Kafka möter Orwell efter översvämningen någon gång i framtiden

Sverige är översvämmat och landet är indelat i numrerade zoner. Invånarna är numera namnlösa, de har blivit numrerade medborgare. De olika departementen styr, sätter folk i arbete så de inte är sysslolösa och håller tron på monster vid liv. Precis som hos Orwell återfinns sex crime: departementen bestämmer vem man får eller inte får ha sexuell relation med - den sista fria viljan och önskan om att få vara lycklig styrs av han som alltid har koll på oss. Inte Storebror, utan departementen som återfinns för att vi alla ska få ha det bra.

Första delen i CH Wahlunds trilogi Katakrestrilogin, utgiven under titeln Tre avtryck av himlen är en klassisk överlevnadshistoria i en postapokalyptisk civilisation. Viljan att få det bättre, få leva med sina nära och kära, att få fly till någonting bättre eller att bara få njuta av bättre saker, är den drivande kraften. Den ena vill tillbaka till sitt hemland, den andra vill återse sin dotter. Det skrivna ordet har blivit hårdvaluta, att inneha någonting som man kan skriva ett meddelande med eller på är högst olagligt. Utan elektricitet blir den gamla, hederliga skrivmaskinen den största dyrgripen.

Var dag rensar hjälten typen lilla a med en nål. Det är ett arbete värt Sisyfos, för det lilla a:et har en bläckklump i sig genom hela trilogin. Fiktionen sträcker sig utanför berättelsen och in i de tryckta orden. Hela boken är skriven med, tryckt med, skrivmaskinens klassiska fonter.

I Wahlunds framtidsversion av ett översvämmat Sverige blir paranoian, strävan efter frihet och den länge saknade det som för människan framåt. Första delen handlar om observationer av sjömonstret Hafgufa, andra delen utspelar sig i ministeriets lokaler och genom sitt språk och sin dialog blir texten nästan lika abstrakt som Hafgufa själv. Sista delen blir överlevnaden, hoppet om att komma till någonting bättre, samtidigt som man inser att detta med att fly... det är nog kanske ingen mening med det i alla fall?

Men samtidigt, om man inte ser efter, får man inte veta om någonting är bättre på andra sidan.

Tankarna för mig både till kommunismens Prag med de numrerade zonerna, till nazismens koncentrationsläger med numrerade fångar, till Kafkas Processen, där traskandet upp och ned för hierarkin och maktens korridorer är mer eller mindre helt oförståeliga. Men framför allt så förs mina tankar till Orwells 1984, någonting som pekar på det vi vet alldeles för väl: att temat Wahlund valt till sin trilogi är lika aktuell i dag som 1949, då Orwells klassiker först gavs ut. Redan inledningsvis trollbinds jag av historien, av typsnitten, av hela stilgreppet. Jag är fast i tanken på den enskilde individen, även om han är fråntagen sin identitet i form av sitt namn, som strävar efter sin egen lycka och framtid. Sympatin är på hans sida, han som kommit på så många genvägar, skaffat sig så många hållhakar på omgivningen, man vill att han ska lyckas. Att han ska få behålla sina skrivmaskiner och finna sin dotter som han tappade kontakten med i samband med översvämningen.

Det är en annorlunda dystopi, en postapokalyptisk berättelse med ministerier som genom sin övervakning och sina organisationer säger sig enbart arbeta för medborgarnas bästa. Jovisst känner vi igen det från verkligheten. Det näst intill surrealistiska andra del, som går under namnet "Isolatopia", väcker så många tankar och funderingar som bärs med genom berättelsen och liksom typsnittet även utanför den.

Det kunde ha blivit en ny I väntan på Godot. Vilket det på sitt sätt kanske blev, men ändå liksom inte. Det blir aldrig långtråkigt, personerna sätter sig aldrig ned för att vänta, de vet att handlingen och framtiden ligger i deras egna händer. Men att det därmed inte behöver gå som man har hoppats. Det blir en annorlunda dystopi, långt från det actionfyllda eller blodiga. Det blir långsamt och genomtänkt, ibland kanske lite väl svårt, lite väl utmanande i tankegångarna, men samtidigt tunn, det blir aldrig för mycket eller för jobbigt. snarast lagom. Och läsvärt!

