lovecraft och om hela denna kult som verkar finnas inte bara kring Chtulhu utan även kring Lovecraft? Och kanske även lyckas få tag på en svensk version av hans noveller...

Kanske gillar ni även:

fredag 23 mars 2012

Spontanenkät

Efter att Dark Places publicerat en snabbenkät så här på fredagen är inte jag heller sen att hänga på:

JUST NU...

...läser jag: From dead to worse av Charlaine Harris, åttonde boken i Sookie Stackhouse Novels.

...väntar jag: på egentligen ingenting speciellt. Väntar in våren, väntar in inspiration på att få mer skrivet på uppsatsen som jag ska lämna in utkast på på måndag, nästa säsong av True Blood, väntar på helgen, väntar på att få komma hem och träffa sambon.

...lyssnar jag på: Livet De Luxe av Jens Lapidus varvat med lite blandad musik från Spotify.

...tittar jag på: Desperate housewives och Once upon a time... varvat med Big Bang Theory och How I met your mother. Jag vill ju så gärna få veta vem det är Barney kommer gifta sig med ju...

...är jag nyfiken på: Hungerspelen som jag köpte förra helgen. Frågan är bara när jag ska ha tid att ta mig an den tegelstenen...

Efterlyses: Stiftelsetriologin

Isaac Asimov tillhör en av de där författarna som står väldigt högt på min lista över författare och böcker som jag väldigt gärna vill läsa. Och efter att ha sett filmatiseringen av I, Robot och även ha läst Nemesis så känner jag mig helt klart redo för att ta mig igenom Asimovs storverk: Stiftelsetriologin.

Men i vanlig ordning, man kanske inte ska bli alldeles för förvånad, så går dessa böcker inte att köpa. Eller i alla fall inte på svenska. Enligt Bokus hemsida finns endast novellsamlingen med Jag, robot att tillgå. Alla övriga böcker står som "slut på förlaget". Vilket är ett faktum som inte känns alldeles för obekant när man kommer till klassiker och andra kanon-listade verk. Deckare kan man få tag på i överflöd, nya böcker finns att tillgå överallt, men de banbrytande böckerna, de som la mark för många böcker inom samma genre, de däremot. De får man leta med ljus och lykta efter.

Eftersom de är slut på förlaget så misstänker jag att besök på mer genreinriktade boklådor, som i detta fallet framför allt science fiction-affären inte kommer ge något mer positivt utslag än min sökning på Bokus.

Så, det får väl bli antikvariaten nästa, misstänker jag. För jag vill ju läsa dem. Och i ärlighetens namn; de skulle göra sig väldigt bra i min bokhylla.

Om jag nu bara får tag på dem...

torsdag 22 mars 2012

Litteraturpriser till vansinne

Det kan väl inte bara vara jag som inte blir speciellt förvånad över att litteraturpriser inte per automatik medför fler läsare inom en speciell genre, geografiskt område etc. Men jag vet därmed inte om det är rätt att utfärda kritik mot ett specifikt pris av just den orsaken. För i ärlighetens namn så tror jag inte det är priset i fråga som det är fel på eller den kommitte som sitter bakom.

För i sanningens namn, det finns alldeles för många litteraturpriser vid det här laget. Det är ju en hel djungel att ta sig igenom alla dessa priser. Var och varannan sammanslutning av litteraturkännare ska ju dela ut priser till årets debutant, årets bok, årets barnbok, årets deckare etc etc. Och att det då även kommer ut att ett av priserna är smått fejk och endast en PR-kampanj gör ju inte heller att förtroendet för alla dessa priser ökar i någon utsträckning, tvärtom.

Sen är ju frågan om alla dessa priser egentligen medför någonting alls, mer än att bokförlaget kan skriva att just denna bok eller författare har vunnit någon typ av pris eller utmärkelse. För inte ger alla dessa priser någon vägledning om vad som är värt att läsa, när det finns alldeles för många priser. Och att man då inte heller hör talas om att samma bok eller samma författare får samma pris från flera olika håll, gör det extra intressant. För av någon orsak så verkar alla dessa prisutdelare inte överens om vem som är årets debutant eller årets bok, utan alla väljer de olika.

Snart kommer man väl bli helt gammalmodig och insnöad och endast vilja utropa "Tacka vet jag Nobelpriset!" Det vet vi vad det är för pris och som svensk är det ju mer eller mindre smått omöjligt att missa vem som får priset varje år. Och det ligger mycket arbete och många motiveringar bakom det priset.

tisdag 20 mars 2012

Den första meningen

Jag läste en artikel för ett tag sedan om betydelsen av den första meningen i en bok. Hur viktigt det är hur en bok börjar och hur vissa inledande meningar biter sig fast och blir nästan lika klassiska som romanerna i fråga. Som "Äntligen stod prästen i predikstolen", "Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem runt halsen" eller varför inte "Sjung, o gudinna om vreden som brann hos peliden Akilles".

De finns där, någonstans inne i den kulturella delen av hjärnan, man kan dem som rinnande vatten.

Vad som däremot gör en vinnande inledande mening, det vete gudarna. Men om man ser på de tre citaten ovan så säger de en hel del om historien, om vad den ska handla om, vad som hänt innan, vad syftet är med texten, egenskaper hos karaktärer etc. Vi förstår att folk har suttit länge och väntat på prästen, vi förstår att det är en man som kommer medföra stora förändringar i det hushåll han kommer till, att han är en jordnära, arbetande man (i alla fall så jag tolkar höganäskruset, svenskt hantverk skapat för att användas av arbetare) eller att Akilles inte precis var på sitt gladaste humör. (För att inte tala om att den första meningen från Illiaden är min egen tumregel för hur en hexameter är uppbyggd...)

De klassiska, inledande meningarna är så genomarbetade, säger så mycket mer än endast "välkommen till denna bok, hoppas du kommer uppskatta den". Men tänk så svårt det kan vara att formulera den där meningen.

Vilket påminner mig, jag har nu stirrat på min uppsats alldeles för länge, utan att veta hur jag ska inleda nästa stycke. Suck... Var är min musa någonstans... Börjar tro att katten fångat henne...

Hotet mot nattens varelser

Jaha, då inföll så vårdagjämningen i morse, klockan 0614 om jag inte misstar mig helt. Vi går mot ljusare tider och kortare nätter.

Jag tycker synd om vampyrerna. Deras tid på dygnet krymper drastiskt nu. Allt längre tid för dem att spendera i sina kistor eller i jorden eller var de nu föredrar av vistas då solen skiner.

Funderar skarpt här. Detta med vårdagjämningen borde ju då innebära att jag för att kompensera detta varje dygn borde läsa ännu mer i Sookie Stackhouse novels och Vampire diaries, som är de två aktuella vampyrserierna för mig för tillfället?

måndag 19 mars 2012

God natt, min älskade

Ibland är det väldigt fascinerande vilken balansgång författare lyckas ta. Inger Frimansson är förvisso mest känd för sina psykologiska thrillers, men de blir aldrig så där läskiga eller krypande och konstiga, på gränsen till övernaturliga eller paranoida. I stället ligger hon hela tiden så nära verkligheten, så nära läsaren. Fullständig igenkänning.

Justine var ett mobbat barn i skolan. Som vuxen bor hon kvar i sina föräldrars hus utanför Hässelby. Hon vägrar sälja, trots mäklarens ivriga försök. Hon vill bo kvar i sin barndoms hem. Hon bor där själv, tillsammans med en fågel. En självpåtagen isolering, det var länge sen hon sa God natt, min älskade.
Så en dag träffar hon en av sina gamla klasskompisar från grundskolan. En av de tjejer som gjorde livet jobbigt för Justine. Det blir dags för uppgörelse med det förflutna.

Justine träffar så äntligen en ny pojkvän. Hon umgås med sin förra klasskompis. Hennes självpåtagna isolering bryts.
Men inte endast mobbningen och utanförskapet från grundskolan kommer upp till ytan. Det är även en uppgörelse med den kvinna som Justines far gifte om sig med efter att modern dog. Och vad hände egentligen med Justines förra pojkvän som så mystiskt försvann i Malaysias djungler för flera år sedan?

Man lider med Justines barndom, man gråter med henne. Men kan detta lidande rättfärdiga all typ av uppgörelse? Även som läsare genomgår man en viss uppgörelse med sig själv. En tragisk barndom med mobbning och en moder som dör i förtid kan inte enbart få forma en individ. Vi har våra egna liv i våra händer, vi har möjligheten att göra någonting bättre. Och alla gör vi det på våra sätt. Justine, precis som markis de Sades systrar Justine och Juliette, valde sina egna vägar. Den ena den moraliska vägen, den andra den omoraliska och syndfulla vägen. Men vem blev lycklig i slutändan? Vem valde den rätta vägen?
Ibland kanske det är motiverat med viss omoral för att få uppnå lycka i livet?


fredag 16 mars 2012

Censureringar och förbud

Det verkar gå någon konstig trend genom litteraturen runt om i Europa för tillfället. En önskan om att vilja förbjuda litteratur av olika slag på grund av att den anses vara rasistisk. Som Tintin i Kongo, till exempel. Nu avslogs den ansökan förvisso, vilket jag personligen är glad för, inte av någon som helst form av rasistiska orsaker, utan för att jag är helt emot censurering och förbud inom litteraturen och därmed även yttrande- och åsiktsfriheten.

Nu har tydligen några italienare gett sig på Dantes Den gudomliga komedin också.  Detta verk som ändå får anses vara ett av de största genom tiderna. Det finns en önskan om att förbjuda den på grund av att den anses vara rasistisk med hänsyn till att Dante placerade folk som inte trodde på den kristna guden i helvetets olika cirklar.

Jag kan inte låta bli att fråga mig vad det är med folk. Okej, det känns inte politiskt korrekt att i dagsläget gå ut och säga att om man är jude, muslim eller någonting annat som inte tillber den kristna guden, så ska man straffas i helvetet, det kan jag hålla med om. Men litteratur måste ju ses utifrån den tid då den skrevs, inte utifrån den tid då den läses. När Dante skrev Den gudomliga komedin vid början av 1300-talet så var detta inte rasistiskt, det var politiskt korrekt, det var så man tyckte då. För litteraturen är en av våra bästa historiska källor, och vi kan inte censurera och förbjuda delar av vår historia, det är helt omöjligt. Däremot så finns det en stor möjlighet att lära av vår historia, men då kan vi inte hålla på att censurera den, det motverkar då syftet.

Sen kan jag inte förstå att det är Dante och Tintin man ger sig på. För något liv om att Hitlers Mein Kampf ska förbjudas av rasistiska orsaker har jag inte märkt av. Eller tidig amerikansk litteratur från 17- och 1800-talet där slavar förekommer, som Onkel Toms stuga. Eller vissa av Strindbergs texter som inte är speciellt vänliga mot vare sig judar eller kvinnor. För att inte glömma Valerie Solanas SCUM Manifestet. Att förespråka att män ska bli transvestiter eller ställa sig i kö till gaskamrarna, är detta verkligen okej?!

Dock så är jag mer förvånad över att Pippi inte har kommit på tal än. Pippis far som är negerkung. Inte för att jag förespråkar vare sig censurering eller förbud där, men det kanske kan anses vara på tiden att byta ut just själva ordet till någonting mer korrekt. Eller så kanske det är okej med en negerkung men inte med negerbollar? Eller så kanske inte heller detta ska skrivas om, som ett uttryck för vår tids språkbruk och syn på omvärlden?

Sen kommer följdfrågan också: om man ska börja censurera bakåt, ska vi då även censurera dagens litteratur?

Zombier, odöda och omlevande

Så har jag äntligen läst min första zombiebok! Jippie! Det var på något sätt lite på tiden, om jag ska vara ärlig! Men förvisso, med tanke på hur mycket jag älskar skräckfilmer, så var jag även väldigt sen in på zombiefimerna med, Romaros filmsvit såg jag för första gången bara för några år sedan.

Och visst, jag är inte speciellt förtjust i splatter, det får jag stå för. Så Hanteringen av odöda av John Ajvide Lindqvist blev på så sätt en perfekt premiär av denna genre. Även om den troligtvis inte är speciellt talande för zombiegenren, precis som Låt den rätte komma in inte är talande för vampyrgenren. Men därmed inte sagt att de böckerna inte skulle vara läsvärda, tvärtom.

För precis som Låt den rätte komma in så har Ajvide Lindqvist även vid Hanteringen av odöda funnit en helt ny vinkel inom genren. Fokus ligger inte på överlevnad vid en zombieattack, äckliga beskrivningar av ruttnande lik, även om sådana till viss del förekommer, eller en massa splatter och de mest effektiva sätten att döda zombier.
Fokus ligger på de anhöriga. De som precis tagit avsked av sina nära och kära som avlidit. De avlidna som sedan kommer tillbaka, i sina mer eller mindre förmultnande kroppar, samma personer som återkommer, men ändå inte. Det lilla, avlidna barnet som kommer tillbaka till sin mor och morfar, utan att ha förmågan att kommunicera på vanlig väg, inte leker, inte är som han var en gång i tiden. För han är död nu, återuppstånden. En omlevande, som den svenska staten beslutar att det politiskt korrekta benämningen ska vara.
Men modern har redan tagit avsked en gång. Ska hon nu behöva göra det igen? Hur ska hon kunna leva med denna till viss del förmultnade barn? Hennes barn, men ändå inte.

Och framför allt, hur ska man hantera alla dessa omlevande som återuppstått i Storstockholmsområdet? Var ska man göra av dem?
De måste isoleras från övriga, vanliga levande. Deras närvaro skapar förmågan hos de levande att läsa varandras tankar, känna av deras känslor. För det är på de levandes känslor de omlevande livnär sig på. De är inte kapabla till egna känslor, de tar efter omgivningens. Om du känner hat inför dem, kommer de känna hat inför dig.

Så kampen för överlevnad blir inte splatter. Det blir mer eftertänksamt. Det blir inget Residence evil eller Dawn of the dead. Det blir någonting annat. Någonting mer tänkbart, någonting att bära med sig. En känsla av maktlöshet. Känslan av den där fjärilens vingslag som åstadkom själarnas oförmåga att ta sig vidare till nästa steg kan skapa så mycket mer. Den skapar tankar och känslor hos läsaren, mer än skräcken inför zombierna. Tankar kring hur man ska hantera de odöda:

"...vi måste ändå fråga oss: Är det inte de anhöriga som ska bestämma vad som bör göras? Kan myndigheter ensamma besluta i en fråga som till slut handlar om kärlek? Jag anser inte det, och jag tror vi är många."

torsdag 15 mars 2012

Böcker och te

En sak är säker: det finns ingen dryck som gör sig så bra tillsammans med en god bok som en stor kopp med varmt te. Det är lite som att dessa två saker är som gjorda för varandra. I alla fall på den kallare delen av året. En god bok, en soffa eller fåtölj, en filt och en stor kopp med hett rykande te. Gärna med en massa honung i.

I och för sig så är väl säsongen för filt och hett te lite på övergående just nu, men ändå. Te är alldeles för gott för att det helt ska förpassas till skåpet för sommaren. Och till min stora lycka har en ny internetbutik för kaffe och te öppnat: Hackat och malet.

Jodå, jag ser verkligen fram emot att få komma hem, krypa upp i soffan med Hanteringen av odöda och en stor kopp med earl grey. Sista sidorna i Hanteringen av odöda, lite jobbigt var det att lägga ifrån sig boken i går kväll, bara trettio sidor kvar. Vare sig mer eller mindre.

Så ikväll blir det de sista sidorna. Och te.

Underbar och älskad av alla

Jovisst, de flesta av oss överdriver väl lite smått i våra CV när vi söker jobb. Kanske inte precis ljuger, men överdriver lite. Gör sig lite bättre på engelska än vad man faktiskt är, kryddar kunskaperna lite i vissa datorprogram. Och sen går man hem och ser till att man faktiskt kan så mycket som man har hävdat.

Men aldrig någonsin att man hävdar att man kan saker som man aldrig provat på. Som akrobatik, till exempel. Framför allt inte om man nu fick streck i idrott i gymnasiet. Det är ju ingenting man går hem och lär sig så där över en natt. Vilket Bella i Martina Haags Underbar och älskad av alla (och på jobbet går det också bra). Efter att ha tragglat med idel olika statistroller och skådespelarroller i mindre teateruppsättningar, får Bella äntligen chansen att slå igenom, som Viola i Shakespeares klassiska Trettondagsafton på Dramaten, där regissören är ingen mindre än Ingmar Bergman.

Äntligen ett ordentligt jobb på en högaktad arbetsplats, med Sveriges bästa regissör, ny pojkvän - en känd skådespelare. Och fullständig avsaknad av de viktigaste kunskaperna av dem alla - de akrobatiska övningar som Bergman krävt. Men visst försöker hon, hon tar akrobatlektioner, dyra sådana, för att lära sig de tre akrobatikövningar som krävs i uppsättningen. Hon kämpar verkligen.

Det är en varm bok, en underbar bok, man känner igen sig i Bellas strävan efter att lyckas, att uppnå sina drömmars mål. Men i ärlighetens namn, lögnerna blir lite för många, det blir lite för pinsamt, det blir lite jobbigt att läsa vidare. Jag är inte van vid denna pinsamhet från Martina Haags sida, värmen brukar vara hennes kännetecken genom hennes böcker, värme och kärlek till karaktärerna. Detta blir för mig lite för mycket av det negativa, det pinsamma, som jag personligen inte klarar av. Den där lite mer pinsamma humorn som inte är min gebit.
Men man vill ju att Bella ska lyckas, att hon ska lära sig de akrobatiska övningarna. Men samtidigt, lögnerna blir för många, det blir för invecklat, det blir jobbigt och jag får lite ont i magen. Men ändå, man vill ju så gärna att hon ska lyckas. Komma vidare i livet, få det hon vill ha, så där som man själv vill lyckas med sina drömmar.

onsdag 14 mars 2012

Kombinationsfärdigheter

Förvisso så går det i perioder, det går inte att komma ifrån. Men ibland så är det liksom lite som att man inte vill göra någonting annat än att läsa på i någon god bok. Komma framåt, få veta hur det går. Själv så är jag inne i en sådan period för tillfället, någonting som nog helt klart går att relatera till faktumet att jag är i början av författandet av min master-uppsats, och därmed har en hel del skönlitteratur och tillika facklitteratur att ta mig igenom. Och den saken är säker, det första är roligast att läsa.
Men oavsett orsaken, så är det en massa andra saker som man bör och vill göra också, förutom att läsa. Och tyvärr så är inte förmågan att göra två saker samtidigt så välutvecklad som man kunde önska hos mig. Så listan över saker jag önskar att jag kunde göra samtidigt som jag läser ökar konstant:

1. Diska och läsa
En sak är säker - diskningen skulle helt klart bli mycket roligare så.
2. Städa och läsa
Samma sak som för diskningen gäller helt klart här med.

I och för sig, båda dessa två saker skulle kunna lösa sig ganska enkelt, om hushållssysslorna hemma kunde förändras, så att jag läser och sambon sköter allt annat, men jag misstänker att han och jag inte delar åsikt på denna punkt.

3. Sticka och läsa
4. Följa med i TV-serier och filmer och i boken.
Läsa och kolla på TV samtidigt är en sak, att hänga med till 100% i båda däremot, är inte alltid lika enkelt.
5. Handla och läsa
6. Vara social och läsa
En paradox, jag vet...
7. Sova och läsa

Nej tyvärr, sanningen är väl den att utan sjukskrivning så går nog inte detta med att läsa konstant. Vilket kanske i och för sig är lite tur det med. Det där med att blanda ihop fiktion och verklighet slutar inte alltid bra, det är bara att se på don Quixote och madame Bovary.

