God natt, min älskade

Ibland är det väldigt fascinerande vilken balansgång författare lyckas ta. Inger Frimansson är förvisso mest känd för sina psykologiska thrillers, men de blir aldrig så där läskiga eller krypande och konstiga, på gränsen till övernaturliga eller paranoida. I stället ligger hon hela tiden så nära verkligheten, så nära läsaren. Fullständig igenkänning.

Justine var ett mobbat barn i skolan. Som vuxen bor hon kvar i sina föräldrars hus utanför Hässelby. Hon vägrar sälja, trots mäklarens ivriga försök. Hon vill bo kvar i sin barndoms hem. Hon bor där själv, tillsammans med en fågel. En självpåtagen isolering, det var länge sen hon sa God natt, min älskade.
Så en dag träffar hon en av sina gamla klasskompisar från grundskolan. En av de tjejer som gjorde livet jobbigt för Justine. Det blir dags för uppgörelse med det förflutna.

Justine träffar så äntligen en ny pojkvän. Hon umgås med sin förra klasskompis. Hennes självpåtagna isolering bryts.
Men inte endast mobbningen och utanförskapet från grundskolan kommer upp till ytan. Det är även en uppgörelse med den kvinna som Justines far gifte om sig med efter att modern dog. Och vad hände egentligen med Justines förra pojkvän som så mystiskt försvann i Malaysias djungler för flera år sedan?

Man lider med Justines barndom, man gråter med henne. Men kan detta lidande rättfärdiga all typ av uppgörelse? Även som läsare genomgår man en viss uppgörelse med sig själv. En tragisk barndom med mobbning och en moder som dör i förtid kan inte enbart få forma en individ. Vi har våra egna liv i våra händer, vi har möjligheten att göra någonting bättre. Och alla gör vi det på våra sätt. Justine, precis som markis de Sades systrar Justine och Juliette, valde sina egna vägar. Den ena den moraliska vägen, den andra den omoraliska och syndfulla vägen. Men vem blev lycklig i slutändan? Vem valde den rätta vägen?
Ibland kanske det är motiverat med viss omoral för att få uppnå lycka i livet?