Jag läste en artikel för ett tag sedan om betydelsen av den första meningen i en bok. Hur viktigt det är hur en bok börjar och hur vissa inledande meningar biter sig fast och blir nästan lika klassiska som romanerna i fråga. Som "Äntligen stod prästen i predikstolen", "Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem runt halsen" eller varför inte "Sjung, o gudinna om vreden som brann hos peliden Akilles".
De finns där, någonstans inne i den kulturella delen av hjärnan, man kan dem som rinnande vatten.
Vad som däremot gör en vinnande inledande mening, det vete gudarna. Men om man ser på de tre citaten ovan så säger de en hel del om historien, om vad den ska handla om, vad som hänt innan, vad syftet är med texten, egenskaper hos karaktärer etc. Vi förstår att folk har suttit länge och väntat på prästen, vi förstår att det är en man som kommer medföra stora förändringar i det hushåll han kommer till, att han är en jordnära, arbetande man (i alla fall så jag tolkar höganäskruset, svenskt hantverk skapat för att användas av arbetare) eller att Akilles inte precis var på sitt gladaste humör. (För att inte tala om att den första meningen från Illiaden är min egen tumregel för hur en hexameter är uppbyggd...)
De klassiska, inledande meningarna är så genomarbetade, säger så mycket mer än endast "välkommen till denna bok, hoppas du kommer uppskatta den". Men tänk så svårt det kan vara att formulera den där meningen.
Vilket påminner mig, jag har nu stirrat på min uppsats alldeles för länge, utan att veta hur jag ska inleda nästa stycke. Suck... Var är min musa någonstans... Börjar tro att katten fångat henne...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar