En praktisk handbok i att dejta?

Okej, den är rosa. Den har en aubergin i silver på baksidan. Den heter Fuckboys. Den har udnerrubriken En praktisk handbok i att dejta. Visst låter det som någonting man ska läsa? Kanske mest om man är singel, men kanske även om man inte är det?

Nej, snälla, gör det inte. Verkligen inte.

Det är inte en handbok. Än mindre en praktiskt handbok.

Det är enbart en samling anekdoter och tankar kring nätdejtandet skriven av Cecilia Salamon, en kvinna som är singel.

Jajamen, En praktisk handbok i att dejta är skriven av en kvinna som är singel. En singelkvinna som anser sig ha en massa goda råd i hur man gör för att dejta och för att undvika fuckboys. Redan här kommer mitt första inlägg mot denna bok. Författaren listar en lång lista för hur man känner igen en fuckboy. Själv är jag nu inne på mitt 7e år som sambo med fadern till mina två barn. Och vad gäller oss två så passar vi in på flera punkter på den lista som tydligen kännetecknar en fuckboy. Exempelvis lägger vi inte upp bilder på varann på facebook. Är vi körda då? Riktiga svin som man inte kan dejta? Man kanske inte ska ta såna här listor på allvar?

Jovisst, Salamon har säkert väldigt mycket erfarenhet från nätdejtande (för det är typ enbart uteslutande det hon skriver om känns det som). Just den delen säger jag inte så mycket om. Men faktumet att hon fortfarande inte hittat den som är rätt för henne, gör att man snabbt börjar fundera på om man kanske snarare ska undvika hennes råd. Läsa hennes stora samling med anekdoter och funderingar och sen göra helt tvärtom?

Och en väldigt viktig sak, som man gör allt för att undvika att nämna i boken, är att hon inte har någon som helst utbildning inom ämnet, och då framför allt inte inom sexualitet. Vilket märks väldigt väl i denna bok, som faller nästan patetisk på sina ställen.

Killar, om ni nu får för er att öppna denna bok, så undvik att ta hennes råd för sanningar. Och då pratar jag framför allt om hennes regler för sex och samlag och vad tjejer vill ha i sängen. Det hon tar för sanningar är alllllllldeles för långt från verkligheten. För precis som ni förhoppningsvis förstått, så gillar inte alla tjejer gammaldags, undergiven sex á la 50-tal. Även om Salamon gör det. Vilket hon gärna får göra för min del. Men hon får inte tala om för andra att det är det enda rätta.

Suck. en kvinna som försöker placera alla kvinnor i samma fack i stället för att underbygga och uppmuntra det individuella. Känns mest tragiskt om ni frågar mig.

Och nej, att ha nån att leva med är långt ifrån meningen med livet. Så varför denna hets? Varför detta uppställande av regler och behovet av att sortera in alla, män som kvinnor, i olika fack?

Mitt enkla råd till singlar som vill hitta nån att leva med är att inte läsa såna här böcker, det är bara deprimerande att punkt för punkt få reda på att man inte passar in i författarens ideal och därmed är dömd till ett liv som singel. Eller nåt. För det är mest det där här boken går ut på: prata om gamla ex, berätta historier, sätta upp regler utifrån eget tycke och smak och förpassa folk till olika fack. Och få oss andra att bara känna oss väldigt fel och konstiga. Precis vad en singelkvinna som letar desperat efter en man behöver. Få veta att man är fel.

Genreindelningar

Skulle göra en inventering av den facklitteratur som vi har i vårt yttepyttelilla bibliotek här på jobbet. Känner att jag och jobbet inte riktigt delar åsikt om vad som är fiction och inte...

168 tips att få ligga

Det är när man ger sig på att läsa böcker som Alla får ligga av Henrik Fexeus som jag inte kan komma ifrån vad skönt det är att leva i ett fast förhållande. Alla dessa oskrivna regler, hela detta spel som alldeles för lätt blir en alldeles för stor del av vår vardag. Detta spel som egentligen endast har ett enda mål: att få någon i säng. Och därefter kanske även ett livslångt förhållande.

Men det är en väldigt kul och intressant bok att läsa. För även om målgruppen är folk som vill bli bättre på att få napp på sitt flirtande, så handlar allting i slutändan enbart om den sociala kompetensen. Att kunna föra sig bland andra okända människor, att lära sig att läsa av andra människor, veta när den andra är intresserad eller inte, och hur man själv visar detsamma, utan att bli för påträngande.

Med andra ord en bok som vi alla känner minst en person som behöver läsa och lära sig någonting utav.

Under mottot "endast modiga personer får ligga" leds vi igenom den snåriga djungel av kroppens omedvetna kommunikation, signaler i rörelser och ord och vikten av att alltid verka ha kul och därmed vara en rolig människa. En människa som man vill prata med.

