Så länge som jag såg fram emot Jens Lapidus novellsamling Mamma försökte, och så sanslöst lång tid som det tog för mig att faktiskt läsa den. Eller snarare, lyssna på den. Vilket kanske inte var ett val som var helt genomtänkt. När tårarna rinner nedför ens kinder när man sitter där på träningsmaskinen och hör Lapidus berättelse om mannen som står åtalad för misshandel av sin sambos dotter. Det träffar rakt i hjärtat, det gör ont. Det är en stenhård start, nästan lite av ett försvarstal för försvarsadvokaterna.
Men Lapidus fortsätter inte på det spåret genom novellsamlingen, vilket jag är glad för. Jag tror inte att jag hade orkat så mycket mer på samma tema. Det hade helt sonika inte fungerat, då hade man varit tvungen att stänga av, vägra låta känslorna och realiteten träffa en. För det gör så ont, insikten av att detta med största sannolikhet är sant. Att det är denna vardag Lapidus och många med honom lever. Att de får ta del av andra människors mörka vardag. Barn som inte kan försvara sig blir fysiskt misshandlade, för att de är "lite bråkiga". Man vill inte veta att det är så, inte här i vårt vackra Sverige.
Lapidus fortsätter sin novellsamling med spin-offs från Stockholm Noir-serien. Vi får möta Jorge igen, få lära känna honom bättre. Vi får ta del av kriminella berättelser som ligger längre från vardagen, som är svårare att ta till våra hjärtan, berättelser som blir noveller som stannar i sitt bokomslag. Det är bra noveller, de fångar en direkt, man vill veta hur det gå, precis som när man läste Lapidus romansvit.
Den sista novellen för oss tillbaka till verkligheten. Eller i alla fall till Lapidus verklighet, den som finns bortom väggarna, det som finns hos grannen eller i alla fall i grannkommunen. Fejkade vittnen som en del av vardagen. Hur man kommer undan rättvisan.
Bitterheten skiner igenom hos Lapidus, vetskapen att ha varit med och friat åtalade som nog egentligen är skyldiga. I verkligheten, men inte i lagens mening.
För mig behöver inte Lapidus hålla försvarstal för försvarsadvokaterna. Men jag kan förstå honom, jag kan förstå hans behov. Det är en grym verklighet därute, man vill hålla den på armlängds avstånd. Som ord i en bok.
Jag hoppas nu ännu mer på mer personliga skildringar från Lapidus sida. Jag älskade Stockholm Noir-serien, men när han blir personlig, då är Lapidus verkligen i sitt esse!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar