En dåre fri

Det är en annorlunda berättelse man får följa med i. Den schizofrene, synskadade och dyslektiska norska författaren Elis väg mot framgång. Eller kanske snarare hennes väg genom livet. För hennes stora framgångar som författare kommer i skymundan för hennes mentala hälsa. Otaliga turer in och ut på olika mentalsjukhus kantar hennes väg genom livet, en väg där hon åtföljs av sina inre röster, av Erik, av Espen, av prins Eugen som försöker hjälpa henne, försöker göra livet vackrare, göra det mer rofyllt, samtidigt som de säger åt henne att inte lita på vem som helst.

För det är det En dåre fri handlar om. En dåre. En dåre som åker in och ut på mentalsjukhus, som går i konstant terapi och som alltid har vänner som ställer upp för henne. Och man frågar sig konstant om denna dåre är fri eller om hon vill bli fri. Och i så fall: vad vill hon bli fri ifrån? Rösterna? Läkarna? Mentalsjukhusen? Bältesläggningarna? Tabletterna?
Eller är det just fri som hon är i sin galenskap? Fri att kunna göra vad hon vill, fri att få bli rädd när som helst?
"Friheten är en ordens passion."
"Ofrih är tomheten."
"Frihet är smärta och glädje."

- Jag har en plats i trädgården där jag gräver ner allt som jag inte vill ska finnas.

Redan som barn vet hon att det är fel på henne. Men hon fick vara ett vanligt barn. Än visste de inte att hon var synskadad, hon kunde spela fotboll hur mycket hon ville, ingenting satte stopp för henne. Det gick att spela fotboll med glasögon.
Men inte från den dag då läkarna upptäcker att hon är synskadad.

Och skriva berättelser, det kunde hon trots sin dyslexi. Trots att lärarna skrattade åt henne - kan man inte stava så kan man inte bli författare.

Men det satte inte heller stopp för henne.
Inte heller tvångsintagningarna på mentalsjukhus har satt stopp för hennes författarframgångar.

Däremot återkommer frågan hur man bär sig åt om man vill ta med sig glädjen över ån. Den frågan fastnade i min hjärna genom boken. Går det att bära med sig glädjen över ån? Är det det som innebär att vara fri?

För att inte tala om hennes medpatients fråga: Är män gudar eller barn?

Beate Grimseruds berättelse om Eli tar verkligen tag i en, så där lagom mycket. Så där lagom för att man ska kunna leva sig in i berättelsen, utan att det blir jobbigt. Vänner, släktingar, poliser, läkare: alla som vill göra livet bättre för Eli. Som omgärdar henne med kärlek. Hon tar inte ställning för eller emot mentalvården. Vi får ta del av journalanteckningarna. Men ingen döms. Ingen nedskrivning eller ifrågasättande av mentalvården. Bara beskrivningar, så här går det till. Så här kämpar patienten. Ingen författare som dömer vare sig mentalvård eller patient. För här får vi lära känna en mentalvård som vill patientens bästa.

Samtidigt för tankarna en till Anna Odell och hennes iscensättande av ett självmord. Även Eli går på västerbron, funderar på att hoppa. Men skillnaden är stor: hos Grimserud är känslorna med. Man stämmer in i läkarens utrop: "Kämpa! Kämpa för livet!"