Flickan under gatan - den nutida samhällskritiken i kriminalromanen

Den svenska kriminalromanen har en stark historia av samhällskritik. Sjöwall&Wahlöös Roman om ett brott, romansviten om Martin Beck, slog långt utanför Sveriges gränser, och har fått något av en en kultstämpel. Det unika, det som skiljer Roman om ett brott från andra kriminalromaner har alltid varit denna samhällskritik, som av flera utländska kritiker klassificerats som kommunism, vilket helt klart är att ta i. Socialistisk, ja. Kritik mot ett välfärdssamhälle som inte fungerar och ett folkhem som inte är lika idylliskt som politikerna vill ha det till, ja.

Denna tradition har fått många starka uppföljare genom åren, som Henning Mankell, Stieg Larsson och nu senast deckatrion Rosenlund&Hellström. Och utöver samhällskritiken så återfinns många likheter mellan Sjöwall&Wahlöö, Mankell och Rosenlund&Hellström. Den mycket personlige kriminalkommissarien med komplicerat förhållande till sin exfru, som kommer på kant med sina kollegor med sina speciella metoder, som får slåss för sina ideal och tankar, som konstant brottas med hur samhället försämras kontinuerligt. Likaså framgår klasskillnaderna tydligt.

Men medan Sjöwall&Wahlöös samhällskritik låg strax under ytan trycker Rosenlund&Hellström den rakt i ansiktet på läsaren. Redan innan romanen Flickan under gatan börjar återfinns ett citat:

"Det värsta är inte att vara hemifrån.
Det är att ingen letar efter en."

Micaela, 16 år
Aspsås ungdomshem.

Det blir nästan för mycket. Författarna satsar hela tiden på slag under bältet på läsaren med alla tragiska historier och levnadsöden.
De kommer stup i ett, ingen är lycklig, ingen har ett bra liv. Kommissarie Grens hustru Anni ligger som ett kolli och är på väg att dö, en kvinna hittas brutalt mördad och halvt uppäten av råttor i källaren på ett sjukhus, 43 gatubarn från Rumänien blir avkastade av en buss i centrala Stockholm, de är alla missbrukare och en av dem, en 15-årig flicka bär runt på sin 6 månader gamla bebis. Inte ens kaffet smakar gott - kritik gentemot neddragningarna inom polisväsendet.
Och flickan under gatan...
Hon har rymt hemifrån, blivit sexuellt utnyttjad av sin far, hon bor i källarsystemet under Stockholm, hon rullar runt i aska och smuts för att skapa ett skal som ska skydda henne mot omvärlden... Det är det ena efter det andra, det finns ingen ljuspunkt, ingen som har ett drägligt liv.

Däremot så ska vi konstant ha klart för oss att vi läsare har det bra. Vi som kan sitta i våra trygga hem och läsa den här boken. Vi har det så sanslöst bra, så bra så vi ska ha dåligt samvete för alla andra som inte har det.

Vi får inte tänkta själva, vi får inte tycka själva. Vi får allt serverat på ett silverfat, ett silverfat som vi inte kan säga nej till. Och faten står uppradade, de kommer oupphörligen. Fast man inte vill ha mer, fast man inte orkar med fler tragiska händelser.

Och i slutändan så har man mest medlidande med kommissarie Grens, man delar hans sorg när han är på väg att bli änkling. Hur han lider med sin hustru som legat som ett kolli i över 20 år. Det är det enda levnadsöde man orkar relatera till i slutändan.

Så även om boken i sig, Flickan under gatan, är bra som kriminalroman, så läser jag hellre om Sjöwall&Wahlöö igen.