En egoboost helt utan perspektiv

Okej, jag fick ett ryck, jag får stå för det. Ett ryck att läsa någonting som jag aldrig trodde att jag skulle läsa. Blondinbellas Egoboost, en bok som fått underrubriken Blondinbellas överlevnadsguide för unga tjejer. Exakt varför jag fick för mig att läsa den vet jag inte, jag är inte förtjust i Blondinbella utan utgår alldeles för ofta ifrån att unga tjejer skulle få ett mindre kravfyllt liv om hon inte börjat med sin blogg. Så det var lite med den inställningen som jag började läsa boken: att jag verkligen inte skulle uppskatta den och mest tycka att Blondinbella är mer irriterande än vad jag trodde. Med en sådan inställning så kan man väl inte bli annat än positivt överraskad, eller?

Men nej, tyvärr. Jag blev inte det minsta överraskad, vare sig positivt eller negativt. Att överhuvudtaget kalla det för en guide är ju överskattat, snarare ren kökspsykologi, svartvit kökspsykologi utan något som helst perspektiv på verkligheten.

Men visst, boken börjar ju bra, hon listar de typiska exemplena på de krav och föreställningar som tjejer har på sig,oavsett om vi är unga eller gamla. Som att ha den perfekta kroppen, att ha många vänner att ha framtidsplaner. Dock kan jag inte låta bli att haka upp mig på punkten:

"Ha en vrålsnygg pojkvän som gärna är lite äldre"

För det är precis där hel boken landar. Den vrålsnygga och perfekta pojkvännen, det är han som ska ge våra liv en poäng, en mening. Utan honom är vi ingenting värda, utan honom kan vi inte klara oss eller ha bra självförtroende. (Sen att jag personligen hakar upp mig väldigt mycket på delen "lite äldre". Jag längtar verkligen efter att Blondinbella ska växa till sig och inse att åldern inte har någonting med saken att göra. Vilket hon i och för sig borde veta redan nu, med tanke på att hon grundar många av kraven på tv-serier...)

En stor del av boken går åt till att komma över sina egna komplex, att vara nöjd med sig själv. Och som det mesta i boken så håller jag med henne i grunden, men absolut inte i metoden. Som när hon talar om sina komplex för sin acne, någonting hon inte blev av med förrän hennes pojkvän sa att hon var fin trots acnen, att han tycker om henne i alla fall.
Och det är ganska så exakt här som jag spårar ur helt. Varför haka upp sig på vad pojkvännen tycker? Måste man verkligen ha en pojkvän för att komma över sina komplex, för att vara lycklig, för att tycka om sig själv? Och när man fortsätter läsa, så inser man helt klart att hennes svar på den frågan är ett högt och rungande "JA!"
Så skönt att hon försöker få unga tjejer att slappna av i sig själva, att tycka om sig själva, genom att återigen lägga ett av de största kraven på tjejerna: att skaffa den perfekta pojkvännen. Även om hon själv skriver att det är svårt att finna Prince Charming, så ställer hon hela tiden det kravet på de unga tjejerna hon vänder sig till: ni måste finna Prince Charming. För med hjälp av honom kan ni komma över alla problem. Kan inte han ställa upp, så kan hans föräldrar göra det. Gång på gång. Om och om igen. Får man problem i Italien så ringer man självklart pojkvännens pappa. Bryter man med vänner man inte vill umgås med längre, så söker man tröst hos pojkvännen.
Och här är det dags att påminna Blondinbella själv om det råd hon ger i inledningen: "Gör skillnad på tv-serier och verklighet." För hon lever ju själv på något sätt i en tv-serie. Där två-förhållandet är det viktigaste, där den perfekta pojkvännen som alltid ställer upp finns.

Handlar det inte om pojkvänner så handlar det om att vara attraktiv. Förvisso två teman som går hand i hand. Hon talar om hur viktigt det är att uppfatta sig själv som snyggast av alla tjejer i ett rum: "Ingen konkurrens här inte". Och om det kommer in en snyggare tjej ska man inte nedslås av detta.

En av hennes egna, personliga största egoboostar är att se sig själv på tidningsomslag. Japp, det har vi förstått. Ett tidningsomslag som visar upp just denna yta som hon konstant genom boken försöker tala emot och samtidigt höja till skyarna: att vara snyggast, att känna sig snyggast. Men samtidigt inte ha några komplex. Hon har lyft ut sig själv från tv-serien och gjort tv-seriens kvinnoideal till en del av unga tjejers ideal idag.

Nej, om jag hade en dotter i tonåren skulle jag absolut inte vilja att hon läser denna bok. SCUM-manifestet känns på något sätt mer lämpligt för en ung tjej med för mycket komplex och dåligt självförtroende. Förvisso kan nog Blondinbella ges ett par poänger när hon kommer till bullimi och mobbning, det kan jag ge henne. Men samtidigt så har jag svårt att tycka synd om en tjej som blir dumpad vid 16 års ålder. Okej, det är självklart synd om folk som blir dumpade, men sånt är livet. Men det är inte det jag stör mig på, utan hennes självklarhet över att alla som är 16 haft ett 1.5 år långt förhållande.
Tvåsamheten är så viktig i den åldern. Att finna en pojkvän är något av det viktigaste, och alldeles för många får dåligt självförtroende för att de inte finner någon pojkvän. Till den som blir dumpad vid 16 års ålder känner jag mest ett behov av att få säga "Grattis, du har precis fått ett smakprov på det riktiga livet. Det som många inte fått prova på ännu. Att få vara älskad och veta hur det känns att somna i någon annans armar." Det är få förunnat vid den åldern.

Men som Blondinbella skriver om och om igen genom boken: "Ni förstår vad jag menar", "Ni känner igen situationen". Nej, det gör vi inte. Vi känner inte igen oss i den priviligerade värld som hon lever i. Vi har aldrig varit där. Invandrartjejerna i Rinkeby eller arbetarklassdöttrarna vet inte hur det känns att inte våga dansa på någon inneklubb eller hur det är att vid 18 års ålder jobba 10-12 timmar per dag. Alla är inte förunnade att ha ett jobb vid den åldern. Och nej, alla är vi inte svartsjuka. För hur mycket Blondinbella försöker intala sig själv att hon är precis som alla andra så ser inte verkligheten ut så som den gör i hennes bubbla.

Men en vacker dag kanske hon också vaknar till och ser verkligheten i andra färger än svart och vitt. En dag då hon upptäcker att man faktiskt kan skryta med att man legat hemma och tittat på repriser av någon dålig såpa en hel helg och ätit rester. För det är ett underbart sätt att spendera en hel helg. Och det är ungefär det jag tar med mig från den boken: att jag är så sanslöst glad över att jag inte är Blondinbella, eller någonsin har varit.