T-banebibliotek

Som galen litteraturälskare så kan man ju inte annat än älska detta faktum att trots teknikens och datorns framfart, så fortsätter biblioteken att öka. Förvisso så har detta väl varit ett ganska så stagnerat område under en längre tid, ingen har velat satsa pengar i bibliotek, det är inte en verksamhet som man gör pengar på i någon större utsträckning.

Efter min flytt hit till Stockholm för ganska så exakt ett år sedan, så har jag inte kunnat låta bli att förvånas över detta faktum att det verkar finnas bibliotek lite smått överallt. Från och till så känns det som att man knappt kan gå upp från tunnelbanan utan att springa rakt in i ett bibliotek, någonting som verkligen får en att le när man kommer upp ovan jord.

Men det var först idag närjag läste Dagens Nyheter som jag förstod detta, att jag inte enbart inbillat mig vad gäller att det finns bibliotek så fort man kommer ovan jord. I Stockholm finns det tydligen någonting som kallas för just t-banebibliotek, bibliotek som ligger i direkt anknytning till tunnelbanestationer, och som jag misstänker väl besökta stationer. Det är en härlig konkurrens till pocketshop, som förvisso mest satsat på att finnas på T-centralen. Och att placera bibliotek i samband med kollektivtrafiken är ju verkligen av godo, med tanke å hur många som är djupt försjunkna i böcker när de pendlar till och från jobbet på detta vis var dag.

Och utöver detta med t-banestationer så ska ännu fler bibliotek öppnas i Storstockholm. Okej, jag måste då ändå fråga mig om det verkligen finns ett utbud för ännu fler bibliotek här, men vi får hoppas att de grundar detta beslut på fakta. Ytterligare ett bevis för att litteraturen inte slås ut i första ögonblicket.

måndag 12 mars 2012

Ibland så händer det bara

Ibland så händer det bara. Helt utan förvarning. Man har ingen aning om att det ska hända innan man har öppnat boken och börjat läsa i den. Den där kompromisslösa kärleken. Kärleken till boken som gör att man inte kan lägga den ifrån sig, man vill spendera varje vaken stund med den, man drar ut på sovandet för att få läsa bara lite till. Den där kärleken som gör att man helt försvinner från verkligheten, att man blir så trollbunden av texten så omvärlden inte finns och man lever sig in i fiktionen.

Det händer ibland. Och jag älskar det verkligen, längtar efter nästa gång som det händer. Men däremot så har jag ett problem med den kärleken. Samtidigt som jag bara vill läsa på, få veta hur det går, få följa hjälten och hjältinnan mot slutet, så vill jag inte att boken ska ta slut, att kärleksaffären ska avbrytas för tidigt. Så jag vill dra ut på läsandet. Men ändå inte.

Och jobbigast är det nog när det händer med enstaka böcker, böcker som inte ingår i någon romansvit. Det är ju inte bara att ta upp nästa bok av samma författare, det är ju inte samma historia, samma hjälte och hjältinna. Det är inte ens säkert att den andra boken är bra. Som med Tusen strålande solar av Khaled Hosseini, som jag var bra mycket mer förtjust i än Flyga drake. Jag ville ju bara få veta hur det skulle gå för de två kvinnorna, få hoppas att allt skulle sluta lyckligt, även om man innerst inom sig visste att så inte skulle bli fallet. Så att läsa klart boken skulle försegla deras öde för evigt. Hoppet för en lycklig framtid skulle helt försvinna den dagen jag kom fram till den allra sista punkten och slog ihop boken och ställde tillbaka den i bokhyllan.

Så på något sätt är det lättare med romansviter. Det ofrånkomliga slutet blir liksom längre bort. Som Margit Sandemos Sagan om Isfolket, som ändå består av över 40 band. Det är långt till slutet, och det blev ändå inte alldeles för jobbigt när man väl kom dit. Man fick tid på sig att ta adjö av rollpersonerna.
Eller Harry Potter. Där uppkom förvisso saknaden av flera älskade karaktärer under böckernas gång, Dumbledore, Sirius... På något sätt så var man glad över att de tog slut, inga fler favoriter i persongalleriet kunde dö.

Just nu har jag fastnat helt i Sookie Stackhouse novels. Där närmar sig slutet till viss del, jag har endast två böcker kvar att läsa. Men sen så kommer det en ny bok i maj. Och sen kommer det fler. Ett obestämt antal, Charlaine Harris har ännu inte bestämt sig för hur många böcker det ska bli. På gott och ont, på nåt sätt. Vi närmar oss inte den stora kampen som avslutar så många romansviter i fantasygenren. Vi vet inte vad vi närmar oss överhuvudtaget, lite som en TV-såpa på nåt sätt.

fredag 9 mars 2012

Det sägenomspunna blå tornet



Speciellt blått var det inte precis, det omtalade blåa tornet, Strindbergs sista bostad, platsen där han träffade sin sina kärlek, balkongen där han tog emot folkets hyllningar, samma balkong där han gav sig på politiska inlägg och budskap. Den lägenhet som idag är ombyggd till museum om hyllning och minne av en av Sveriges genom tiderna största författare. Om inte den största, till och med.
Och framför allt: ett museum väl värt att besöka! Vilken mysig lägenhet han hade, det behövs inte så mycket fantasi för att se Strindberg vanka av och an, runt och runt i den lägenheten, inte.

Det är inte första gången jag har försökt ta mig dig. Med hänsyn till till den icke-blåa färgen så började jag helt plötsligt förstå varför jag aldrig tidigare lyckats hitta dit.

Några bilder måste jag ändå lägga in från den charmiga och ack så efterlängtade besöket. Notera att lägenheten ligger på sveavägen i centrala Stockholm. Någon om vågar sig på att gissa vad en lägenhet i den porten kostar?
Och i ärlighetens namn, det är väl ändå så här uppgången till Strindbergs bostad ska se ut? Allt annat hade känt fel, på nåt sätt.


















Ranelid vs. Ranelid

Jag tillhör de där människorna som så där i största allmänhet är lite smått skeptisk gentemot Björn Ranelid som författare. Inte så där Linda Skugge-skeptisk så att jag på något sätt vill hoppa på hans utseende, för i ärlighetens namn, det har verkligen ingenting med hans författarskap att göra.

David Puma och drottning Siliva var en sådan roman som gjorde mig väldigt förälskad i Ranelids författarskap. Denna underbara brevroman och tillika samhällsskildring från Rinkeby gick snabbt till mitt hjärta. Den lilla David, med rötter i Sao Paulo som efter flera år i Småland hamnar i Rinkeby och där väl bestämmer sig för att skriva brev till drottning Siliva, en kvinna som han på sätt och vis delar bakgrund med, men inte liv, inte förutsättningar, inte möjligheter. Det blir en roman utan fördömande, mer en tankeställare för de bättre lottade i samhället, att de själva borde reflektera över vilken tur de har haft. Inte ha dåligt samvete, bara inse vilken tur de har haft.

Men tyvärr, Ranelid har inte lyckats uppehålla denna gloria för mig vid vidare läsning av hans romaner och jag känner mig lite tvehågsen kring hans författarskap. Och tyvärr så måste jag erkänna att detta med att han nu är med i melodifestivalen inte gör att jag omedelbart får högre respekt för hans författarskap. Kanske är det faktiskt precis tvärtom.

Nu har jag inte sett någon av delfinalerna i melodifestivalen. Denna tillställning är någonting som jag helt har undvikit de senaste åren, jag finner verkligen inget nöje i det. Men nu är frågan om man faktiskt inte ska ta och se morgondagens final, trots allt. Med allt detta liv som det varit kring Ranelid, så kanske man borde. Så man i alla fall vet vad det handlar om. Eller?

torsdag 8 mars 2012

8 mars-boktips

Så där lite av princip så är jag egentligen emot internationella kvinnodagen. Inte för att jag tycker att det är fel att uppmärksamma orättvisorna i samhället så beror på könstillhörigheter, så som till exempel löneskillnaderna, utan mer utifrån de två perspektiven att jag önskar att den inte behövdes och att det på något sätt känns som att vi gett de övriga 364 dagarna till männen.

Men, men och ur som helst, några passande boktipsförslag borde jag väl ändå komma upp med, med tanke på att jag gjorde detsamma till Alla hjärtans dag.

1. Samlade skaldeförsök av Anna Maria Lenngren.
Framför allt dikten Några ord till min kära dotter, ifall jag hade någon som Projekt Runeberg varit så snälla att göra tillgänglig.
2. Stolthet och fördom av Jane Austen.
En bok som nog passar in i de flesta sammanhang, men ur ett kvinnoperspektiv får aldrig Jane Austen glömmas bort, denna kvinna som från början fick skriva under manlig pseudonym för att få ge ut sina böcker. För att inte tala om Elizabet Bennet, kvinnan som inte låter sig förpassas till dåtidens kvinnomönster.
3. Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf.
Första kvinnan som fick Nobelpriset i litteratur.
4. Jack av Ulf Lundell.
Okej, smått otippat, jag vet, men läs beskrivningarna av kvinnorna i den boken och njut av hyllningarna och dyrkandet av kvinnorna.
5. Män som hatar kvinnor Flickan som lekte med elden  och Luftslottet som sprängdes av Stieg Larsson.
Den moderna Pippi Långstrump i Lisbeth Salanders skepnad är en kvinna värd både att frukta och avunda.
6. Pippi Långstrump av Astrid Lindgren.
Underbar förebild, underbar berättelse och... ja, underbar på alla sätt och vis.
7. Medea av Euripides.
Boken alla män bör läsa innan de funderar på att bedra sina hustrur. De gamla grekernas starka kvinna lever än i dag och hennes storhet har inte rubbats.
8. En hondjävuls liv och lustar av Fay Weldon.
Även Fay Weldons hjältinna vet hur man hämnas. Och hur kvinnor kan utnyttja sin kvinnlighet för att få makt över män.
9. Box 21 av Roslund & Hellström.
Deckare som sätter fokus på human trafficking och utsatta kvinnor.
10. Sagan om Isfolket av Margit Sandemo.
En släktkrönika som påpekar samma sak gång på gång: kvinnor är inte att leka med. De bör tas på största allvar. Oavsett tidsepok eller samhälle.

