Dickens 200 år - ett bittert inlägg

Det är inte endast Strindberg, kungsgatan och Raoul Wallenberg som har jubileumsår, utan även den brittiske författaren Charles Dickens, som skulle ha fyllt 200 år i år om han fortfarande levde. Vilket han med största sannolikhet inte skulle ha gjort, även om han inte dog då han faktiskt dog. Men ändå.

Och per automatik så blir han bästsäljare i Storbritannien just detta jubileumsår. Vilket får en annan som älskar klassiker att bli lite cynisk. Så just för att det är jubileumsår så marknadsför boklådor och bokförlag Dickens. Vilket de inte hade gjort annars.

Men visst, det är kul att fokus sätts på gamla klassiska författare, det kan man inte göra för mycket. Men det finns fortfarande lite bitterhet kvar i detta, att mellan jubileumstillfällena så glöms klassikerna bort igen. Som om bokförlagen kan sona en del av sitt dåliga samvete för att gömma klassikerna i de dammiga källarna genom att marknadsföra nu.

För klassiker är inte så lätt att få tag på som man kunde önska. Numera får de nästan helt ge vika för de nya böckerna inne på boklådorna. Förvisso kul att nya författare får utrymme i de krympande bokutrymmena hos boklådorna. Men måste verkligen klassikerna behöva stryka på foten bara för att en ny bok ges ut?

Klassiker är ju ändå klassiker av en orsak. Och detta fenomen med Dickens är inte Storbritannien ensamma om, vi har ju samma fenomen i Sverige just nu med August Strindberg. Helt plötsligt ska alla läsa Strindberg, men om ett år? Okej, hans pjäser kommer fortsätta spelas, det tvivlar jag inte på. Men kommer böckerna fortsätta säljas? Precis som det är med nobelpristagarna. Precis när priset tillkännages blir det masstorm till bibliotek och boklådor. Men några månader senare... Hur många kommer ihåg vem som fick nobelpriset i litteratur 2010?
Och samma sak även inom politiken. Nu helt plötsligt vill vår utrikesminister fortsätta utredningen om vad som hände med Raoul Wallenberg, bara för att han skulle ha fyllt 100 år i år. Det kanske vore bättre att försöka få våra nu levande politiska fångar som sitter i fängelse utomlands frigivna?

Fokus hamnar lätt fel vid jubileumstillfällen. Fast samtidigt även rätt. Jag har en viss ambivalent inställning till jubileumstillställningar. Jag kommer springa på många Strindberg-event nu under året och njuta av dem. Men jag kommer tycka det är tråkigt när Strindberg förpassas tillbaka till källarna igen nästa år. För det är han inte värd. Det är inte Dickens heller. Eller Raoul Wallenberg. Våra klassiker ska vi skylta med och vara stolta över. Jämt. Oavsett om de jubilerar eller inte. De är vår kulturhistoria, någonting att alltid vara stolt över!