Ibland så händer det bara

Ibland så händer det bara. Helt utan förvarning. Man har ingen aning om att det ska hända innan man har öppnat boken och börjat läsa i den. Den där kompromisslösa kärleken. Kärleken till boken som gör att man inte kan lägga den ifrån sig, man vill spendera varje vaken stund med den, man drar ut på sovandet för att få läsa bara lite till. Den där kärleken som gör att man helt försvinner från verkligheten, att man blir så trollbunden av texten så omvärlden inte finns och man lever sig in i fiktionen.

Det händer ibland. Och jag älskar det verkligen, längtar efter nästa gång som det händer. Men däremot så har jag ett problem med den kärleken. Samtidigt som jag bara vill läsa på, få veta hur det går, få följa hjälten och hjältinnan mot slutet, så vill jag inte att boken ska ta slut, att kärleksaffären ska avbrytas för tidigt. Så jag vill dra ut på läsandet. Men ändå inte.

Och jobbigast är det nog när det händer med enstaka böcker, böcker som inte ingår i någon romansvit. Det är ju inte bara att ta upp nästa bok av samma författare, det är ju inte samma historia, samma hjälte och hjältinna. Det är inte ens säkert att den andra boken är bra. Som med Tusen strålande solar av Khaled Hosseini, som jag var bra mycket mer förtjust i än Flyga drake. Jag ville ju bara få veta hur det skulle gå för de två kvinnorna, få hoppas att allt skulle sluta lyckligt, även om man innerst inom sig visste att så inte skulle bli fallet. Så att läsa klart boken skulle försegla deras öde för evigt. Hoppet för en lycklig framtid skulle helt försvinna den dagen jag kom fram till den allra sista punkten och slog ihop boken och ställde tillbaka den i bokhyllan.

Så på något sätt är det lättare med romansviter. Det ofrånkomliga slutet blir liksom längre bort. Som Margit Sandemos Sagan om Isfolket, som ändå består av över 40 band. Det är långt till slutet, och det blev ändå inte alldeles för jobbigt när man väl kom dit. Man fick tid på sig att ta adjö av rollpersonerna.
Eller Harry Potter. Där uppkom förvisso saknaden av flera älskade karaktärer under böckernas gång, Dumbledore, Sirius... På något sätt så var man glad över att de tog slut, inga fler favoriter i persongalleriet kunde dö.

Just nu har jag fastnat helt i Sookie Stackhouse novels. Där närmar sig slutet till viss del, jag har endast två böcker kvar att läsa. Men sen så kommer det en ny bok i maj. Och sen kommer det fler. Ett obestämt antal, Charlaine Harris har ännu inte bestämt sig för hur många böcker det ska bli. På gott och ont, på nåt sätt. Vi närmar oss inte den stora kampen som avslutar så många romansviter i fantasygenren. Vi vet inte vad vi närmar oss överhuvudtaget, lite som en TV-såpa på nåt sätt.