Obehaglig läsning av Joyce Carol Oates

Jag kanske inte blev berörd av denna bok direkt, från första sidan. Men allteftersom sidorna går kryper det hemska hela tiden närmare och närmare, det obehagliga blir bara obehagligare. Teenas öde känns förseglat, efter nationaldagsfirandet på natten den 4:e juli. Tillsammans med sin 12-åriga dotter tar hon fel väg genom parken. Hon har fel kläder på sig: hon har kortklippta byxor och högklackade sandaler. Hon bad om det.

Gruppvåldtäkten blir ett faktum. Dottern sitter gömd och hör det hela, utan att förstå vad som faktiskt händer.

Våld, en historia om kärlek börjar där. Med våldtäkten. Därefter kommer rättegångsförhandlingarna. I ett samhälle som är lite för litet. Teena bad om det, det har aldrig hänt - hon anklagar oskyldiga, snälla pojkar, hon var prostituerad - hon tog betalt för att ha sex med de åtalade, och det är inte deras fel att hon blev våldtagen av några okända därefter.
Och ett vittne som inte sett något, utan bara hört - kan man lita på henne? Är hon värd nåt som vittne? Hon har ju inte sett någon våldta hennes mor.

För mig går tankarna oupphörligen till den 14-åriga flicka som blev våldtagen i Bjästa för några år sedan. Där hela samhället gick emot henne, och gjorde våldtäktsmannen till offer. Mina tankar var ständigt hos henne genom de lögner som framförs gentemot Teena i boken. För hur boken än slutar, kan det någonsin sluta bra för   Teena? Kan det någonsin bli någonting annat än obehagligt? För det är ju så verkligt, fiktion som ligger lite för nära och går att ta på. Skyddsmurarna faller och man dras med i Teenas öde, för med sig något av en styrka.

Våldtäktsmännen får sina straff. Alla har som tur är inte vänt sig emot Teena. Hon har sin familj, hon har några vänner hon knappt känner till. Vänner som ställer upp, när andra sviker. För ingen ber om ett sånt här öde.