Babel om arbetarklasslitteratur

För en gångs skull så lyckades jag inte missa gårdagens avsnitt av Babel. Bara detta att jag personligen är så förtjust i Jessica Gedin brukar medföra många irritationsmoment över missade avsnitt.

Och till råga på allt, som om det inte räckte med att jag faktiskt kom ihåg att titta på Babel igår, så hade de även en diskussion om svensk arbetarklasslitteratur, en av dessa genrer som jag verkligen uppskattar. Författare som Per Anders Fogelström och Ivar Lo-Johansson kommer alltid leva i mitt hjärta.
Förvisso så var det en intressant diskussion panelen förde, även om jag personligen var väldigt förvånad över att de i fokus har valt Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson. Okej, det är en bok som jag inte har läst, så mitt omdöme om den boken kommer enbart från gårdagens Babel. Förortsbeskrivningar, barndomsskildringar - en berättelse om att leva upp i en förort, fattig och med alla problem som förorten medför.

Herregud, finns det någonting nytt i den boken? Hur många liknande böcker har man inte läst genom åren? Jag börjar verkligen tycka synd om förorten - utifrån litteraturens synvinkel så verkar detta vara vaggan till allehanda problem, social missanpassning, droger, alkohol och sexuella utsvävningar av det sämre slaget.

Men samtidigt kan jag förstå att de tog upp en sådan bok. Men jag kände en stor ljusning i mitt hjärta då David Lagercrantz efterlyste det jag själv svor över att de inte pratade om: var finns barndomsskildringarna från överklassen? Varför är det alltid barndomsskildringar från de fattiga som förs fram i ljuset?

Jag må som sagt älska arbetarklasslitteraturen. Men Fogelström, Lo-Johansson, paret Mårtensson, de tillhör alla en utdöd generation. I och för sig en generation som gjorde väldigt mycket bra för samhället, en generation vi har mycket att tacka för, men samtidigt: en utdöd generation.
Finns det behov av ny, modern arbetarklasslitteratur?

Jag vet ärligt talat inte. Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt som var med i panelen framförde många bra, politiska poänger (det var väl därför han var där?!), men samtidigt: finns det behov av ny arbetarklasslitteratur? Har vi inte fortfarande väldigt mycket att lära av den stora skatt av arbetarklasslitteratur vi redan har?