Kidnappade böcker

Det här måste ändå vara nåt av det roligaste och underbaraste jag läst på länge.  Vilket klockrent initiativ - tänker ni lägga ned vårt bibliotek tar vi böckerna! Kulturen ska tillhöra alla
Hoppas innerligt på att kulturen och folket vinner denna kamp!

Konvent på gång

Okej, kanske lite väl mycket i sista minuten, men ändå.. Lite reklam ska jag väl ändå hinna göra för helgens stora sci fi och fantasy-konvent i Linköping: Confuse. Själv håller jag på att ladda för fullt med att läsa en av hedersgästerna, Madeleine Aschbys romaner vN. Allt utan att ha den minsta aning om hur jag ska hinna läsa ut den innan helgen, men men... Bra är den i alla fall hittills!

Men vad ända in i... det som började så bra

Det började så underbart bra. En studie i mänsklig överlevnad i 2000-talets Sverige. All elektronik dör, och Sveriges invånare finner sig maktlösa. Alla väntar på att någon ska fixa det hela, för det är väl ändå någons ansvar att se till att elen faktiskt fungerar. För utan elektronik har vi... ingenting. Vi kan inte ens tvätta oss, inte gå på toa, inte komma till jobbet. Diabetikerna kan inte få ut de livsnödvändiga insulinet.

Lars Wilderängs dystopi i två delar inleds med romanen Stjärnklart.
Strömavbrott följer på strömavbrott, och till slut finns det ingen elektricitet kvar alls i ledningarna. De elektriska produkterna täcks av ett grått damm och vissa börjar brinna på grund av överhettning.

Därifrån går det verkligen bara utför. Enligt Wilderäng förvandlas vi alla till egoistiska vildar som enbart sätter oss själva och våra närmaste i första rummet och ser alla andra som fiender som allt för ofta måste oskadliggöras till varje pris. Maktgalenheten tar över hos många, som går fram med vapen, våldtar och mördar. Känslan av samhörighet och solidaritet försvann med elektriciteten.

Det är en intressant tankegång Wilderäng för genom boken. Den är hemsk och tragisk och jag hoppas innerligt att det är mörk fiktion som ligger långt från verkligheten, att vi inte skulle bli så här vilda och egoistiska.

Med elektriciteten försvinner den civilisation vi byggt upp de senaste hundra åren. Vi flyttas bakåt till någonting som närmast påminner om medeltiden, med gamla förutsättningar, hierarkier och gränser. Fast med nya influenser och förhoppningar.

Hit är det som sagt bra, intressant och riktigt spännande. Även om det är väl dystopiskt och hopplöst.

Men sen hände nåt. Bok två kom. Stjärnfall. Och nu vete gudarna vad som hände.

Obs! Spoilervarning!

Redan i Stjärnklart framgick det att det var små nanomiter som attackerat elnätet och tagit död på elektriciteten. Helt klart en intressant tanke, ett virus som sprider sig genom elnätet och dödar elektroner.
Men, tro inte att denna problematik räcker för Wilderäng. Det som man tror kommer vara fortsättningen på en klassisk dystopi, en uppföljning som blir en studie i svensk överlevnad och maktstrid blir istället en ny Världarnas krig. För nanomiterna visar sig vara utomjordingar som intar människor, bygger sig stora och starka och förvandlar människor till nån galen blandning mellan utomjordingar och zombier.

Det hela blir bara ett totalt kaos.
Och för att göra det hela värre: Wilderängs gebit är verkligen INTE science fiction och utomjordingar. Överlevnad, kaossituationer och dystopi behärskar han till fullo. Men utomjordingar... Nä, där går gränsen. Man får ingen koll på dessa utomjordingar som på nåt mirakulöst sätt förvandlas och kommer i olika storlekar, format och versioner. Vissa intar människor, andra slåss, och någon behärskar alla andra på ett sätt som känns som en ren kopia från Mästaren del Toros och Hogans Släktet. Och nej, det funkar inte.

