Äntligen utläst!

Okej, det där lät verkligen oerhört elakt. Men ändå, den är äntligen utläst, Anders Fagers Samlade svenska kulter. Egentligen är den nog inte det allra minsta lilla trögläst, men för mig har det tagit lång tid. Trots den höga spänningshalt den har, trots denna oerhörda vilja och lust att läsa vidare och få reda på hur saker och ting hör ihop.

Men det är bara att konstatera, jag är ingen novellsamlingsläsare. Jag läser ut en novell och sen vete gudarna när jag tar tag i nästa novell. Och då tar det ett tag att ta sig igenom Samlade svenska kulter. 

Det vill säga, tills man kommer till det där underbara läget då man börjar få ihop det hela. Då man börjar förstå att allting har ett sammanhang, det är inte bara en tjock bibba med fristående noveller. Alla passar de ihop i det stora mönster som Fager med sådan fingertoppskänsla skapar.

Det är små minsta gemensamma nämnare som han bygger på, gemensamma nämnare som blir större, som skapar den stora bilden som träder fram i mönstret.

Samtidigt som har lurar en.

Mellan novellerna dyker de små fragmenten upp. Fragmenten som är som tagna från verkligheten, som lurar in en i en bild av den svenska verkligheten, så som verkligheten är, långt ifrån sexuella blodbad och riter i södra Sverige till fiskmänniskor ute i Stockholms skärgård. Det är fragment från Verkligheten, med den gamle Fredman som söker upp gamla kontakter, som stretar vidare i Verkligheten.

Fragment från verkligheten som ytterst långsamt och med perfekt noggrannhet vävs in i kulternas noveller. Som ger en rysningar utmed ryggraden när man lägger ifrån sig dem. Rysningar som får en att se sig om på tunnelbanan, titta extra noggrant på sina medresenärer, som får en att fundera på om man känner lukten av fisk.

Gränsen mellan verklighet och fiktion suddas sakta bort. Man vävs in, man kan inte släppa historien. Den överbyggande historien som utmanar verkligheten, som får mig som läsare att tro att verkligheten inte är vad jag tror att den är.