Zombier, odöda och omlevande

Så har jag äntligen läst min första zombiebok! Jippie! Det var på något sätt lite på tiden, om jag ska vara ärlig! Men förvisso, med tanke på hur mycket jag älskar skräckfilmer, så var jag även väldigt sen in på zombiefimerna med, Romaros filmsvit såg jag för första gången bara för några år sedan.

Och visst, jag är inte speciellt förtjust i splatter, det får jag stå för. Så Hanteringen av odöda av John Ajvide Lindqvist blev på så sätt en perfekt premiär av denna genre. Även om den troligtvis inte är speciellt talande för zombiegenren, precis som Låt den rätte komma in inte är talande för vampyrgenren. Men därmed inte sagt att de böckerna inte skulle vara läsvärda, tvärtom.

För precis som Låt den rätte komma in så har Ajvide Lindqvist även vid Hanteringen av odöda funnit en helt ny vinkel inom genren. Fokus ligger inte på överlevnad vid en zombieattack, äckliga beskrivningar av ruttnande lik, även om sådana till viss del förekommer, eller en massa splatter och de mest effektiva sätten att döda zombier.
Fokus ligger på de anhöriga. De som precis tagit avsked av sina nära och kära som avlidit. De avlidna som sedan kommer tillbaka, i sina mer eller mindre förmultnande kroppar, samma personer som återkommer, men ändå inte. Det lilla, avlidna barnet som kommer tillbaka till sin mor och morfar, utan att ha förmågan att kommunicera på vanlig väg, inte leker, inte är som han var en gång i tiden. För han är död nu, återuppstånden. En omlevande, som den svenska staten beslutar att det politiskt korrekta benämningen ska vara.
Men modern har redan tagit avsked en gång. Ska hon nu behöva göra det igen? Hur ska hon kunna leva med denna till viss del förmultnade barn? Hennes barn, men ändå inte.

Och framför allt, hur ska man hantera alla dessa omlevande som återuppstått i Storstockholmsområdet? Var ska man göra av dem?
De måste isoleras från övriga, vanliga levande. Deras närvaro skapar förmågan hos de levande att läsa varandras tankar, känna av deras känslor. För det är på de levandes känslor de omlevande livnär sig på. De är inte kapabla till egna känslor, de tar efter omgivningens. Om du känner hat inför dem, kommer de känna hat inför dig.

Så kampen för överlevnad blir inte splatter. Det blir mer eftertänksamt. Det blir inget Residence evil eller Dawn of the dead. Det blir någonting annat. Någonting mer tänkbart, någonting att bära med sig. En känsla av maktlöshet. Känslan av den där fjärilens vingslag som åstadkom själarnas oförmåga att ta sig vidare till nästa steg kan skapa så mycket mer. Den skapar tankar och känslor hos läsaren, mer än skräcken inför zombierna. Tankar kring hur man ska hantera de odöda:

"...vi måste ändå fråga oss: Är det inte de anhöriga som ska bestämma vad som bör göras? Kan myndigheter ensamma besluta i en fråga som till slut handlar om kärlek? Jag anser inte det, och jag tror vi är många."