Alla har vi väl någon form av relation till Alfons Åberg och hans vimsiga pappa. Och bara för att det är 40 år sedan som han kom till, så innebär det inte att han är ur tiden, tvärtom: utställningar, doktorsavhandling, teaterföreställning och ny bok på gång. Och det endast under detta år.
"Ska bara" är ett sånt där klassiskt uttryck som har bitit sig fast utifrån Gunilla Bergströms berättelser om den lille Alfons, tillika den påhittade kompisen Molgan som gärna dyker upp titt som tätt i olika sammanhang, allt från en bättre version än V.A. Kant till det mesta möjliga. Han har blivit ett den av vårt samhälle, den som det alltid går att skylla på.
Men det som mest fascinerar mig om Alfons är inte hans "ska bara" eller Molgan, utan hur modern berättelsena är än idag. Alfons som lever tillsammans med sin ensamstående pappa. Pappan som tillsammans med farmodern är de som sköter om Alfons, uppfostrar honom och är hans allt utifrån föräldraperspektivet. Pappan som är så där lagom vimsig och konstant läser tidningen. Men som alltid finns där för Alfons när han behöver honom.
Det är någonting väldigt varmt och kärleksfullt över Alfons och hans pappa. Någonting som är hållbart än idag, och är minst lika viktigt för dagens barndom som det var på min tid. Jag hoppas han lever vidare länge till, så många fler barn i framtiden får ta del av dessa underbara berättelser. Dess enkelhet och avsaknad av specialeffekter, konstiga djur och krimskrams. Ingen fåfänga, inga barn i vuxenkläder. Bara en ärlig barndom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar