Lite charmigt är det på något sätt att läsa skönlitteratur skrivet av lokalförfattare. Skönlitteratur som utspelar sig i sitt eget närområde, eller i alla fall i ett område som man känner till väl. Få läsa beskrivningar av natur som man älskar eller hatar. Som att få läsa om Ulf Lundells kärlek till Gotland i Jack och många andra romaner. När man kan få drömma sig tillbaka till landskap man saknar och för alltid kommer älska.
Och visst, att vara en lokalförfattare drar ju självklart in en massa extra pengar. Beskrivningar av Stockholm har vi läst åh så många, men Fjällbacka, Ystad och Kumla är någonting helt annat. Och självklart så säljer böckerna bäst i hemorten.
Mons Kallentofts film noir-beskrivningar som Sommardöden av Linköping är charmiga på sitt sätt. Man kan följa med i Malins promenerade genom staden, man följer med och ser hur omgivningen ser ut. Visst, hans beskrivningar av hus är ofta äldre hus, han minns tillbaka till hur det såg ut här, när han växte upp här. Burger Kings uteservering är endast ett minne, och ett gammalt minne. Någon sådan har inte funnits sedan jag flyttade hit 2000.
Och visst, en viss konstnärlig frihet har självklart alla författare. Omgivningarna förändras för att passa in i historien, och vissa diskurser innehar större frihet än andra.
Men, för oss som bott eller bor i Linköping är det ungefär lika idiotiskt att placera Bosses glassbar på hospitalsgatan som att placera Eiffeltornet i London. Konstnärlig frihet eller inte, en viss trofasthet till verkligheten måste behållas. Förbundet mellan läsare och författare är och förblir heligt, något även dagens moderna författare måste ha i åtanke genom den konstnärliga processen. Och förbundet mellan de lokala läsarna och författarna är än hårdare.
För stora friheter stör historien, stör förbundet och förtroendet sjunker drastiskt. Bara att inse; det är inte minnet av den våldtagna och mördade Teresa som lever kvar, utan Bosses glassbars nya lokalisering.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar