Det skulle ju bara bli tio böcker...

Hur jag än vänder och vrider på det, så är det den känslan som hela tiden förföljer mig genom hela boken: det skulle ju bara bli tio böcker. Jan Guillou skulle ju bara skriva tio böcker om den svenska övermänniskan Carl Hamilton. Men ändå så sitter jag och läser den tolfte boken - eller är det den trettonde? - om Carl Hamilton. Men inte om det gäller din dotter.

Okej, själv klassificerar han ju de böckerna som kom efter den tionde, En medborgare höjd över all misstanke, som en fristående fortsättning, inte som en del av den ursprungliga romansviten. Vilket mest känns som att ljuga med fina omskrivningar och spel för gallerierna. Vilket jag även tycker att hela Men inte om det gäller din dotter är. Den känns mest som en "fristående fortsättning" för att rida ut vågen på den muslimska terroristvågen, tjäna lite extra pengar på västvärldens skräck.

Så han låter en saudiarabisk prins kidnappa en SÄPO-chefs dotter. Göra henne till en rättrogen, göra henne till muslim. Carl Hamilton bryter mot sitt löfte att aldrig någonsin mer döda en människa. För det gäller ju en väns dotter. Så det kan vi väl förstå?

Fristående fortsättning eller inte, fristående är boken verkligen inte. För man bör ha de första böckerna i bra minne, hänvisningarna bakåt till tidigare operationer, hjältedåd och hustrur regnar tätt genom texten. Antingen så bör man kunna sin Carl Hamilton-historia eller så får man läsa med skygglapparna på.

Jag väljer att göra det senare. Och i ärlighetens namn: det sänker inte på något sätt läsvärdet. Liksom jag inte tror det skulle höja att man kommer ihåg allt.

Men i vanlig ordning så har ju Hamilton gott minne. Han har blivit gammal, men minnet är perfekt. Liksom fysiken. Liksom hans handlag med kvinnor. För självklart ska väl även han, återigen, få en kvinna i slutändan?

Även om jag hade lättare att förstå den här boken än de tidigare, kanske mest beroende på att jag är äldre nu och har bättre koll på omvärldens politik i dag, så känner jag ändå att han borde satt punkt efter den tionde boken. Denna bok ger mig ingenting, den ger mig inte nya insikter, den ger mig ingen ny insyn i politikens våghalsiga spel. Den ger mig endast några timmars läsning, inte ens en spännande läsning. För vi vet ju hur det går, precis så som det alltid går för Guillous hjältar, oavsett om de är moderna eller hör till korsriddarnas tid: hjälten vinner. Hjälten vinner med bravur, får medaljer och kvinnan.

Men som journalisten Erik Ponti, hjälten från Ondskan, Guillous eget alter ego som får en stor roll i Men inte om det gäller din dotter konstaterar på slutet: Han ska skriva Carl Hamiltons historia. i tio (10!!!) band. Och de blir de bäst säljande böckerna någonsin i Sverige.

Nej, blygsamheten är det inte heller fel på, vare sig hos hjälte eller författare.