Den heliga treenigheten

Att det alltid funnits någonting mystiskt och fascinerande kring just talet tre är ingen större nyhet. Hela kristendomen bygger ju kring den hela treenigheten: fadern, sonen och den helige anden. Just talet tre återkommer på fler ställen i Bibeln, som till exempel de tre vise männen och även i andra religiösa texter. På många håll är det ett heligt tal och även matematiker är fascinerade kring siffran som är summan av de två första sifforna i vår talserie: 1+2=3.

Och en sak är säker: trilogi låter bra mycket bättre än tetralogi eller pentalogi. Även om detta kanske inte ska ses som den ultimata orsaken till varför många författare valt att dela upp sina romansviter i just tre böcker. Även om detta är den enda orsaken som jag kan finna på så här på rak arm.

Många stora verk inom framför allt fantasy och sci-fi är skrivna i just tre band, som Härskarringen, Stiftelsetrilogin och nu även Hungerspelen. För att inte glömma bort min absoluta favorit bland trilogierna: Liftarens guide till galaxen - den enda trilogin i fem delar.
Någonting speciellt är det över trilogierna, som om de på något sätt kan ses som fulländade när de tar slut: "det har varit en lång resa, och det var hit vi skulle, vare sig längre eller kortare. Exakt hit. Och nu är det slut. Punkt. Ingenting mer." Vilket det finns en viss trygghet i, det kommer ingenting mer, inga försök att försöka dra ut mer pengar ur någonting framgångsrikt. Någonting som filmindustrin borde lära sig utav. Filmerna om Indiana Jones var ju tre, de var bra, varför i helskotta gjorde de en fjärde??? Pirates of the Carribbean, samma sak. Man ska ge sig när man är på topp. Inte fortsätta. Inte göra som Jan Guillou och skriva en fjärde bok om Arns ättlingar. Det räckte (och blev över, om ni frågar mig) med tre böcker om Arns förträffliga och fulländade liv. Vi orkar inte mer av perfektionism än så.

Men jag kan inte låta bli att undra. Hade Millennium-trilogin förlorat på om Stieg Larsson hade hunnit ge ut den fjärde boken om Lisbeth Salander innan han dog? Eller är det oväntade slutet, det öppna slutet som gäckar vår fantasi, det perfekta slutet för Lisbeth?