Darc Ages

Ibland fungerar verkligen inte planeringen så som man själv vill. Här påbörjar man läsandet av ett recensionsexemplar, man tror man ska hinna klart, men det hela slutar ju självklart med att man har knappa tjugo sidor var när det är dags att åka in till BB. Och ta med sig boken, nja, knappast man kommer ihåg nåt sånt, för att inte tala om att det inte känns helt rätt att ta med sig en bok med titeln Darc Ages när man ska föda sitt andra barn...

Nåja, väl hemma, och jovisst, flera dagar senare, så har jag kommit till punkt med boken. Och ska jag vara riktigt ärlig så behövde jag den där pausen från boken för att komma underfund med vad jag egentligen tycker om den. Och med den talar jag då om första delen i trilogin Darc Ages - De mörka tidevarven: Uppvaknandet, skriven av A.R. Yngves.

Jag gillar dystopier. För mig finns det något lockande över att få leva in i en ny författares syn på hur framtiden skulle kunna förvandlas utifrån olika former av apokalypser. Okej, det har blivit många dystopier på sistone, alla med olika kvalitéer och framför allt olika tankar om framtiden och människans reaktioner och överlevnadsinstinkter. Yngves tanke om en framtid som är en blandning av medeltidens riddarromaner och framtidens robotar är för mig förvisso ny inom litteraturen, även om jag snabbt kommer att tänka på flera avsnitt av den underbara brittiska TV-serien Doctor Who som tagit upp liknande världar och fantasier.

Idén är cool, även om den kanske inte tilltalar mig i någon större utsträckning. Detta säger nog däremot inte så mycket, jag tillhör den minoritet som endast sett Ivanhoe en enda gång, jag tyckte verkligen inte om den och vill inte slösa bort mer tid av mitt liv på att se den fler gånger än denna enda...

Yngves ger sig även på att rekonstruera religionen, fokusera på vad som får oss att tillbe olika ikoner och gudomligheter. Bilder på Elvis Presley och Marilyn Monroe har här överlevt bättre än klassiska bilder på Jesus och andra gudomligheter. Helt klart en intressant, för att inte tala om underhållande idé. Detta liksom 2000-talsmänniskan som frysts ned för att tinas upp nästan tusen år senare. Som får höra Presleys låtar framföras som psalmer och besöka kyrkor som formats efter Monroes kropp.

Men tyvärr fallerar fascinationen från min sida. Detta eftersom det hela går för fort. Intriger nästan värdiga George R.R. Martin byggs upp, men tappas för fort. De underbyggs och  motiveras inte, och följs inte heller upp. Man vet inte vilka karaktärer man sa fokusera på, vilka som har betydelse för historiens gång och vilka som enbart är utfyllnad. Det går helt sonika lite för fort. Det blir som att läsa sig igenom resumén för föregående avsnitt i valfri science fiction-serie. Tyvärr.

Själv tror jag romanen hade vunnit på att blivit längre. Underlag finns för minst tre böcker till, och jag tror författaren hade vunnit på att fått ihop sex böcker istället för tre (alternativt dubbelt så tjocka böcker - knappa 300 sidor är inte speciellt mycket. Framför allt inte om man fortsätter jämföra med George R.R. Martin). För underlag finns. Underlag som skulle kunna leda till en riktigt bra, underhållande och mer gripande romanserie. Kanske blir det bättre till nästa del i trilogin, kanske detta endast var den introduktion den känns som. Men jag är inte helt säker på det.