Wilderäng verkar inte själv veta vart han vill föra berättelsen och utomjordingarna. Från att ha ägnat första delen med att behandla sina karaktärer, oavsett om det är huvudrollerna, bilrollerna eller statisterna, med total kärlek. Man får lära känna dem och deras tankar, deras panik och deras mål. Och han dödar dem med lika stor inlevelse. Oavsett om de är goda eller onda, oavsett om de bara är statister för att understryka tema och motiv eller om det är de so mför historien vidare.

Men utomjordingarna. De är rena aliens både för mänskligheten och för texten, liksom de är för Wilderäng och därmed även för läsaren.

Och vad värre är. Det kändes lite som att berättelsen inte tog slut med Stjärnfall. Troligtvis kommer det en del till. Och frågan är om man vare sig orkar eller bryr sig om hur det går för vare sig utomjordingarna eller människorna. Själv önskar jag lite smått att jag bara hade läst första delen.

Sverige har gått vilse och Palme är död

Carsten har varit odräglig hela sitt liv. Han är alkoholist, har varit kroniskt otrogen och vägen mot undergång har medfört att han har försummat det han borde ha värderat högst: sina barn. Nu har han blivit gammal, han har fått både diabetes och cancer och han har bestämt sig för att spendera sina sista slantar på att få bo på ett av de lyxigare äldreboenden. Ett äldreboende, inte någon form av vårdinrättning. Skillnaden är viktig. I alla fall för ägarna. För de är ju självklart privatägt.

I botten av glaset ett hjärta av Jens Ganman är en satirisk roman om två äldre, tidigare äkta makar som ser tillbaka på sina liv.

Carsten har alltid varit borgare, ända in i själen. Han har alltid skytt sossarna mer än Annie Lööf någonsin kommer göra. Fri företagsamhet har varit ledmotivet genom livet. Det och idel grubblerier kring mordet på Olof Palme. För att ha så mycket emot Palme och sossarna så upptar den forne statsministern nästintill ohälsosamt stor del av hans tankar och funderingar.
Nu sitter han på äldreboendet, mer eller mindre vägg i vägg med sin exhustru Angela. Otroheten ledde till att Angela lämnade honom. Alkoholismen ledde till att han tappade all kontakt med barnen. Men nu sitter han här, och bara väntar på lyckas samla tillräckligt med mod för att prata med Angela, den kvinna han alltid har älskat och alltid har saknat. Den kvinna han aldrig ville förlora. Men först måste han bara få tag på lite mer alkohol.

Angela slåss för att få sina barns uppmärksamhet, att få dela sin sista tid i livet med dem.
Sonen kastar buzzwords omkring sig och försöker vara teatraliskt djup. Dottern anser sig vara oumbärlig på jobbet och skriker JAG HAR ADHD, JAG ORKAR INTE MED DET HÄR! Konstant med näsan nere i en smartphone, rädd för att missa någonting som kanske kan tänkas vara viktigt här och nu.
De flesta av oss har väl träffat på de där typerna?!

Jo, den satiren vet var den sitter. Dagens offergörande av sig själv i kombination med att allt alltid är någon annans fel. Självupptagenheten gör att man inte ser skillnad på vad som hör till verkligheten och tidens gång och vad som är rent privat. För allt snurrar kring en själv, allt som är jobbigt gör nån bara för att jävlas. Som att dö, till exempel. Då måste man ju ordna med en begravning, och det orkar man ju inte med just nu, för herregud, man har så mycket annat i ens liv för tillfället och så har man ju fått diagnosen ADHD och då går det ju liksom bara inte.

Men all satir vet inte var den sitter. Ibland blir satiren bara tragisk. Det gör ont i hjärtat att en man kan förkasta sina barn så till den mildra grad att de aldrig mer vill veta av honom, inte ta hand om hans begravning, inte träffa honom. Det är inte så det borde vara. Men jo, det händer verkligen. Och det är verkligen inte satir, det är bara så oerhört, bottenlöst tragiskt.
Här tappar tyvärr Ganman mig helt. Han går över den där osynliga gränsen för hur långt man får dra satiren, i alla fall i mina ögon. Temat och motivet i romanen försvinner ner i det tragiska, det som gör ont, det som inte borde få hända. Det hör inte riktigt hemma här, om ni frågar mig. Jag får en känsla av att Ganman inte tänkt göra några djupdykningar i det tragiska, utan det känns mest som satir som spårat fel. Tyvärr. För i övrigt är det en intressant bok, hyperaktuell både till sitt innehåll och till den övriga satiren.
För att inte tala om det målet Ganman siktar in sig på:

Kärleken är nyckeln till allt.

Kampen mot det nemeiska lejonet

Jag vill bara springa in till sonens rum, slita upp honom ur spjälsängen och krama honom länge och hårt. Även om jag vet att han ligger där inne och sover som sötast, så skriker hela kroppen efter det fysiska beviset på detta. Jag vill, jag måste, få krama honom, få viska att världen inte är så hemsk.

Det händer inte ofta, det får jag tillstå. Men den här gången, så. Helt förlorad i fantasin.

Jag var och lyssnade på Mons Kallentoft och Markus Lutteman på Akademibokhandeln för nån vecka sedan då de pratade om sin nya bok, Leon, andra delen i vad de kallar för Herkulesserien. Bland annat talade de om att de tagit åt sig av kritiken efter första delen, Zack, och därför bantat ned våldet, någonting jag själv var väldigt glad för. Det blev lite för mycket, det blev lite för rått till och med för mig. Till denna bok har även deras språk landat. De har funnit en bra balans mellan Kallentofts poetiska berättande, för att citera Lutteman, och den senares mer verklighetsbeskrivande, journalistiska sida. Och det fungerar. Oj, så bra det fungerar. Tempusbyten, ändringar i berättarpositioner, de sitter nu. De stör inte längre, det blir vackra övergångar som medför en extra nyans i texten.

Visst hade de dragit ned på våldet, tack gode gud. Men det som jag möttes av däremot, det var absolut ingenting som jag räknade med att mötas av i en modern deckare, framför allt inte i en svensk sådan. Invaggad i falsk, svensk trygghet och Läckberg, Lang etc, tror man medelvägen kommer vara den bästa vägen även här. De hävdar att de inriktat sig på en målgrupp som idag inte läser i någon större utsträckning: killar i tonåren. Jag är inte helt med på hur de tänker, vad i denna romanserie som skulle locka denna svårflörtade läsarkategori. Kanske det är just denna avsaknad av trygghet och medelväg, på gränsen till hårdkokt deckare, som ska locka dessa läsare? Jag vet inte, jag känner mig skeptisk till detta. Men jag håller med, får de en person att börja läsa så har de lyckats.

Det börjar med en omgång rysk roulette. Sen fortsätter det i hög hastighet, det går inte att lägga ifrån sig boken. Ett mördat ensamkommande flyktingbarn, handel med små barn och slutligen ett kidnappat barn placerad i en bur, filmad dygnet runt. En film som sedan streamas, öppen för alla att se. Klockan tickar långsamt nedåt, ned till T-0, då barnet kommer dödas. Obönhörligen inför kamerorna.

Mitt hjärta kramas ihop. Jag vrider mig i plågor och det är inte långt ifrån att tårarna börjar rinna. Jag vill springa in till barnrummet och återigen försäkra mig om att min lilla ettåring fortfarande sover sött, ovetande om den hemska världen där utanför.

Barnet i buren är livrädd. Han vankar fram och tillbaka, gråter och försöker ropa efter mamma. Klockan tickar nedåt, det är en kamp mot tiden Zack och hans kollegor för. För Zack blir det också en kamp mot drogerna, mot känslorna, för det som är viktigt.

