Simon och ekarna

Marianne Fredriksson föll jag för pladask för flera år sedan, då jag läste Simon och ekarna. Nog för att jag inte minns boken speciellt väl, men förälskad i den blev jag omgående, och det finns någonting som värmer mig bara jag hör den titeln. För någonting var det som trollband mig med den boken, någonting som fick mig att fastna för Fredriksson och fylla min bokhylla med flera böcker av henne.

Men samtidigt är det så skumt. Jag minns knappt vad boken handlar om. Mer än att det var en pojke som hette Simon och som växte upp någonstans i Göteborg. Och att den var bra, förstås. Oerhört bra. Det var trots allt den boken som fick mig att utforska Fredrikssons vidare författarskap, någonting som jag inte har ångrat en halv sekund.

Den där kärleken som jag känner för Simon och ekarna har återupplivats på sistone, i och med filmatiseringen av boken. Många glädjande uttryck som "oooh!" och "ahh!" har kommit över mina läppar, och det är en film som jag verkligen måste se. För som sagt, boken är ju helt underbart bra!

Så jag kan inte sluta störa mig på det lilla faktum att jag inte för fem röda minns vad boken handlar om. Och det vete gudarna om jag verkligen vågar läsa om den, tänk om jag inte finner den lika trollbindande i dag som den gången då jag läste den för flera år sedan? Man kanske ska nöja sig med att endast se filmen och därifrån leva vidare med den kärlek jag känner för boken och Fredriksson. Trots allt så har ju filmen fått väldigt bra recensioner, så någon förlust av tid lär det inte vara att se den. Även om det inte är min favorit bland Skarsgårds-barnen som är med i filmen...