Förutom att det är en lärorik bok i hur man ska bete sig mot andra människor och hur man gör för att få andra människor intresserade av en, så är den även väldigt underhållande med alla små snabba kommentarer och replikförslag. Själv fastnade jag stenhårt för:

"När jag ser dig känner jag att jag bara vill äta upp dig. Du är som en väldigt het marshmallow"

Vem skulle inte smälta om någon sa så till en?

Hur definierar egentligen Augustpriset facklitteratur?

I ärlighetens namn så kan det väl inte endast vara jag som satte kaffet i halsen när nomineringarna till årets Augustpris tillkännagavs. Och då inte över faktumet att Zlatan kan tänkas få Augustpriset, det i sig är väl inte så konstigt, han har ju trots allt släppt en självbiografi.

Men över att Augustpriset tydligen definierar självbiografier som facklitteratur. 

Det är där mitt kaffe fastnar i halsen och nästan sprutar ut över skrivbordet. Och jag ser även framför mig hur alldeles för många litteraturvetare, med flera av mina gamla lärare i spetsen, gör exakt samma sak. Dock med största sannolikhet inte över nätupplagan, utan av pappersversionen av tidningen. Lite fördomar jag har: litteraturvetenskapliga lärare läser tidningar på det enda korrekta sättet: i pappersformat till frukosten. Så förstör inte den illusionen för mig, nu.

Jag har suttit på alldeles för många föreläsningar som har behandlat just ämnet hur sanningshalten i en självbiografi egentligen ska bedömas. Hur man faktiskt ska se på en biografi. Var man ska placera in biografin någonstans.

För alla har vi vår egen sanning. Och allas sanningar ser inte likadana ut. Och i princip så är ju inte någonting sanning och fastslaget förrän det finns tillräckligt många bevis för dessa slutsatser. Se bara på alla debatter kring kungen och hans påstådda skandaler: än så länge har inga bevis uppvisats, hur kan vi då säga att det är sant?

En biografi blir ju helt sonika en skönlitterär bok, en skönlitterär bok som bygger på verkliga händelser, så som till exempel Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar. Verkliga händelser så som berättaren minns dem, som binds ihop till en text som blir som en roman. Inte som någon som helst form utav facklitteratur. 

Väl?

Men tydligen är det så som Augustpriset ser biografier som - en absolut sanning, som ren fakta och ingenting annat. En biografi är facklitteratur. Punkt slut.

Men visst, man kanske inte ska bli så förvånad. 2012 är ju ändå året då EU får Nobels fredspris.

Koncentrationssvårigheter

I måndags hade jag ett inplanerat sjukhusbesök som även inbegrep vissa ingrepp och sövning och hela den där svängen som man helst klarar sig utan. Men, men, vill man vara frisk får man lida pin, eller hur det nu heter.

I papprena jag fick hem inför besöket fanns det en varning för att det kan bli vissa väntetider. Vilket verkligen är sådana saker man vill läsa i förväg, att det blir väntetider så fort man kommer i kontakt med sjukvården är ju ingen nyhet, så frågan är ju hur lång väntetid det blir om de själva är medvetna om det och därmed även förvarnar om det?!

Men till min stora lycka så kom det goda beskedet redan i nästa mening: "så ta gärna med en bok". Som om de nu verkligen skulle behöva uppmana mig till någonting sådant! Så glad i hågen kom tre böcker med, varav en tunn bok på engelska som jag gärna vill hinna läsa innan lånetiden tar slut: The Legend of Sleepy Hollow av Washington Irving. Okej för att jag har sett filmen med Johnny Depp, men det ska ju gudarna veta attden bakomliggande sägnen långt ifrån alltid överensstämmer med filmatiseringen.
Utöver detta kom Vampyrernas historia av Katarina Harrison Lindbergh och Samlade svenska kulter av Anders Fager.

Slutsummeringen av sjukhusbesöket: Nja, väntetiden blev inte speciellt lång. Ungefär en timme från att jag intog min säng tills jag sövdes ned. Och under den tiden blev inte mycket läst. The Legend of Sleepy Hollow var bara att lägga ned, så mycket koncentration på texten kunde jag inte uppnå. Så slutligen så blev väl totalt en tio-femton sidor lästa i de båda sistnämnda böckerna. Inte mycket till lästid där, för mig.
Dock blev gårdagen mer givande. Att ligga i en solstol hemma på balkongen och ta igen sig efter ingreppet, ja, sådant ger verkligen bättre underlag för läsande.

Madame Bovary-syndromet: Unga kvinnor och deras läsning

Efter att ha läst på ännu mer facklitteratur till min masteruppsats i litteraturvetenskap angående den manliga sexualiteten inom moderna vampyrromaner, så har jag återigen blivit ordentligt irriterad och frustrerad. Detta trots att det inte är första gången som jag läser just detta kapitel i Anna Höglunds underbara doktorsavhandling Vampyrer. Hon diskuterar de högljudda gräl och diskussioner som pågått i media kring vampyrromanerna, med The Twilight Saga i spetsen. Hur den har blivit nedvärderad gång på gång. Hur man mer eller mindre idiotförklarar de som älskar böckerna och filmerna.