Som tur är går det fort. Det går inte att lägga ifrån sig boken. Så oerhört har den fångat mig och mitt hjärta. Det var länge sen en bok kunde binda mig emotionellt på detta sätt. Det blir nästan en plåga att läsa vidare. För varje sida man läser desto verkligare blir berättelser, desto djupare dras man ned. Man vill bara komma till slutet, hoppas att de räddar den lille pojken, att man får slå ihop boken och hoppas att fantasin överträffar verkligheten.

För i spjälsängen inne i sitt rum sover min parvel sött. Långt från den hemska verklighet som Kallentoft och Lutteman beskriver så ingående.

Olika världar, samma könsroller

Kristin Cashores trilogi med Graceling som inledande del kändes lovande redan vid första anblicken. Fantasy med tuffa, starka kvinnor i huvudrollerna. Lite av en känsla av en mer fåfäng Hermione Granger i tajta kläder i huvudrollen. Och i ärlighetens namn, så bortskämda är vi inte med kvinnliga huvudroller i fantasy och sci fi-genren, som man ändå kunde tycka att vi borde kunna vara. Det är ju ändå två genrer som inte lyder under verklighetens lagar, där författarna själva kan välja hur världarna ska byggas upp, långt från vardagens bekymmer, könsroller och ekonomiska situationer.

Nu talar jag inte om att jag vill ha kvinnliga huvudroller utifrån ett feministiskt perspektiv, utan enbart utifrån variationens skull. Variation förnöjer, som ni väl vet, och det ger ju även en hel del nya uppslag och spännande ingångar.

Men tyvärr. Att man har en stark kvinna i huvudrollen i en fantasyroman innebär absolut inte att man kommer i från vardagens bekymmer, könsroller och ekonomiska situationer. Tvärtom. Någonting som andr delen, Fire, är ett levande exempel på. En helt ny värld, men exakt samma, gamla invanda könsroller. Patriarkatet överlevde till och med i Cashores fantasi.

På framsidan av boken står en vacker, rödhårig kvinna i en knallröd lång klänning som blåser kring benen. I handen håller hon en spänd pilbåge, beredd att avfyra en pil.
Inte för att hon gör det i boken, men ändå.
Överst på baksidan av boken, med fet stil, kan man läsa:

"Her beauty is a weapon - and Fire is going to use it."

Okej, visst använder hon sig av sitt utseende. Och visst, hennes skönhet är ett vapen. Som dotter till ett monster är hon ofattbart vacker, så vacker så ingen man kan kontrollera sig i sin närhet. Detta gäller framför allt hennes långa, röda hår, som hon alltid måste hålla dolt under en slöja.

Taliban-varning, någon?

Männen i denna roman verkar inte kunna kontrollera sig, oavsett om kvinnorna är oslagbart sköna eller inte. De sätter på allt och alla och ansvaret för att inte bli gravid ligger enbart på kvinnan. För det är ju hon som får dras med skammen att vara en ogift mamma..

Återigen, det är inte ur ett feministiskt perspektiv som jag hade hoppats på att Cashore hade brutit med könsrollerna, utan enbart utifrån fantasin, utifrån variationen.

Tro inte att Cashore gör någon poäng av detta med könsrollerna. En enda poäng på denna nivå återfinns inte i hela romanen. Det är enbart en romantisk roman förtäckt som fantasy genom att de infört monster och en parallell dimension, som omnämns under ungefär två sidor.

Och på tal om poäng. Det vete gudarna vad hon vill uppnå med romanen överhuvudtaget. I vanliga fall brukar ju en roman ha en början, en mitten och ett slut. Det känns som om den här romanen bygger på början, slut, början, slut, början, slut i närmare 400 sidor.

Den tredje delen i romanserien står i bokhyllan. Misstänker att jag kommer läsa den trots att jag inte är speciellt förtjust i de två första delarna. Trots allt är det ingen sammanhängande berättelse genom triologin, utan var bok handlar om en kvinna och hennes historia. Så slutet för Fire har jag redan läst. Men, min nyfikenhet kommer nog göra att den tredje också blir läst. Vem vet, en poäng kanske återfinns där?