"Östermalm, darling!"

Vad kul det är ibland med nutidslitteratur. När man hakar upp sig så ordentligt på vissa texter, så de hänger kvar i skallen i vissa situationer. Som just nu, till exempel. Jag håller på att ta mig igenom Anders Fagers mindre mastodontverk Samlade svenska kulter. Det är en spännande novellsamling med inslag från olika former av kulter och gamla sägner, av väldigt varierande slag.

Just nu är det en specifik novell som fastnat på min hjärna, nästan lite som en klassisk sommarplåga. "Lyckliga för evigt på Östermalm". Det unga paret som av en ren tillfällighet kommer över den perfekta jättelägenheten på Östermalm, samtidigt som maken får ett välbetalt jobb. Exakt vad han jobbar med vet vi inte, det är lite som med Barney i How I Met Your Mother: nåt jobbar han med, och han blir stormrik på det. Exportering och importering av varor, tror jag det är.

Vi får berättelsen ur kvinnans perspektiv. Hur hon flyttar till Östermalm, hur hon stormtrivs med att vara snuskigt rik. Hur hon älskar Östermalm och hur Östermalm förändrar henne. Det speciella Östermalmsmodet, Östermalmsinredningen och hur man uppför sig när man bor på Östermalm. Det är helt klart en novell som underbygger alla de fördomar jag har om dessa nyrika människor som bara måste bo på Östermalm. Som bara måste passa in där. Hur de stormtrivs med alla Östermalms-bögar som konstant ger henne komplimanger, beröm och råd om hur hon ska bli ännu mer Östermalm.

Själv går jag allt som ofta på tunnelbanan just vid Östermalm när jag ska hem. Och hela denna novell spelar upp sig i mitt inre när jag går till tunnelbanestationen. Hur jag hör just det återkommande uttrycket från novellen: "Östermalm, darling!", lite som Joeys "London, baby!" från Vänner. 


Själva terror-inslaget i novellen däremot, visst, den fick mig att sträckläsa novellen, och undertryckte fördomarna. Att göra i stort sett vad som helst för att bo kvar, för att behålla statusen: Östermalmsstatusen.

För mig finns det inget mål att hamna på Östermalm, så jag har lätt att hålla distans, småle och skratta åt hela fenomenet. Men när man går förbi Stureplan på kvällen, ja, då känns inte novellen med terror-inslagen speciellt främmande...