Och så ställer hon den ultimata frågan: Varför fick New Moon 15-årsgräns medan Predator fick11-årsgräns? 

Eftersom det är en doktorsavhandling så får vi självklart svaret. Hon har tittat närmare på detta, forskat kring det, som så många andra.

Orsaken till New Moons 15-årsgräns är att den har "genomgående inslag av ångestfylld stämning". Den hjärtesorg som visas i filmen kan "medföra risk för psykisk skada". (Citaten kommer från bland annat Aftonbladets artiklar) Publiken, flickorna, måste alltså skyddas från de effekter som den olyckliga kärleken kan åstadkomma.

Så svaret på skillnaden i åldersgränserna är så enkel: det handlar om publiken. Om att det handlar om kvinnlig publik och manlig. Unga kvinnor måste skyddas från hjärtesorg, men unga män behöver inte skyddas från överdrivet våld.

Och det är också här Höglund, med stöd från flera andra forskare, sätter fingret på de kontroverser som finns kring vampyrromanserna. Vi är tillbaka vid madame Bovary igen. Kvinnors litteratur har aldrig varit, och verkar inte heller kunna bli, lika mycket värd som "övrig" litteratur. Därför måste unga kvinnor skyddas från litteraturen. För liksom madame Bovary kan de inte se skillnad på verklighet och fiktion.

Detta trots att all forskning visar på det rakt motsatta. Att unga kvinnor om något kan särskilja fiktion och verklighet. De är inga offer för den litteratur de läser. 

Nu önskar jag bara att omvärlden och opålästa kritiker slutar försöka göra unga kvinnor till offer. Vilket jag förvisso länge har önskat.

Michel Foucault - jag pendlar

Jag kan inte rå för det, men varje gång jag öppnar en bok av Michel Foucault så drabbas jag av en känsla av nyfikenhet, osäkerhet och rysningar. Varför vet jag inte. Egentligen tror jag att jag tycker om denna filosof, men samtidigt... någonting i mig drar mig för att öppna hans böcker. De kan vara väldigt intressant och lättlästa, men  minst lika ofta oerhört svårsmälta och ogenomträngliga. Vad gäller det senare så blev jag inte det minsta förvånad över att han var självutnämnd BDSM-utövare -sadist för att vara specifik. Och visst känns många av hans böcker som mest sadistiska mot läsaren.

Men just nu är det hans Sexualitetens histora, band 1 - Vilja att veta som gäller. Vilket är en smått humoristisk läsning, på sitt sätt. Han börjar i det "viktorianska fängelset" och går framåt. Exakt hur kritisk kan man vara mot ett samhälle och dess förtryck av sexualiteten i stort, och fortfarande klassificeras som en seriös och ledande filosof och teoretiker? Nåja, det visar sig. Jag ser fram emot många fler gliringar och hård kritik under de sidor jag har kvar.

Bra och lockande titlar

Nej, jag vet, man ska inte köpa böcker utifrån titlarna, precis som man inte ska köpa vin utifrån etikettens utseende. Men ibland kan man inte låta bli. Är man på jakt efter efter facklitteratur inom manlighetsforskningen inför sin D-uppsats och springer på en bok som heter Män och manligheter från vikingar till Kalle Anka så kan man knappast låta bli att låna även den boken.

Om den är bra, det återstår att se. Om den hjälper mig att analysera Eric Northmans sexualitet, det är jag skeptisk till. Men jag ser fram emot lite trevlig läsning i alla fall.

Böcker och skräckfilmer

Okej, jag tillhör de här människorna som inte alltid enbart tittar på tv när jag tittar på tv, utan jag sysslar gärna med tjugo andra saker samtidigt, där bland annat läsa böcker är en vanlig företeelse, som jag förvisso till viss del slutat med. Numera är det snarare sudoko eller stickning som gäller, något som min sambo efter mycket om och men vant sig vid.

Men nu har jag funnit ett perfekt sätt att kombinera filmtittande med böcker. För ett tag sedan hittade jag boken 101 Skräckfilmer du måste se innan du dör, vilket känns som en perfekt ägodel för ett par som älskar skräckfilmer.

Än så länge så har vi mest bläddrat i den och konstaterat att vi redan har sett många av filmerna den tar upp. För de flesta klassiker finns ju med; Psycho, The Shining, Poltergeist, Fredagen den 13:de... Men som tur är så återstår mycket för oss att se. Och förutom att ge renodlade tips om skräckfilmer så finns det även korta texter om dem alla som förgyller filmtittandet.