En kvinna behöver ett eget rum

År 1929 skrev den brittiske författaren Virginia Woolf om mäns och kvinnors olika förutsättningar här i livet i essän Ett eget rum. Det är svindlande teorier hon för upp i denna essä. Allt från att en kvinna behöver ett helt eget rum, ett rum som är endast hennes, där hon är oberoende och där ingenting kan störa henne, för att hon ska kunna bli författare, till vilket typ av liv Shakespeares syster, om han nu hade någon, skulle ha haft.

Shakespeares uppdiktade syster, Judith, hade inte levt ett liv som ens påminde om Shakespeares. Som kvinna har hon inte samma förutsättningar som männen har, och då framför allt inte i det elisabetanska London på 1500-talet. Alldeles för många dörrar som var öppna för brodern hade automatiskt stängts för systern, även om de besatte samma kunskaper och talanger. Judith hade redan från barnsben fått stanna hemma medan William hade gått till skolan och skillnaderna syskonen emellan hade bara ökat med åren. Att ens få läsa en bok var omöjligt för Judith, detta slöseri med tid var bara ett bevis för att hon försakade något av hushållets uppgifter.

Förvisso så har det hänt mycket mellan Shakespeares 1500-tal och Woolfs 1920-tal, liksom det även har hänt mycket de senaste 90 åren. Men samtidigt så kvarstår en hel del substans i Woolfs text. Förutsättningarna för män och kvinnor skiljer sig fortfarande mycket åt, och frågan är ju om det fortfarande är som så att kvinnor behöver ett eget rum för att skriva en roman? Att män har sina rum automatiskt, att de är oberoende och inte blir störda på samma sätt? Att detta kan vara en orsak till att vi än idag har fler manliga än kvinnliga författare?