En dåre fri

Det är en annorlunda berättelse man får följa med i. Den schizofrene, synskadade och dyslektiska norska författaren Elis väg mot framgång. Eller kanske snarare hennes väg genom livet. För hennes stora framgångar som författare kommer i skymundan för hennes mentala hälsa. Otaliga turer in och ut på olika mentalsjukhus kantar hennes väg genom livet, en väg där hon åtföljs av sina inre röster, av Erik, av Espen, av prins Eugen som försöker hjälpa henne, försöker göra livet vackrare, göra det mer rofyllt, samtidigt som de säger åt henne att inte lita på vem som helst.

För det är det En dåre fri handlar om. En dåre. En dåre som åker in och ut på mentalsjukhus, som går i konstant terapi och som alltid har vänner som ställer upp för henne. Och man frågar sig konstant om denna dåre är fri eller om hon vill bli fri. Och i så fall: vad vill hon bli fri ifrån? Rösterna? Läkarna? Mentalsjukhusen? Bältesläggningarna? Tabletterna?
Eller är det just fri som hon är i sin galenskap? Fri att kunna göra vad hon vill, fri att få bli rädd när som helst?
"Friheten är en ordens passion."
"Ofrih är tomheten."
"Frihet är smärta och glädje."

- Jag har en plats i trädgården där jag gräver ner allt som jag inte vill ska finnas.

Redan som barn vet hon att det är fel på henne. Men hon fick vara ett vanligt barn. Än visste de inte att hon var synskadad, hon kunde spela fotboll hur mycket hon ville, ingenting satte stopp för henne. Det gick att spela fotboll med glasögon.
Men inte från den dag då läkarna upptäcker att hon är synskadad.

Och skriva berättelser, det kunde hon trots sin dyslexi. Trots att lärarna skrattade åt henne - kan man inte stava så kan man inte bli författare.

Men det satte inte heller stopp för henne.
Inte heller tvångsintagningarna på mentalsjukhus har satt stopp för hennes författarframgångar.

Däremot återkommer frågan hur man bär sig åt om man vill ta med sig glädjen över ån. Den frågan fastnade i min hjärna genom boken. Går det att bära med sig glädjen över ån? Är det det som innebär att vara fri?

För att inte tala om hennes medpatients fråga: Är män gudar eller barn?

Beate Grimseruds berättelse om Eli tar verkligen tag i en, så där lagom mycket. Så där lagom för att man ska kunna leva sig in i berättelsen, utan att det blir jobbigt. Vänner, släktingar, poliser, läkare: alla som vill göra livet bättre för Eli. Som omgärdar henne med kärlek. Hon tar inte ställning för eller emot mentalvården. Vi får ta del av journalanteckningarna. Men ingen döms. Ingen nedskrivning eller ifrågasättande av mentalvården. Bara beskrivningar, så här går det till. Så här kämpar patienten. Ingen författare som dömer vare sig mentalvård eller patient. För här får vi lära känna en mentalvård som vill patientens bästa.

Samtidigt för tankarna en till Anna Odell och hennes iscensättande av ett självmord. Även Eli går på västerbron, funderar på att hoppa. Men skillnaden är stor: hos Grimserud är känslorna med. Man stämmer in i läkarens utrop: "Kämpa! Kämpa för livet!"

tisdag 6 mars 2012

All together dead - ännu mer problem

Egentligen är det smått fascinerande att en och samma tjej kan råka ut för så mycket problem och olyckor som Sookie kan. Och visst, inga utav dem är ju i princip hennes eget fel, det handlar enbart om de livsval som hon har gjort. Livsvalet att umgås med vampyrer. Därmed följer många problem, som hon aldrig hade räknat med.

Trots att hon avgav ett nyårslöfte flera böcker tidigare i serien Sookie Stackhouse Novels att inte råka i slagsmål, inte bli misshandlad... ja, så råkar hon ändå ut för det. Om och om igen. Hon börjar bli lite som Fredrik Ljungberg och Foppa - man blir nästan fascinerad över att hon kan stå upp igen och återigen är redo för nästa fight. Men samtidigt så kan man ju inte låta bli att tycka synd om Sookie - hon vill ju ändå bara väl. Hon vill ju bara få vara lycklig, leva med den hon älskar och framför allt inte bli sedd som ett monstrum eller som en galenpanna bara för att hon har förmågan att läsa andras tankar.

All Together Dead är den sjunde boken i Sookie Stackhouse novels, och det går inte att här skriva om endast en av böckerna. De är en följetong, mycket händer och framför allt - Sookie genomgår en ganska så ordentlig utveckling genom böckerna. Hon går från godtrogen och snäll, en tjej som man behöver skydda, till att få ordentligt med skinn på näsan, handlingskraftig och framför allt självständig. Hon har blivit sviken, blivit utsatt för övergrepp, blivit bedragen. Hon vet knappt själv längre vem hon kan lita på. Ens om hon kan lita på sig själv eller sina känslor.
Och männen fortsätter att lockas till henne, ställer upp för henne i vått som i torrt, oavsett om hon vill eller inte. Det blir nästan lite humoristiskt hur de övernaturliga männen verkar falla för henne en efter en, hur testosteronhalterna höjs och hur manligheten ska bevisas.

Att vampyrerna kom fram och blev socialt accepterade blev lite som en dröm för Sookie - hon var inte längre konstig, och hon fann några som hon kunde umgås med, som inte behandlade henne som galen. Vampyrer som uppskattar hennes förmåga att läsa andras tankar. Men med vampyrerna blir Sookie bekant med fler övernaturliga ting som hon inte visste om fanns. Allt från skapeshifters och varulvar till demoner, goblins, älvor och varelser från andra dimensioner. Sookie Stackhouse novels har utvecklats från att vara en ren vampyrhistoria till fantasy där även hennes egen tillhörighet bland människorna ifrågasätts. Samtidigt så återspeglas många samhällsfenomen i romanen: allt från gamla Ku Klux Klan-sammanslutningar, människors (eller kanske snarare varelsers) lika värde till politiska maktspel och tjuvnyp.

I All Together Dead sprängs ett vampyrhotell i luften. Brand- och vårdpersonal som kommer dit för att rädda de överlevande gör snabbt klart för Sookie att de endast tänker rädda de levande, vampyrerna bryr de sig inte om. Det är som att bli förflyttad tillbaka några decennier till Sydafrikas apartheid eller USA:s raspolitik då färgade inte fick åka i vilken ambulans som helst eller till vilket sjukhus som helst. De fick den sämre vården, den som blev över efter att de vita blivit räddade. Men den godhjärtade Sookie låter sig inte motarbetas av sådana åsikter. Liv ska räddas, döda som levande.

Men för första gången i sitt liv blir hon också ställd inför situationen då hon utan någon större ansträngning kan göra sig av med en av sina största plågoandar. Frågan är om hon klarar av det eller inte. Om hon kan leva med ett sådant beslut.

Har man väl börjat läsa Sookie Stackhouse novels, ja då går det inte att sluta. Och det är väl lite på gott och ont att blok nummer 12 i serien kommer ut i maj, och att det även är oklart hur många fler böcker det blir. Charlaine Harris fortsätter skriva så fingrarna blöder. Och böckerna är helt klart ett bra botemedel mot abstinensen i väntan på nästa säsong av True Blood.

måndag 5 mars 2012

Simon och ekarna

Marianne Fredriksson föll jag för pladask för flera år sedan, då jag läste Simon och ekarna. Nog för att jag inte minns boken speciellt väl, men förälskad i den blev jag omgående, och det finns någonting som värmer mig bara jag hör den titeln. För någonting var det som trollband mig med den boken, någonting som fick mig att fastna för Fredriksson och fylla min bokhylla med flera böcker av henne.

Men samtidigt är det så skumt. Jag minns knappt vad boken handlar om. Mer än att det var en pojke som hette Simon och som växte upp någonstans i Göteborg. Och att den var bra, förstås. Oerhört bra. Det var trots allt den boken som fick mig att utforska Fredrikssons vidare författarskap, någonting som jag inte har ångrat en halv sekund.

Den där kärleken som jag känner för Simon och ekarna har återupplivats på sistone, i och med filmatiseringen av boken. Många glädjande uttryck som "oooh!" och "ahh!" har kommit över mina läppar, och det är en film som jag verkligen måste se. För som sagt, boken är ju helt underbart bra!

Så jag kan inte sluta störa mig på det lilla faktum att jag inte för fem röda minns vad boken handlar om. Och det vete gudarna om jag verkligen vågar läsa om den, tänk om jag inte finner den lika trollbindande i dag som den gången då jag läste den för flera år sedan? Man kanske ska nöja sig med att endast se filmen och därifrån leva vidare med den kärlek jag känner för boken och Fredriksson. Trots allt så har ju filmen fått väldigt bra recensioner, så någon förlust av tid lär det inte vara att se den. Även om det inte är min favorit bland Skarsgårds-barnen som är med i filmen...

söndag 4 mars 2012

Vasaloppet - den perfekta ursäkten för att läsa en bok

Det går inte att komma ifrån, men att få läsa en bok på förmiddagen en så där lagom slö söndag är verkligen helt underskattat och någonting som man borde företa sig lite oftare.
Men samvetet slår till ganska omedelbart - man kan väl inte slösa bort en söndag på det sättet. Framför allt inte om det är fint väder. Då måste man hinna med en massa saker innan det återigen är dags att gå tillbaka till jobbet på måndagen.

Men Vasaloppet - snacka om den perfekta ursäkten för att få läsa en god bok. För oavsett hur sportintresserad man nu än är, så går det inte att komma ifrån faktumet att det inte är speciellt underhållande att titta på skidåkning i nio mil. Oavsett om Pippa, kronprinsen av Danmark och gud vet vilka kungligheter som är med och åker.

Men att slå på tv:n, krypa upp i soffan och ta fram en god bok och läsa, medan man har Vasaloppet i bakgrunden. Det måste vara så det är tänkt att man ska njuta av det skidloppet.