Ni vet hur det är, vissa romaner slår an på en, träffar en rätt i hjärtat och berör en på alldeles för många plan.
Fredrik Backmans Björnstad gjorde det för mig.
Helt klart nåt av det bästa jag läst på länge (Rykten säger även att jag är på gång med en recension av den, framtiden får utvisa om det är sanna rykten eller inte).
På senare tid har jag kommit på mig själv med att räkna in mina söner innan jag går och lägger mig. Jag tittar till dem där de ligger och sover i sina sängar. Jag räknar in dem, konstaterar att de fortfarande två.
Inte så mycket att jag räknar in dem för att konstatera att ingen saknas, utan mer för att jag fortfarande fascineras över att de är två. Två små underbara busungar.
För den som läst Björnstad så vet ni nog var detta kommer ifrån. Om ni minns just denna återkommande passage, vill säga.
För mig fastnade passagen. Den slog hårt på mitt hjärta. Jag måste räkna min dem, räkna in min lycka och min kärlek. Varje kväll.
Jag skyller på Fredrik Backman. På att jag varje kväll får känna lyckan av att räkna in dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar